Den högfärdige
Så nådigt, som gjorde han jorden en ära,
Att röra vid den med sitt afmätta tramp,
Framvandrar Hans Styfhet med nacken så nära
Mot himmeln, att senorna hotas med kramp.
Inbillningens rike har ock sina store,
Men dessa ej krökas af mödornas last!
Väl frestas jag skulle, om sjöman jag vore,
Att taga din raka lekamen till mast.
Ett tydligt »vik undan!» på pannan står prentadt,
Att läsas af alla, som vandra förbi.
Du, liksom Elias, ser opp, som du väntat
En eldsvagn att göra din himmelsfärd i;
Men stanna, min gosse, beskedligt i smutsen!
Din plats kan du möjligtvis uppfylla där,
Och koxa ej mer efter himmelska skjutsen!
Ty aldrig den kommer, jag heligt det svär.
O, vore jag stor såsom du – i din tanka!
Då blef jag den störste, som världen har sett;
Jag vore en örn, och Napoleon en anka
Mot mig uti styrka och snille och vett.
»Hvar kan man väl finna här nere min like?»
Du frågar dig själf och med mycken reson;
Bland människor ej! – men i fåglarnas rike
Jag minns någonting, som benämnes – kalkon.
Dock, gärna dig brösta! Oss andra betrakta
Som solgrand, dig själf som en skyhög koloss!
Du djupare kan oss omöjligt förakta,
Än du är föraktad tillbaka af oss! –
Men ett jag dig råder: snart något urladda
Af högfärdens dunster, som fylla dig nu!
Ty, likasom fabelns uppösande padda,
Du eljest helt hastigt kan – spricka i tu.
Aktivera autouppdatering av kommentar