En barnsaga
På baksidan av Skamsund bodde bland andra
förolyckade avskedade lotsen Öman. Han hade tjänat
till sitt trettisjunde år, då han en klar natt satte bort
en finsk skonare. Hur det gick till kunde han icke
förklara, ty han hade haft redig pejling på ledfyren,
visste var grundet låg, hade god styrsel på skutan...
det förblev outrett! Inför krigsrätten svor han att
han icke smakat starkt det dygnet, men alldenstund
han eljes brukade dricka, antogs det att han varit
drucken, och därför blev han ifrån tjänsten samt
dömd att ersätta skuta och last med femtitusen
kronor.
Det var oförsiktigt av rätten att i domen införa
talet om starka drycker, då mannen bevisligen varit
nykter den dagen olyckan skedde, ty därigenom fick
Öman ett övertag, enär man varit formellt orättvis
mot honom.
Om dagen när han kom ut från Rätten på
Skeppsholmen med frånsprättade galoner och mössplåt i
fickan tyckte han att staden ändrat utseende.
Sjökrigsskolan låg visserligen kvar på sin plats, men
den såg liten och främmande ut. Förut hade den
imponerat på honom, föreställt det oupphinneliga, det
högsta i hans lilla värld, där han stod längst ner,
vördande, blint beundrande, böjande sig för makten
och det högre vetandet. Nu när han var utlöst ur
den kretsen, föll respekten med ens bort. De hade
numera ingenting att säga över honom, måttet
saknades och han var icke längre under dem; han befann
sig utanför, kunde icke jämföra sig med dem, kände
att han var fri och att olyckan förstorat honom.
Så kom han ut till Skamsund igen. Det var en
eftermiddag, när ångbåten lade till vid bryggan.
Lotsar stodo där och hängde, några verkligen i avsikt
att visa kamraten sitt deltagande, andra bara för
att få se hur han såg ut. Ett tungt allvar rådde där
i grupperna på stranden, ty var och en kände att
samma olycka kunde drabba den bäste och när som
hälst, ty knappast ett skeppsbrott därute hade kunnat
förklaras riktigt.
Innan landgången kom ut, stod Öman och
plockade trådsändar från rockärmens slag där galonerna
suttit. Han hade hela vägen läst över vad han skulle
säga, och han hade räknat ut hur han skulle se dem
i ögonen, ty han kunde se folk i ögonen, då han hade
rent samvete.
Han lyftade handsäcken från bänken, och stack
i detsamma biljetten i munnen för att ha händerna
lediga; gjorde sig bred i bringan när han gick över
landgången, hälsade mästerlotsen, men glömde
därigenom biljetten, så att styrmannen själv med ett
lustigt ord måste taga den från hans läppar. Detta
åstadkom en rubbning i hans uppgjorda program för
hemkomsten, det högtidliga hade girat över i det
komiska och att söka kravla sig upp igen var icke
värt.
Mötet antog således en ganska vardaglig prägel.
– Stå på dig, gamle gosse, hälsade
mästerlotsen. Och därmed var allt sagt, ty de andra
lotsarne nickade bara bifall, glada att vara ifrån’et.
Öman gick mörk uppåt åsen, bakom vilken hans
stuga låg. Hustru hade han icke som väntade, ty han
var änkling, men han hade en tioårig son. Den vågade
väl icke knysta, men han hade ett ansikte, som kunde
göra miner, och han hade ögon, som icke kunde
hindras att tala. För att avstyra all meddelsamhet
från den sidan, öppnade fadren dörren med ett ryck
och kastade en befallning åt gossen, som satt vid
spiseln och sysslade med långrevslådan: – Gå ut i
sjöbon, Torkel, och nacka opp näten! Här skall
fiskas!
Torkel gick, gladare än han själv hoppats, ty
han såg fadren fri och modfull.
I tre dagar gick Öman omkring i kamraternas
stugor och beklagade sig över den orättvisa som
vederfarits honom. Första dagen fick han medhåll;
men andra dagen mojnade medlidandet och han mötte
nedfällda ögonlock som sade honom, att en gardin
var fälld mellan dem och honom. Då fick han något
att stå emot och riva ner.
– Var jag kanske inte nykter just den dagen?
