Den gamles hemkomst.
Flyttfogeln lik, som efter vinterns dar besöker
Sin insjö och sitt bo,
Jag kommer nu till dig, min fosterdal, och söker
Min flydda barndomsro;
Se’n många haf mig skilt ifrån den kära stranden
Och många kulna år,
Se’n mången fröjd jag njutit i de fjerran landen
Och gråtit mången tår.
Här är jag nu tillbaka. -- Himmel, der står tjället,
Som förr min vagga bar;
Der ser jag sundet, fjärden, lundarne och fjället,
Min verld i forna dar.
Allt är som förr: i samma gröna skrud stå träden,
Med samma kronor på,
Och luftens rymder skälla än af kända qväden,
Och skogens likaså.
Och böljan leker än med Neckens blomsterskara,
Som förr, så lätt och ljuf,
Och från de dunkla holmarna hörs echo svara
Ungdomligt gladt ännu.
Allt är som förr, men jag är icke mer densamma,
Du glada fosterdal!
Min lust har slocknat längese’n, som kindens flamma,
Och pulsen klappar sval.
Jag vet ej mer att skatta allt hvad skönt du äger,
Och allt hvad skönt du ger.
Ack, hvad din bäck mig hviskar, hvad din blomma säger,
Förstår jag icke mer.
Dödt är mitt öra för de gudars harposträngar,
Som spelte ur din våg,
Och elfvorna, som dansade på fält och ängar,
Jag mer ej återsåg.
Jag gick likväl så rik, så rik, från dig, o hydda,
Och så förhoppningsfull!
Mig följde känslor, i din helga skugga grydda,
Som lofte dar af gull.
Mig följde dina underfulla vårars minne,
Och dina nejders frid.
Och dina goda andar, burna i mitt sinne,
Ifrån min första tid.
Och nu, hvad för jag åter från den vida verlden?
En hjessa, tung af snö,
Ett hjerta, sjukt af lidelserna, mätt af flärden
Och längtande att dö.
Jag fordrar då ej mer, hvad jag förlorat, åter
Af dig, du hulda mor!
En graf du blott mig unne, der din källa gråter,
Och der din poppel gror.
Så får jag drömma vid din lugna barm och njuta
Din trogna hägnad än,
Och lefva i de blommor, ur min aska skjuta,
Ett oskuldslif igen.
Aktivera autouppdatering av kommentar