Den glade sansculotten
Det hände i Paris, förstås uti de dar,
då detta land ännu så högst olyckligt var
att äga ordning, kung och mänsklighet och lagar,
och bara en Bastille, mat, husfred sant vad mer
av dylikt lappristyg, som var och en av er,
I goda läsare, minns grant, om han behagar;
det hände, säger jag,
att kungen åkte ut en januaridag
på släda.
Ej kölden alltid är uti Paris så svag,
att den ej stundom kan en januaridag
det femte budet överträda,
och kungen själv nu rönte det ...
hans välbetäckta majestät,
djupt bäddad in i flere pälsar
- jag tror av lutter hermelin -
nu med en nådig min
det sammanskockade förtjusta folket hälsar,
då, från den gyllne charens karm,
han ibland hopen ser en man så tunn och arm,
att av en hemlig drift, mot den han ej kan spjärna,
den tanken liksom slets utur monarkens hjärna:
"Ack! månn´ den karln kan vara varm?"
Förutan allsköns päls på denna kalla dagen
var han, som vållde detta "ack".
Utur fragmenter av en frack
stack upp en mager hals, allt möjligt hägn betagen
utav den längesen av tiden nötta kragen,
och genom västens rämnor grant
vart öga utan möda fant
en tydelig prospekt av magen.
Ur skon framkikade en tå
förgäves snäst utav det bistra vädret;
den kunde ingen fristad få
utav för detta överlädret.
Vid denna syn monarken rörd
lät mannen fram ur hopen kalla.
I nyss beskrivna dräkt blev han till kungen förd,
som, vänlig emot alla,
med mildhet talte honom till.
"Ack!" sade han, "min vän, jag vid ditt tillstånd ryser
och gärna det förmildra vill.
Jag ej begripa kan, att du till is ej fryser,
och mer än undransvärd din nöjda uppsyn är,
den lugna glättighet, som i ditt öga lyser,
då allt i din person av armod stämpel bär.
Kom detta att för mig förklara.
Du lycklig synes mig, men klädseln likväl svär,
att du omöjligt det kan vara."
"Min kung," så hördes mannen svara,
"fri från allt samvetsagg mitt tillstånd jag fördrar,
dessutom jag mot köld ett säkert medel har;
täcks kungen det utav mig lära,
så lovar jag,
att aldrig någon köld skall honom mer besvära,
men jämt han vara varm som på en sommardag." -
"Vad dyrbar konst är väl då denna,"
föll kungen helt förvånad in;
"ehuru kung och klädd i mård- och sobelskinn,
så måste jag likväl bekänna
att kölden ofta nog besvärar min person.
Berätta mig din invention
att vara varm i alla väder" ... -
"Jo," sade han, "min kung, det hela konsten är
att, liksom jag, man dagligt bär
på en gång alla sina kläder."
Monarkens muntra blick försvann;
han detta svar med stridig känsla hörde,
sorg, ömkan djupt hans hjärta rörde,
han suckade: "O Gud! nej icke jag, men han
rik och lycksalig nämnas kan.
Man tror, att kungars lott all sällhet överväger;
hur gärna bytte jag min prakt, mitt överflöd
mot denna nöjda uslings nöd,
hans ofta fåfängt sökta bröd
och hans osäkra aftonläger,
om jag allenast vann därvid
den skatt monarken sällan äger:
hans glädje och hans sinnesfrid.
Och du, utav vars röst mitt hjärta upplyst blivit,
vars skämt vid nöd och brist så mycken visdom lär,
se där:
tag denna börs, en ringa lön den är
emot den lärdom du mig givit.
Ja, ifrån denna dag, min vän,
jag lärt att trotsa livets smärta,
att uti purpurns glans ej söka sällheten,
men, öm och mänsklig, finna den
uti ett glatt och sorgfritt hjärta."
Ja, läsare, om du är fri
från agg och samvetsbryderi,
så kan du alltid, på min ära,
fastän med blott fragment av byxor och rock,
- jag påstår det - så kan du dock
rätt glättigt livets bördor bära.
Aktivera autouppdatering av kommentar