Den självslagne

Dödsvapnet höll han lyft i sin högra hand, domnande föll han, stoftet rann ut som sand, sköna och ökända land såg han vid dödsflodens strand.

Icke med mulna miner den slagne går, kinderna gulna ej av det ädla sår självuppoffrarn sig slår, offrande mod gör ei vita hår.

”Barmen med blodiga sår varde åter hel, geirsoddens modiga gärning gör bot för fel; njute ock du din del såsom en sträng i all salighets harpospel.”