Tandvärken

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

  Emma, sjutton år och fager,
Om, förstås utaf sig själft,
Hela natten suckar drager
Vid sin sextiåra hälft.
Sömnen flyr, fast ögat mattas,
Så orolig är dess själ.
Ej hon vet, hvad henne fattas,
Någonting är det likväl.

  Bilder komma, bilder fara,
Minnets blick är alltid klar,
Men, se på! till slut står bara
Unga, vackra doktorns kvar.
Hvilken skillnad, när hon ställer
Honom vid sin gamla man!
Att uppdraga paralleller
Hon ej underlåta kan.

  Läkarns darrning, då han kände
Hennes puls, som gick i traf,
Och hur glödhet handen brände,
Och den tryckning, som den gaf,
Minns hon nu och börjar finna
Chiffern till det kärleksspråk,
Som uti hans blick sågs brinna,
Utan mycket hufvudbråk.

  »Hu! jag fryser» – så hon kvider –
»Äkta sängen är ej varm.
Visst min makes snöhår sprider
Kölden i min unga barm,
Ack! jag såg ej sextitalet,
Blott en god och stenrik man!
Ifrån frossan, ifrån kvalet,
Läkarhjälp blott rädda kan.»

  Nästa morgon Emma hade
Tandvärk. Idel klagoljud!
»Käre!» hon till gubben sade,
»Skicka strax till doktorn bud!
Ut med roten skall han draga
Detta onda, som mig tär.»
»Själf» – han sparar – »vill jag laga,
Att han strax på stund är här».

  Doktorn kom. På Emmas blickar
Sjukdomens natur han ser.
Bäst som hon förstulet nickar,
Linkar gubben fram och ber:
»Doktor! låt oss järnet smida
Medan det är varmt, var god!
Emma sagt, att hon vill lida
Villigt och med tålamod.»

  »Du kan icke se min smärta»,
Hviskar hon till gubben nu,
»Söta du, gäck ut! ditt hjärta
Annars säkert brast itu.»
»Samma bön som frun jag beder»,
Faller äfven doktorn in,
»Jag försäkrar, på min heder,
Hennes tanke är just min.»

  Sorgsen han åt dörrn sig vänder
Och ber doktorn regla den;
»Ty», han sade, »eljest händer,
Att jag springer in igen» . . .
Strax har tandvärken försvunnit,
Emma far om doktorns hals.
Hvad som fattades hon funnit,
Snart det fattas intet alls . ..

  Mellertid med knäppta händer,
Gubben står bak dörrn och lyss,
Och den klagosuck, han sänder,
Är så het som Emmas kyss.
Slutligen han tror sig märka
Ljud emellan aj! och ack!
»Ve! hur hennes tänder värka!
Klart! det flussen var, som stack!

  Store Gud! ack, hjälp den svaga,
Eljest härdar hon ej ut!»
Så han för sig själf hörs klaga;
O, hur dumt, din gamla stut!
Hellre strax med hornen stånga
Dörren opp! fort! stå ej still!
Annars växa de så långa,
Att det icke mer står till.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.