Då jag fyllde trettiosex år
Byrons sista dikt.
Nu, hjärta, stilla dina slag,
Se’n inga hjärtan för mig slå!
Dock -- fast ej älskad, älskar jag
Alltjämt ändå.
Bland gulnadt löf min väg för in:
Allt som engång var ungt och kärt,
Den vår i blom, som varit min,
Har mask förtärt.
Hur jag förbrinner småningom,
Min eld är utan ändamål:
Vulkanisk ö, dit ingen kom,
Ett ensligt bål.
De lidelser, som fyllt min själ
Med hopp och fruktan och begär,
Ej storma mera, men likväl
Jag bojan bär.
Dock nej -- för klagan är ej tid,
Ej plats, där äran färdig står
För att bestråla hjältens strid
Och hjältens bår.
Banéret, svärdet, kampens dån!
»För Grekland»lösen är i dag.
På klufna skölden Spartas son
Var fri som jag.
Vak upp! Ej Grekland -- det har skett!
Vak upp, min ande! Minns från hvem
Din bästa del sitt upphof ledt
Och vänd så hem!
Den svaghet, som ej höfs en man,
Lägg för din fot i stoftet ner!
Hvad skönhets blick ock mena kan,
Ej rör dig mer.
Hur vill du längre lefva, säg,
Att sörja slocknad ungdomsglöd?
I fält! Där väntar ärans väg,
En vacker död.
En krigargraf -- det är ett slut,
Som flere önskat sig än fått.
Så sök dig någon valplats ut
Och där -- sof godt!
Aktivera autouppdatering av kommentar