Den nya Cendrillon
Från gamla gamla dagar, väl hundra år se'n och mer,
Finns sagan kvar om ett rike, hvars sol för alltid gått ner.
Med torn och tinnar befästad, en mur där reste sig grå.
Den ord och lösen ej kände fick utanför stå.
En mäktig bastilj, försvarad af korsgevär och kanon --
Så tänkte barnen därute, så menade kolartron.
Med mössan i hand allena man smög förbi, med förlof,
Fast vallarnes vapen rostat och väktaren sof.
Därinnanföre -- ja, lycklig den blott hörde dit!
Ett trollslag -- och fult var vackert och korpen var hvit.
Den simpla världen därute ur synkretsen vek
Och skuggor och sorger försvunno för skimrande lek.
Farväl med det regelräta, asketernas norm!
Välkommen med snirklar och snäckor, du smekande böljeform!
Hvad leende glada färger i rose och azur!
Hur myste ej paviljonger ur tuktad natur!
Hvar gräsplan var en teater och lunden kuliss.
I blomsterparterrn stod Amor och siktade segerviss.
I duggregn utaf kaskaden sig vredo nymf och triton
Och dallrande sam i luften en lysten, lockande ton.
Han, härskarn i denna sköna, förtrollade park.
Det var Rococo den siste -- allsvåldig monark.
Han hörde valdhorn i fjärran, en tärna i kind han knep.
Fasanen, flaskan och Fyllis -- det var ett lif han begrep.
Det sällskap, han hade omkring sig, var litet men valdt,
Och lag var genast för alla hvad Rococo talt.
Det som gick an eller icke, det som var täckt eller styggt,
Det visste man, när man visste hvad Rococo tyckt.
Men också att lefva och umgås hur blef det ej lätt!
Allt, ända till tanken och ordet, fick sin etikett.
För allt fanns en sirligt snirklad, en färdiggjord fras.
Hvad ej borde ses, det gömdes af rosenröd gaz.
Det tunga fick icke finnas i Rococos gård,
Och marmorn, ja själf albastern, snart syntes för hård.
Då gjorde tiden sitt storverk -- och det var porslin,
Porslin med matta reflexer på blått och karmin.
Porslin blef nu hela slottet på Rococos ord;
Af finaste sköra lera var stol och var bord,
Just enkom för lätta väsen af ömtåligt stoft,
För trippande röda klackar i solsken och puderdoft.
Porslinet var just ett ämne, som väl stod ihop
Med kindernas smink och muscher och leende grop;
De näpnaste små markiser af hjältelik min,
Små dygder i styfva kjortlar -- porslin, porslin!
Så kunde de lefvat länge i lust och i fröjd,
Men människan, ack dess värre, kan aldrig bli nöjd.
En afundsjuk fé, på afstånd, af solsky och rök
Framgycklar ett gåtfullt något -- så heter det: sök!
En morgon i daggiga gräset de funno en sko,
Blott vackrare, lättare, mindre än någon kan tro.
Den skon en sylf kunnat bära att dansa på tå,
Förutan att rubba en droppe, på ängarnes strå.
Herdinnor bredvid markiser i nyfiken ring
Betraktade ifrigt fyndet och vände det kring.
Behagsjukt sträckte de sköna de svarfvade vrister små
I silkesstrumpor med kilar -- men ingen den skon fick på.
Herr Alcindor och herr Damon i blinken ändrade sinn’;
I Fyllis de sågo en fjolla och fräknar på Kloris’ skinn.
Allting, ja själfva porslinet, var fullt af fel och af flärd:
Det fanns en skönhet i världen -- men icke i Rococos värld.
Vi måste finna den sköna -- här stå vi ej ut!
Till Rococos eget öra hann ropet till slut.
I pudrad peruk, helt rådlös, bland buller och skri,
Han suckade eftergifvet: så sök, kära ni!
Med galonerad betjäning ett letande tåg
I statsvagn utaf pâte tendre förbländad man såg.
Blott här och där utmed vägen en oförskämd glop
Fördristade sig att undra hur slikt höll ihop.
De letade uti dagar, de letade uti tre;
Men hon, som skon skulle passa, lät icke sig se.
Så råkade tåget vilse i villande skog --
Till kolarkojan för regnet sin tillflykt man tog.
