Det vida villa Hav
Vill du här lustigt få en skit neger
== s ==
Måst du och tåligt Storm utstå;
Så lycklig du dig skatta må,
Som du äst nöjd i båda två.
Det vida vilda Hav nu synes milt och blitt;
Men strax av stormen vrett, av fräsand fredgan vitt.
Dess vågor brusa grymt, dess buller skräckligt hörs,
En Farkost rivs och drivs, och snart av leden förs.
På världsens yppna Hav har oss vårt öde satt;
Vi vankom av och till, vi ymsom dag med Natt:
Vind, Motvind, Lugn og Storm tillskiftes finnom vi;
Mång dödlig farlighet vi blinde svävom i.
Mång prydlig Land och strand vi skådom här och där;
Till mången härlig Ö vi läggjom med begär:
Men skada! man ej vet vad ôrter man där får,
Mångt Suckersött Förgift vårt Sinn och liv förrår.
Står seglet fullt och stint, yvs man av Lyckan god;
Var våg då höjer opp vårt arma stolta Mod:
Strax Lyckan vidrig är, har Modet sagt go-Natt:
Förtvivlan, Sorg och harm har då dess rum besatt.
Nu seglas lustigt av, nu går för Vind och Väg.
Det bär så lyckligt dit man fiker med sin håg:
Men snart är Stormen växt, och snart är vädret länkt;
Man ofta driven blir dit man har aldrig tänkt.
Ja, ofta sker, tyvärr, det bär så lite vid,
Att Skeppet får en Stöt och därmed sjunker nid:
Man seglar för tu sköt och störtes ned i kvav;
Man ärnar sig till Lands och f i sjön sin Grav.
Säll den som foga kan sig visligt efter Vinn,
Och när han blås för starkt, tar som lig Seglen in:
Sandrevlar, Klippor flyr, seg sig allt varli för,
Och när han börfast är med tålmod väntar Bör.
Jag säll den eftergår den rätta Segel-Nål,
Den sanna Stjärnans Ljus till det utvalda mål:
Fast Havsens Böljor blå an fakta Bord och Stamn,
Han efter faran får dock sist en önsklig Hamn.
Du store Gud som oss och Världen skapat har,
Du och vår goda Gud, vår Tröst och Styrman var;
Din ljuva Nådes-Vind vår Hjärtan röra lätt,
Så sker att vi till dig framkommom väl och rätt.
Aktivera autouppdatering av kommentar