Den glömda

Jag sålde ej för guld mitt hjertas glöd,
Mitt sinnes frid och själens känslor ömma;
Att jag dem gaf, det blef mitt väsens död,
Och att du törnen mig för rosor bjöd,
Ett byte var, som jag vill söka glömma.

Hvarhelst en ros uti din väg sprang upp,
Din lusta brände, som en tår på kinden;
Om mogen re’n, om sluten än i knopp,
Du hennes stängel bröt och hennes hopp
Och strödde bladen sorglöst kring för vinden.

Att stå vid vägen, der du stolt drog fram,
Var ofärd nog, var hopp om skoning föga;
Ty under leende och muntert glam
I blommans hjertblad spred du vägens dam,
Och klart blef aldrig mera hennes öga.

Så jag för dig. Och fastän ångerns tår
I kalken fallit sedan, ack, så ofta,
Min svaghet hämnande för ögat står,
Och aldrig i min själ vill mer bli vår
Och aldrig mer som fordom skall jag dofta.

Jag har ett hopp. En vind jag komma ser,
Den är så sval, den blåser mildt från höjden ...
Ack, när han kommer, falla bladen ner,
Och när det sista jag åt jorden ger,
Då börjar han för mig, den rätta fröjden.

Ur Svenska Familj-Journalen nr 9, 1870.