Den trogne Eckart
O vore jag hemma, o vore jag där!
Den nalkas, den kommer, den nattliga här,
Trollsystrarna komma, de stygga.
De ströfva omkring och de möta oss så
Och ölet vi hämtat utdricka de då
Och krusen de lämna oss tomma.
Så barnen de klaga och huka sig ner;
Då syns där en gubbe, som manar och ber:
Var’ stilla, barn! Barn, var’ blott stilla!
När trollen det törstar på jagande ridt,
Sitt lystmäte dricka förunnen dem fritt,
Då visa sig blida de stygga.
Och se! Re’n de nattliga gäster dem nå,
Ett oredigt vimmel af skuggor så grå;
Dock sörplar och klunkar det lystet.
Och krusen de tömdes och ölet dracks opp --
Nu susar och brusar den rasande tropp
Bland berg och bland dalar i fjärran.
Och barnen helt ängsliga skynda sig hem;
Den vänlige gamle sig sällar till dem:
Små dockor, nu varen ej ledsna! --
Ack jo, vi få bannor och stryk, ja till blods! --
Nej, allt skall gå bra -- varen glada till mods!
Blott tigen så fint som små mössen!
Och den som det bjöd och det rådet er gaf,
Är han, som så innerligt barn håller af,
Är Eckart, den trofaste gamle.
I sägnerna hörden om underbar man!
Bekräftelsen dock, som gör sagan till sann,
Först nu kom er kostligt i handom.
De hinna enhvar till sitt fädernehus;
Helt skyggt för föräldrarne fram sina krus
De sätta och vänta på stryket.
Men se blott, man smakar: en makalös drick!
Tre gånger kring laget re’n kruset väl gick
Och än syns ej ände på ölet.
Och undret det räcker den helaste natt.
Man frågar och frågar; hur är dethär fatt?
Hur hänger med krusen det samman?
Små mössen de fnissa i smyg bakom stoln
Och stamma och hacka -- och skvallra ur skoln
Och strax äro krusena tomma.
Och därföre barn, när er välment och godt
En fader, en lärare, gråhårsman rådt,
Så lyden och följen dem punktligt!
Och ligger än tungan i pinlig arrest,
Pratsjuka är vådlig, förtegenhet bäst:
Då ökar sig ölet i krusen.
Aktivera autouppdatering av kommentar