Drömkullen
O vore vi på den kullen där
Bland skörd som vaggar för vind!
Hur fullmånens dager faller skär
Därborta på ek och lind!
Hur vore ej leken underskön
Därborta i fullmånens glans
På drömmens kulle, som stiger grön
Ur fältens gulnande krans!
Där sitter sagans förtrollade prins,
Vid länden sitt silfverhorn.
Men ack, men ack -- ingen stig det finns
Ditbort genom böljande korn!
Så klaga de tvenne barnen små
Och hålla om lifvet hvarann.
Där se de den månljusa kullen stå,
Men leta sig dit ingen kan.
61
De trösta sig så: det kommer en stund,
Då hindret förvandlats i bröd;
Då dansa vi lätt öfver mejad grund,
Då har det ej mer någon nöd.
I kära små vänner -- så är det beställdt:
Då vägen till drömlandet vinns,
Den bär öfver höstens nakna fält
Och borta är månsken och prins.
Aktivera autouppdatering av kommentar