Den unga generalskan
I Constantine, på klipphögt fäste,
Där gamen rufvar i molnigt näste,
Och forsen mullrar i mörka djup
Bland tvära branter, som stå på stup,
Där hos min man det mig väl behagar --
Som far han sörjt för min barndoms dagar;
Sin hand gaf tacksam den unga mö
Åt gamle krigarn med lock af snö.
Hans ärr jag älskar, hans pannas fåror;
De pryda blott, liksom djupa skåror
I hjältens hjälm efter vunnen fred.
Förr’n jag var född, för sitt land han stred.
Till häst jag spränger bredvid hans sida
Och ser hans spahi’s i sporrsträck rida.
I röda mantlarne flyger vind --
Då blixtrar öga, då glöder kind.
Min lust är krutröken och paraden,
Och hjärtat följer den stolta raden,
Som defilerar i takt och tu
För generaln och hans unga fru.
Ibland, då han på divanen hvilar
Och skärande genom foten ilar
En plågsam hågkomst af Malakoff,
Ge minnena till historier stoff.
Och gladt vi strida med sår och krämpa,
Då vid vårt schackspel vi båda kämpa.
Han är en Moltke, strategiskt lärd,
Och jag det kommande franska svärd.
Jag ler åt grannlåt och diamanter
Och nya sprättande adjutanter,
Som tänka suckande på Paris --
Här finns ej tillfälle till kurtis.
För slika lejon jag blott har löje.
I Batnas vildmark finns bättre nöje.
Med gamle Ali, min säkra vakt,
Mot skogens högdjur jag drar på jakt.
En dag bland klipporna plötsligt kom det --
Uti provinsen man nog vet om det --
Mot oss ett lejon med vredgadt vrål,
Som där på jakten haft monopol.
Men midt i bringan, den raggigt gula,
Rakt genom hjärtat det fick min kula,
Och väckte aldrig mer strid igen
Om rätt till jakt i Numidien.
Uti vårt förmak vid spiselhällen
Nu lent sig breder den sköna fällen.
Det största lejon blott tjäna skall
Min ädle herre till fotapall.
Aktivera autouppdatering av kommentar