Där satt hon och stirrade tankfull på flammande trä,
Med lockarne ner i pannan och händren knäppta kring knä.
De stodo stilla på tröskeln, förglömde att pröfva skon,
Hos en och hvar fanns en stämma som redan sagt: det är hon.
Inunder smutsen och sotet och slarfvor till dräkt
De anade strax en fägring af härskaresläkt.
Då, drömskön af fjärran syner, hon uppslog sin blick,
En stöt in i hjärtegropen hvar letare fick.
Hvad var hennes börd och härkomst? Hon visste det ej.
Sitt namn väl ändå hon kände? Hon svarade nej.
Den starke kolaren, bjässen som ulfvarne slog,
En dag träffat på den lilla bland tufvor i skog.
Så fri som ännu en vildros på furumörk mo,
Hon följt blott sitt eget tycke i kolarens bo.
Vid härden med glimmande askan vardt tiden dock lång,
Det stora, som glöden talt om, när kom det en gång?
Du härliga, det har kommit! -- de ropte, bragta från sans --
Af dig skall Rococos rike nu hämta nyboren glans.
Liksom de fört en prinsessa i bugande krets,
Till vagnen flickan de ledde vid yttersta fingerspets.
Triumf, den sökta är funnen! En jubelfanfar,
Och åter med skamfiladt åkdon till slottet det bar.
Då Rococo sporde satiriskt: nå passade skon?
Det hör ej till saken, de sade, emellertid är det hon.
I salen de förde sin skyddsling, friserad och tvådd.
Bak sminket bleknade Fyllis och såg sig hjälplöst förrådd.
Från alla nyfikna blickar det föll med ens som ett fjäll
Och Rococo själf gick till mötes och hälsade: ma chère belle ...
Då dog på skämtarens läppar en kvickhet om Cendrillon,
Landstrykerskan, som ej hade så mycket som namn en gång.
Den bristen var redan botad af en poetisk abbé,
Som ägnat en fin épitre åt tjuserskan Liberté.
Men hon; som nyss varit namnlös, af alla nu nämnd,
För detta doftande smicker vek undan som skrämd.
Ur balsalen tidt och ofta försvann hon lätt som en hind,
På borgens ensliga tinnar hon satt med hand under kind.
Hon stirrade ut i nejden som fordom i härdens kol:
Det lif, som rördes därnere, hvad var väl dess mål?
Det stora, hon sett i drömmen, ej fanns det inne i saln.
Ett sorl, likt suset i skogen, steg upp utur daln.
Af sorlet det vardt en åska -- då skalf bastiljen den grå.
De kommo från östan och västan, de kommo med mössan på,
Och alla ropte de namnet som, födt i en madrigal,
På stunden gått ut som lösen kring berg och kring dal.
Den sköna var sedd på tornet af tusendes blick,
Och ny var den syn på tingen, som hvar och en fick.
Den mörka, förtegna ringmurn vardt genomskinlig som glas:
Hvad mur ej förmådde dölja, det dolde ej rosenröd gaz.
Men kolarn, den starke björnen, i borgporten bröt.
Gif hit min flicka i skogen! han brummande röt:
Hvar hade jag mina ögon i förriga dar
Att aldrig jag märkte, flicka, hur fager du var?
Han svängde sin tunga yxa -- ett döfvande ras!
Den sköra, skimrande världen var sprungen i kras.
Det enda förvägna hugget vardt fästets ruin,
Ty själfva muren var vorden porslin -- porslin!
Ett rykande regn af skärfvor föll vida omkring,
Af Rococo och hans rike där sparades ingenting.
Med möda fick samlarvurmen för gamla saker och bruk
Bevara en vas, en dosa, en fras, en peruk.
När intet fanns kvar att slå sönder och andan man drog,
Då kom man ihåg den sköna, hvars namn till lösen man tog.
Ack, hon var borta, försvunnen, och döf för bedjandes röst --
Men namnet hade man ännu och det var alltid en tröst.
Hvart flydde den underbara, hvars blotta namn gör en varm?
I högsal finnes hon icke och icke i stridens larm.
Hvar är den skog, där hon drömmer med hand under kind
Och lyss på fåglarnes lockton och talar med spelande vind?
Aktivera autouppdatering av kommentar