Si, om jag bara hade tagit en tår just den dagen,
så skulle jag inte sagt ett ord! Detta upprepade
han så många gånger, att han tröttade och blev
odräglig. Det märkte han och nu kastade han sig
upp på de höga siffrorna. – Två tusen kronor om
året kunde jag tjäna, och nu äro de vräkta i sjön!
Fem-ti-tu-sen är jag dömd att betala! Fem-ti-tu-sen...
(det var riktigt läckert att tugga en så stor siffra),
jag undrar just, var jag ska ta dem ifrån! Ingen
kunde svara på det, men det gav en viss respekt att
han hade så stora skulder. – Fem-ti-tu-sen! Ja, de tar
stugan förstås, och jag får göra konkurs!
På tredje dagen var all glans borta från Öman,
och han mötte bara ryggar och brådskande åtbörder.
Då gick han ner i lotsstugan där han hade alla
gökarne insamlade som i en notkil, och nu vävade
han om igen. En avvisande tystnad rådde, endast
avbruten av några tobaksloskor som smällde i
golvplankorna.
För att bereda någon omväxling hade han nu
flyttat fram de femti tusena till inledningsspråk och
bakefter som omkväde kom det där: – Ja si om jag
bara tagit en enda sup den dagen. När han tog om
det för tredje gången reste mästerlotsen huvudet och
talade ur skägget. – Hör du Viktor, du är en gammal
fyllhund, och du vet att om en fyllhund glömmer
att supa en enda dag, så blir han oklar i knoppen.
Alltså är det likgiltigt för rättvisan, om du gick i
vardagsrus eller i vanskött bakrus. Du har satt bort
en skuta i vackert väder och därför har du fått ditt
rättvisa straff. Gå nu hem och se om ditt hus, och
laga att du tar dig till något, så du slipper komma
på fattigvården! Är det klart?
Öman försökte fåfängt hitta ett ord. Tungan
var lamslagen, och talande med ögonen backade han
mot dörren för att icke se ut som om han väjnde
ryggen. I själva dörren fick han målet igen, men
förståndet var borta. – Ajö med er, era d-r, sa han.
När han gick förbi åldermannens, stod
husbonden på trappan, nickade vänligt åt Öman och ropade:
– Kom in Viktor, så få vi spraka! Öman besvarade
icke hälsningen, utan gick vidare. – Vad har jag
med den där att göra? mumlade han, och kände sig
upprättad.
Men när han kom hem gick han icke in i stugan,
utan tog yxan från väggen och travade ut på ön.
Det var hans vanliga vid upprörda tillfällen att gå
på skogen med yxan och fälla. Han ägde nämligen
en liten skogslott, och i dag hade den fått ett nytt
intresse, ty den skulle med stugan gå på auktion.
När han kom in under granarna märkte han,
huru annorlunda allt såg ut i dag. Väl kände han
sina trän, men de voro liksom främmande nu. Där
hade han bryggveden; det var pängar i handen, ty
den kunde säljas varje höst när storbåten kom. Där
hade han sparat några raka släta till båtbord. Han
hade sparat – åt vem? Där stodo några enkom
krokiga björkar, vuxna av naturen till vränger i en
skötbåt. Och där: sex sköna mastämnen – som han
lämnat för att ha till gossens konfirmation, så hade
han räknat ut att de skulle vara mogna vid det
laget.
Nu var det icke hans längre, utan de tillhörde
assuransen. Ass-u-ransen? Ja, men inte ännu.
Fjärdingsman skulle först komma och stämma, och så
skulle det bli auktion, någonstans oppe i land, vid
kyrkan, i tingshuset. Och di skulle min själ få si
sig om...
I dag hade han en mångdubbel njutning att
slänga yxan i trädstammarne. Det gick inte löst
på ved och timmer, utan på de dyraste virkena, och
mastträd, båtbord, arämnen föllo som strå, och
späntades sönder. Han hettades upp av ansträngning
och hat; och när en väldig fura föll med brak, log
han. Den glasklara saven rann som vita blodet, och
topparne brötos i fallet. Det var ett slagfält och
det ljusnade i skogen och sinnet alltefter som yxan
röjde, förstörde, hämnades. Fiender, osynliga
fiender, okända också gick det ut över. Om någon
frågat vilka, skulle han endast ha kunnat svara, att
han hatade allt och alla, ty ingen viss hade
förnärmat honom, och olyckan hade kommit från samma
hemlighetsfulla håll som vind och vågor.
