Den hemlöse

Det hände en gång att en yngling en natt gick vilse i sin barndoms
skog. Han kände sig främmande på gamla platser, där han älskat och
lekt, och gamla stigar och vägar voro villsamma som om han aldrig
vandrat dem. Men i skogen råkade han på tre kvinnor, som älskade
honom.

Den hemlöse:

Jag är här för att söka ögon,
som immats av livets nöd.
Mitt namn är bara Hemlös
och jag kom ej att be om bröd,
fast jag hungrat i åtta nätter
och törstat min strupe vit -
vad har ni att ge en vandrare,
som gråtande irrat sig hit?

Första kvinnan:

Så tag mina mörka ögon,
de ha gråtit i sorg och fröjd.
Och tag min vita panna
och min mun och kyss dig nöjd!
Mitt bröst har svällt av längtan
att tryckas hårt och hett -
jag får aldrig fred för bröstet,
innan något ljuvt har skett.

Andra kvinnan:

Nej, tag du min själ och min kropp
och bränn dem i samma brand.
Jag skälver av längtande smärta
och som asplöv darrar min hand.
Jag är skapad för dig och jag lider
allt helvetets röda kval
så länge du står där liknöjd,
klädd i ditt svarta skal.

Tredje kvinnan:

Jag älskar din blick för själen,
som tänt sitt ljus i den.
Jag skall vara din andes ledsagare
om du blir min följesven!
Ty jag älskar dig för ditt hår,
som grånat vid trettio år.
Jag vill vara din hjälp för livet
och hela ditt hjärtas sår.

Den hemlöse:

Hör, stormen ropar i ruggig natt!
Hör, träden knaka, som djävlars skratt!
I min dräkt tar vinden var trasig klut -
kan ingen säga mig vägen
som leder ur natten ut? -
Till min kropp och min själ ha ni alla trått
och allt vad jag hade att ge, ha ni fått.
Jag har lyst er i mörkret, jag har sjungit för er
ge igen det ni lånat - jag begär ej mer!

Första kvinnan:

Din själ är ett stackars spöke
som gör dig ond och vred.
Jag skall smeka din kropp till yra
när din hjärna har gått ur led.
Jag skall sjunga dig sövande visor
och låtsas jag visste din själ
och leta din innersta önskan
och vara en älskad träl.

Den hemlöse:

Min innersta önskan vet jag ej själv
och ej kan du gissa den ut -
men säg mig, minns du vägen,
som leder ur skogen ut?
Vet du av någon döende gråhårsman,
som har levat ett liv som jag?
Och som fallit som jag och syndat
i sin bittra ungdomsdag?

Vet du av någon jordhöljd koja,
där en bedjande människa bor?
Vet du av någon man som lidit
som jag, och ändå tror?
Var är bädden där sömn hugsvalar
en hjärna som tröttnat av slit?
Jag vill älska dig hett och länge
om du visar mig vägen dit?

Jag har talat med dig om min stackars själ
som är hemlös och utan bo,
och jag kysstes bara till tystnad
och hörde ditt tal om tro.
Hur djuriskt oskön och galen
i din mättade famn jag låg
och kände mig dubbelt ensam.
Det var det du inte såg.

Jag har fått din kropp för min ande,
jag har fått ditt knä och din häl,
och din lystna mun, dina länder,
och du har fått min själ.
Men du kan inte läsa i den,
det är dig ett främmande språk,
fast du rört och rotat i den
med gråt och skratt och bråk.

Så tag mig och älska mig lustigt
i ett varmt och svindlande rus,
tag allt vad min kropp har kvar av
den glöd, som var flammande ljus!
Och när allt är över skall jag
blott en enda önskan ha kvar:
att du tar mitt liv och ger mig min själ,
så får du ha kroppen kvar.
Du skall döda mig sakta och säkert
och mitt hjärta skall sluta att slå,
och jag skall snyfta och vakna,
och jag skall stå upp och gå.

Jag skall gå genom tysta skyar,
genom hav av stjärnors ljus,
och vandra i vita nätter
tills jag funnit min faders hus.
Jag skall klappa sakta på porten,
där ingen mer går ut,
och jag skall sjunga av glädje
som jag aldrig sjöng förut.
Och om någon skall ropa: Oren!
över mager, multnande kropp,
skall ropet studsa mot muren
och aldrig nå dit opp.

Så farväl då! Döda mig sakta!
Jag vill smekas och kyssas som förr!
Jag vill ledas av mjuka armar
genom dödens och mörkrets dörr!
Men sedan vill jag bli ensam,
vaggad av ljusets flod
fram till alltings vila,
där ingen är ond eller god.