Den tviflande
Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sökO, hade jag ett ögonpar
Långt skarpare, än falken har,
En blick, som såg, ej stängd, ej skymd
Igenom höjd och djup och rymd!
Ej perlan, störst i hafvets skatt,
Juvelen, gömd i jordens natt,
Ej guldets spår i klyftans vrå
Mitt öga skulle söka då.
Min blick på hennes hjerta låg,
Den falska flickan genomsåg,
Den falska, som mig gäckar nu,
Än stel och hård, än vek och ljuf.
Är köld kanske i hennes barm,
Då hennes blick är blid och varm?
Är kärlek gömd i djupet der,
Då hennes blick mest kulen är?
För bönens suck går himlen opp,
För sorgen sjelf har jorden hopp;
För mig det blef min kärleks lott
Att tvifla och att tråna blott.
Aktivera autouppdatering av kommentar