De båda rosorna eller den beständiga likheten

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

             Ballad.

  En grefve var Herman och bottenrik,
Dessutom i skönhet Adonis lik.

  Och, hvad som än mera man prisa kan,
En hederlig själ och en redlig man.

  Ej under för den skull, att mången mö
Af kärlek till honom beslöt att dö,

  Men ingen på Herman mer hjärtligt såg,
Än fröken Mormessa, så stolt i håg.

  Hon lade ut krokar och nät därtill,
Samt log, som sig bör, när man giftas vill.

  Dess kind var så rosig, dess växt så skön,
Och blicken så varm som en aftonbön.

  Ej Herman kan motstå allt dess behag;
Han friar till henne en vacker dag.

  Men Herman hade en ros så rik.
Han sade, att den var Mormessa lik.

  »Så fyllig som rosen Mormessa är,
Och samma kulör hon på kinden bär.»

  Men snart blef det bröllop på Hermans bön,
Och rosen stod ännu beständigt skön.

  Men grefven fick röna, den stackars karl!
Att unga grefvinnan lik rosen var;

  Ty rosen förbleknade innan kort,
Och – sminket lade grefvinnan bort.

  Och bladen föllo från rosen ner,
Grefvinnan ej heller bar – dynor mer.

  Men rosornas likhet beständig var;
Till slut stod hos båda blott törnet kvar.



ifrån Dikter af skämtsamt slag av Wilhelm von Braun


Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.