Claras pretentioner

Om jag någon gång vill gifta mig,
Yttrade den vackra fröken Clara,
Bör den ädling, som anmäler sig,
Utaf tapperhet ett under vara.

Detta är min första pretention,
Skönhet och förstånd — se der min andra;
Har han guld — bortåt en million —
Tycks mig ej att detta jag bör klandra...

Lärdom kan ej heller skada just,
Ergo bör han hafva tagit graden,
Att med heder kunna stå en dust
Mot the professorer, hela raden.

Nobel hållning, takt och ton och sätt,
Slaf af alla mina ljufva nycker ...
Här i korthet riddarns silhouett,
Sjelf nu kan han komma när han tycker.

Och af friare det knöts en krans
Kring den stolta, som sitt domslut fäller;
Ingen skön och tapper nog befanns,
Ingen vis och ingen rik nog heller.

Så af år två tiotal förgick
Och som månen ensam stod vår fröken,
Såg på dnna med en svärmisk blick,
Frågte ungdomens orakel — göken.

Gök och måne gåfvo intet svar —
Fröken — fruktande för nunnans galler —
Med resignation två suckar drar
Och i inspektorens armar faller.

Ful och gammal var han, har man sport,
Efter lärdom aldrig än han frågat:
Tapper var han dock, ty hvad han gjort
Skulle ingen annan mera vågat ...

Här ur Karl Warburgs samlingsverk Svenska sången, 1883.