Efter fyratio år
Säg Lina, minns du kvällen
I Juni, Gustafs dag?
Baletten, karusellen --
Kantaten, -- den skref jag.
Med framtid bland poeter,
Till hofvets fête champêtre
Jag också bjudning fick
Och nådig nick.
Beundrad utaf släkten
Och kysst utaf min mor,
I nya svenska dräkten
Till Drottningholm jag for.
I drömmens granna rike
Jag såg mig Kellgrens like,
Såg mig som hofsekter --
Och kanske mer.
Raketer skulle ljunga
Kring kungens krönta G
Och Stenborg skulle sjunga
Och dansa Marcadet.
Och mina ord -- hvad ära! --
Dem skulle kören bära
Kring park och Mälarvik
Med Glucks musik.
Att festens början bida
Jag stod vid China slott.
Då var du vid min sida,
Då fick jag Amors skott.
I blinken knep mitt hjärta
En brunögd liten snärta,
En pudrad, täck korist
Med svarfvad vrist.
Hur blef jag fast behändigt
På denna enda kväll!
Jag suckade beständigt:
Hvad ni är söt, mamsell!
De redan börjat spela,
Förr’n jag begrep det hela,
Begrep med lust och kval:
Du var mitt val!
Från sjunde himlen rycktes
Jag af en kylig fläkt;
Ack, mina vers ej tycktes
De högas bifall väckt.
En statsfru fann dem platta
Och Armfelt såg man skratta
Och tankspridd Gustaf satt ...
Mitt hopp, godnatt!
Förbi var hela ståten
Och lyckans drömda skänk.
Jag knappast kväfde gråten
På parkens dunkla bänk.
I månsken tyst låg China ...
Då smög din arm, min Lina,
Ditt hufvud till mitt bröst,
Du gaf mig tröst.
Nu fyrti somrar svunnit
Se’n denna ljufva stund;
Vårt ungdomsrus förbrunnit,
Men sällt är vårt förbund.
Ej lyckans löfte ljugit,
Fast poesin förflugit --
Du sjunger icke mer;
Jag är kamrer!
Dock kan ännu jag dricka
En skål på Gustafs dag:
Då är du än min flicka
Med alltid fint behag.
Du alltid är den Lina
Som vardt min brud vid China,
Då jag var skald och ung
Och Gustaf kung.
Till Drottningholm det sköna,
Till Lofön draga vi
Och tömma i det gröna
Ett glas oeil de perdrix --
Ett glas för fast behållning
Af drömmarnes förtrollning,
För sällhet som består
Se’n fyrti år!
Aktivera autouppdatering av kommentar