De sju dödssynderna
Kör I
Hur länge än, hur länge än, hur länge än?
Förinta oss!
Förinta oss!
Kör II
En liten tid, en liten tid, en liten tid!
Förbarma dig!
Förbarma dig!
Åklagaren (recitativ)
Det är tid att tala. Det är sannerligen tid att tala.
Kör II
Förbarma dig!
Kör I
Förinta oss!
Åklagaren (recitativ)
Ur mörkret stiger jag fram för din tron,
jag, Åklagaren.
Från släkte till släkte sparade vi vår dårskaps hopp.
Som ett nyss avlat barn ligger gömt och knappt är till,
så låg du gömd i vårt inre, du stora dårskap.
Från släkte till släkte var vi redo att förneka vad vi hörde
och såg.
Vem vill vara det onda? Vem vill vara vad människan i
verkligheten är?
Från släkte till släkte var vi ingenting annat än vår hemliga
dårskap,
vår ofödde.
O Herre, vad du gränsar nära till det som inte finns!
Men se till oss! Vi härdar inte ut längre.
Förinta det onda, som inte gitter neka till sig själv.
Förinta vår dårskaps dröm, som inte orkar göra sig verklig.
Förinta oss.
Kör I
Hur länge än, hur länge än, hur länge än!
Förinta oss!
Förinta oss!
Kör I
Vi är din skara,
som du svek, Herre.
Förtrösta! bjöd du --
och det blev värre.
Ur ondskans dimmor
steg ingen ljusning,
ur tordönet
ingen sakta susning.
Vi skalv i öknen
övergivna
med hårda bud
i sten skrivna.
De blev oss bröd,
de blev oss vatten.
Men kring vår fromhet
teg natten.
Vi drog längs vägarna,
gudsslagna
budbärare
i eld tvagna.
Dom och soning,
så bjöd rösten.
Och domen sannades,
men aldrig trösten.
Vi sjöng i markerna
i jubel vända
mot nya stjärnor
till tecken tända.
O dröm, o hopp,
vad du flöt rikligt.
O löftens löfte,
så stort och svikligt.
En bön, en enda
återstår oss:
slå ännu hårdare,
du som slår oss!
Vik samman rummet
och släck tiden,
förgör allt
och skapa friden!
Hur länge än, hur länge än, hur länge än?
Förinta oss!
Förinta oss!
Solo (ur Kör I)
Vi vet, att de bittra ödena
kom inte till oss först.
Vem säger i floden av lidande:
vårt är störst!
Mot pestens tider och hungerns år
och mödrarnas skri
i prisgivna städer --
vad väger vi!
Vi var väl vana att ställa djärvare krav,
men anade nog, att av nåd var det goda livet gav.
De döda vet, där de vilar i frid,
hur mycket hjärtat tål. -- -- --
Men vi förtvivlar om människan
och människans mål.
Vi trodde att sanning segrade
av egen kraft.
Men starkare lockar lögnernas
hetsande saft.
De druckna själarna stympar sig
för avguden Stat,
och tillit drunknar i misstro
och kärlek i hat.
Så är vi det spån som spilldes,
den hammare som brast.
Kom, sopa din smedja tom och ren
med raka och kvast!
Tänd ässjan på nytt till skapelse
som inte är vi!
En glimt var din ande i människan,
en glimt -- och förbi.
Kör I
Förinta oss!
Förinta oss!
Kör II
En liten tid, en liten tid, en liten tid!
Förbarma dig!
Förbarma dig!
Det får inte sluta så
grymt oförsonat.
Inte så länge på jorden än
liv blev skonat.
Skänk ännu en kort frist
åt världens hjul till att vända sig!
Så mörk som natten står
kanske ett ny kan tända sig.
Är detta ännu förmätet sagt,
så glöm alla orden,
men låt oss tiga och tåla oss fram
som gräs tätt vid jorden.
För djup skam såg vi,
för meningslöst lidande.
Vi levde ju bara av väntan --
låt oss få dö bidande!
Förbarma dig!
Förbarma dig!
Ensam röst (ur Kör II)
Makrokosmos' herre,
mikrokosmos' herre,
du som spränger alla mått,
större och smärre,
du vet ensam
hur mått och tal bedrar,
du vet att livet är
vad livet alltid var.
Den som går över slagfält
och hör jämmerskrina,
alltsom han ser och hör,
växer hans pina.
Men ingen summa finns att få
av världens bekymmer:
han bara långsamt närmar sig
vad e n själ rymmer.
Ingen summa är världens liv,
men själars väg fram,
inget mål i sikte,
men segrar i klarsynt skam.
Du ler åt våra siffror och tal.
Låt jordens skärseld brinna!
Låt oss behålla allt allt
för glädjen att övervinna!
Kör I (bortdöende) Kör II (bortdöende)
Förinta oss! Förbarma dig!
Förinta oss! Förbarma dig!
Aktivera autouppdatering av kommentar