Där hans uttömda krafter icke räckte att fälla,
begränsade han sig till att blecka i trästammarne, och
han hade nu farit över sin skog och nått åsen som
här reste sig till ett berg. Med yxan i ena handen
stormade han den lodräta klippväggen och var snart
uppe. Där stod en hundraårig tall som för länge
sen förlorat toppen, sedan vuxit i krokiga vinklar
och nu endast ägde två oerhörda grenar, som
sträcktes ut en på var sida likt två seniga armar som
vinkade en signal. Tallen begagnades även av
sjöfarande ute på havet som landmärke och lotsarne
hade omgivit den med en helgd som skyddat den
från åverkan. Förr hade den även tjänat som
utkik och behöll ännu en halvmurken björngång som
trappstege.
Lotsen äntrade, och såg nu havet under sig.
Därute låg skonaren på grundet och pekade med
sina avriggade master på det särskilda sätt som vrak
bruka peka, icke rätt upp och ner, och icke heller
åt ena sidan som när ett fartyg har slagsida, utan
på ett fånigt sätt, ofärdigt krymplingsaktigt, hit och
dit, med förlorad styrsel, ett dött ting. – Ligg där,
du, sade han inåt sig själv, utan en känsla av
deltagande eller ånger. Snarare uttryckte hans hårda
drag en viss tillfredsställelse och en stolthet över
att ha varit upphovet till en händelse, tämligen
ovanlig och väckande mycket larm.
Han steg ner ur trädet, liksom gripen av en
hastig ingivelse. Och i nästa ögonblick vid roten:
– Det är min tall! sade han. Om det blir
skeppsbrott därute då? – Så mycket bättre! Vad
rör det mig?
– Det är min tall, stavade han fram med ett
yxhugg för varje.
Det fridlysta, heliga trädet som pekat vägen för
sjömännen norr- och söderifrån, som räckt ut sina
armar och öppnat sin famn för dem som kommo
österifrån, det fanns icke mer. Öman hade fått lugn
och nästan upprättelse. – Nu skall de skriva om det
här, förstås, och styrelsen måste skicka cirkulär, att
landkänningen på Skamsölandet är indragen. Håhå!
– Han lade handen över munnen för att dölja ett
skratt.
Efter den dagen gingo lotsarne omkring och
kände sig förträffliga, alldeles som de skolpojkar,
vilka icke fått stryk den dagen. De kallade Öman
niding; och hälsade icke på honom. När de själva
hade begått någon skamlig gärning i hemlighet, så
samlades de i lotsstugan och beskärmade sig över
Öman, och vad den otärda supen varit för Öman,
det blev nu tallen för dem. – Ja, si hade han bara
låtit bli tallen... Men Öman blev även en
syndabock och ett stående försoningsoffer. Om två lotsar
råkade i träta, så förliktes de genast bara Öman kom
på tal, ty då kastade de sig och sitt mellanvarande
på honom, och fanns det någon möjlighet, så skyllde
de på honom. Denna vana att »skylla på Öman»
utvecklades alldeles otroligt sedan ett klipskt huvud
uppfunnit att Öman hade onda ögon. Detta hade en
zigenare hittat på. Läsarne vände saken så, att Ömans
brott gick igen och att det tyngde på alla och drog
olyckor till dem, liksom Jona orsakade stormen på
havet.
Själv gick Öman undan, levde i en viss kraftfull
spänning framkallad av de andras hat. Värre blev
det med sonen, ty barnens grymhet var större än de
gamles. Han fick gå ensam, när han icke var ute
på sjön och hjälpte fadren fiska. Och när de voro på
tu man hand var fadren stel, syntes generad,
besvärad; sträng var han, men icke hård. En tio års
gosse kunde ju inte vara något sällskap för en vuxen.
Far och son hade röjt sjöboden där eldstad
fanns och inrättat den till bostad, då stugan skulle
gå på auktion. Torkel trodde bara det gällde att
hyra ut stugan till badgäster och levde sina dagar
ganska obekymrad. När han icke var på sjön att
fiska, gick han i stranden, alltid åt havssidan, ty den
andra sidan åt Fagervik var honom dels förbjuden,
dels var den honom bliven fientlig.
