Slängkyssar till en »kokett»

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Ingen nämnd och ingen glömd.

  Efter mycket kan man sträfva,
Men det sämsta utaf allt
Är dock att naturn förkväfva,
Som du gör med all gevalt.
varje min är utfunderad,
Minsta ord är öfverlagdt,
Hvarje rörelse studerad;
Allt har afmätt skick och takt.

  Säg mig, slår hos dig det hjärta,
Hvarförutan ingen föds? –
Nej, att få den växten smärta,
Har du snörat det till döds.
På allt kvinnovärde plundrad,
Vet du ej hvad kärlek är.
Att bli fjäsad och beundrad
Är ditt skönaste begär.

  Spegeln lik, du utan värma
Tänder blott med ytans glans,
Och, som han, du blott kan härma
Hvad där inom aldrig fanns.
Väl förstår du rörd att vara,
Svärma, le och tocke där;
Men för att behaga bara.
Blott ett andligt smink det är.

  Högsta målet, som du söker,
Är att tjusa sprätt på sprätt,
Men hur än sig hopen öker,
Blir ändå du aldrig mätt.
Som en sol du vill framtåga
Med planeter kring din fot,
Värma alla med din låga,
Allas offer ta emot.

  Är det icke svårt att fröjda
Genom blickar en och hvar,
Så att alla blifva nöjda,
Fast du blott två ögon har?
Och att se’n din ömhet dela,
Är väl icke heller godt, –
Utan att mot någon fela
Med en liten mindre lott?

  Svara! huru kan du schackra
Med ditt pund så oförskämdt?
Äro dina tänder vackra,
Ler och skrattar du allt jämt.
Äro de ej vackra åter,
Romoneskt och månskenshuldt
Plirar du och knappt upplåter
Munnen, hopsnörpt vemodsfullt.

  Kölden fritt ditt ord må iså,
Tusen gånger vill du dö,
Blott du glädjen får att visa,
Det din hals är hvit som snö.
Är han brun, så hänger schalen
Som en Isis-slöja lugn,
Vore värman ock i salen
Värre än uti en ugn.

  Mödosamt ditt sköte häfves,
Rysligt är planchettens tvång;
Med hvad gör det om du kväfves,
Blott du smal är som en stång?
Likväl är det ganska roligt,
När man tänker rätt därpå,
Att sig plåga så otroligt
För att blott vanskaplig stå!

  Leende martyr för – skinnet!
Hvarför plåga dig ihjäl?
Föll det aldrig dig i sinnet,
Att du ock har någon själ?
Hvarför denna just förgäta?
Små behag den äfven ger.
Blott en blomma, som kan – äta,
Är du nu – och intet mer.



ifrån Dikter af skämtsamt slag av Wilhelm von Braun

Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.