Här på utkanten däremot i den stora
ensamheten hade han fritt utrymme. Skamsundslandet
bestod nämligen av en ö, en mil lång ungefär. Gossen
hade hittills följt stranden kanske en fjärdingsväg,
men alltefter som han rände upp sträckte han ut
vandringarne, så att ön tycktes växa i kapp med
honom.
Här i stränderna fanns så mycket att se på, och
med varje ny vind kom det något nytt. Rikaste
skörden gjorde han där två stenhällar bildat ett prång;
där var en riktig soplår. Mest var det halm och
vassrör, sedan nätpollror av näver, notvakare, barkbåtar
och korkar. När han lärt läsa innantill var det något
nytt att känna bomärkena som voro inbrända på öskar
och avbrutna årtullar; bryggeriets namn tryckt på
korkarne. Korkarne erbjödo den mesta omväxlingen,
särskilt om sommaren, då kuttrarne vid Fagervik
avlämnade största gärden. Med sydlig vind drevo de
till havs och vid nästa nordan sökte de sig in på
baksidan av Skamsundslandet. Första gången han
hittade en champagnekork var en tilldragelse i hans
liv. Han undrade en hel timma hur en sådan kunde
gå ner i en buteljhals. Han tuggade på den som han
sett sin far göra, men den blev ändå vidare.
Bryggarns namn var också underligt. Moet-et-Chandon
Reims och där var ofta spår av guld eller silver
på den.
De långa flata vikarne med finaste skrivsand,
tyckte han mest om. Där låg den uppkastade tången
som en drivbänk, och i den växte det purpurröda
Fackelblomstret, den guldgula Lysingen, den
gredelina Astern, vita Havsrättikan. Och där funnos
snäckskal, skelett av fiskar, någon gång ett fågelskrov.
Långa sträckor var vattenkanten otillgänglig för
idel stenblock. Där låg huggormen under
Vändelörtens ljusröda parasoller, och dit hade ofta en
sjöfågel tagit sin tillflykt.
En tvärbrant udde stängde stundom vägen, och
då var det att gå opp i skogen.
En sådan udde hade hittills varit målet för hans
vandringar. Det var visst intet förbud att gå längre,
men bergväggen utgjorde ett sådant avvisande
stängsel att han inte kommit sig för att framtränga längre.
Dessutom fanns här så mycket förströelser som kunde
utfylla timmar. Vid bergbranten stodo fiskar och
lekte, och när det var varmt, kunde man taga sovande
gäddor med rännsnaror, det vill säga om turen var
god. På berget växte en timmertall och högst uppe
i kronan hade en fiskgjuse rett sitt bo, platt och öppet
som ett fat. Att kunna få en sten inkastad i boet
drog alltid en timme eller par, och när de väldiga
fåglarna då lyfte på vingarne och skreko, kändes det
som ett övertag över dessa fiskvattnens herrar och
rövare.
I dag, efter allt ovanligt som skett hemma, erfor
han ett behov att sträcka ut, se nytt och få reda på
världen där ute på ön. Han visste att där lågo
bondgårdar, villor, handelsbodar, och han hade om
söndagarne hört klockorna ringa ifrån den kyrka han
aldrig sett. Där skulle prästen bo, länsman också,
men man hade först storskogen framför, och där
gick älgar som visserligen kunde skrämma en men
ej voro farliga. Värre var det med tjurn. Den hade
han en gång hört flåsa bakom buskarne, och det var
mera olycksbådande än ramandet. Nyhetsbegäret
rådde dock på betänkligheterna och han trädde in i
dunklet. Vände sig dock en gång om för att hämta
styrka ur havets oändliga öppna ljusrymd.
Det var mörkt därinne och luktade fukt. Svampar
växte där och sågo ut som maneter och sjöborrar,
han bara väntade att riskorna skulle kränga ut och
in på magen för att ge sig i väg upp mellan masterna;
granarne voro master och vindarne susade i dem som
i tacklet, och de smidiga rårna gungade i de gröna
toppläntorna... han var ännu på sjön med alla dess
minnen och föreställningar – –
Men så kom han in i tallskogen; där var ljusare,
och de gulröda stammarne hade liksom kvarhållit
solskenet på flarnen. Träden stodo i kortsnaggiga
gräsmattor, där det fanns smultron kring stubbarne,
hälst efter de avbrända.
Han hade tagit pejling på solen, och visste då
att det åtminstone icke bar hemåt, även om solen
girade västvart. Och så gick han framåt tills han stod
vid en tjärn med porslinsvita stränder, ty den lilla
insjön var mynningen till ett för länge sen igenlagt
kalkbrott. Han följde stranden och kom ut i ett
träsk, körgårdslikt med sina mossbeklädda kullar
planterade med skvattram, hoppade över tuvorna och
inträdde på en hårdvall med enar och oxelträd. Där
var parklikt; och han gick där lugn, obesvärad.
Plötsligt varsnade han ett rött tegeltak över en gärdsgård.
Det gav honom först en känsla av trygghet, men
straxt därpå ryggade han vid tanken: där finns
hundar, och där finns människor, människor som fråga,
vart jag skall gå och vad jag söker. Därför böjde
han av igen och kastade sig in i skogen. – De skulle
nog fråga vad jag hette också, talade han inom sig,
och när jag svarte Öman, skulle de säga: Jaså den!
Förbi en rågtäppa slank han nu längs gärsgården,
äntrade en bergpall och steg upp bland mosskakor
som lossnade och rullade ner, klängde i tallrötter
tjocka och smidiga som kablar; och slutligen stod han
på ett berg invid ett vitkalkat lantmätarmärke, där
hökar och gjusar lämnat ett benhus efter sig. Där
fanns även kol och aska efter en midsommareld.
Men på en gång öppnade sig utsikten över ön,
över sundet och över Fagervikslandet på andra
stranden. Det var som om han första gången såg
världen öppen för sig. Skamsundslandet låg i en lång
ofruktbar länga ända ner till kyrkan, strävt, mörkt,
fattigt; och han vände sig utan avsaknad bort från
sitt eget land och skådade över till det mjuka
grönskande låglandet Fagervik med dess lövträd och
ängar. Det var en enda lustgård, och där flaggades
i dag på alla villor. Kuttrar och slupar med segel
vita som nystrukna söndagsskjortor loverade i
sundet, och på båtbryggorna vandrade unga flickor i
ljusa, färgrika kläder, och sjökadetter... En ny,
gladare värld, där livet var roligt från morgon till
kväll, så nära och ändock så oåtkomligt. Han satt
sig ner på landmärket och såg, såg... Bara ett sund
emellan hans mörka och detta ljusa. Och så flög
han ombord på en vit kutter, satt vid rorsmannen,
följde manövern och kände sig sned i högra axeln
när de låg upp för högt i vinden... Han skulle ha
fallit först och tagit fullt innan han vände... Så där
ja, nu går vi över stag, så... sitt i lovart, inte stå i
båten... få se om de kan göra an bryggan och
lägga till som folk!
Jo, vackert, han höll för kärt, törn, giga
storseglet, drag in bommen, focken har gått... Nu är det
förtöjt, seglen beslagna och kapellet på. Alla man
gå i land; han följer; de stiga upp på restaurangens
kastell, sjunka ner i soffan, och på bordet framför
dem dukas upp buteljer och glas... Där levdes och
där kunde förtjänas pängar. Att segla med kutter
som lots fick småpojkar bara de hade snygga kläder,
och segla herrskaper i slupar likaså. De första
slantarne brukade tjänas i kägelbanan, och bara man
hade något att börja med, så gick det andra av sig
själv...
– Nå min gosse, hördes en röst bakifrån en
tall; vad ser du på det landet Ebal? Det lockar dig
som synden... Vet du vad Ebal är? Har du inte
läst skriften om Ebal och Garizim? Förbannelsens
berg och välsignelsens?... Här står du och jag på
Garizim, det är välsignelsens berg, och däröver som
du tror är Canans land, där ligger förbannelsens
berg, ty där leves i sus och dus, som om ingen
morgondag funnes. Ja, så är det!
Det var förre vaktmästaren vid tullen, Vickberg
som talade, »förre» liksom de flesta, vilka bodde på
Skamsunds baksida. Ett fel i tjänsten eller två hade
bragt honom ur gängorna, och så var han skickad
till baksidan. Som han dagligen och stundligen av
sin familjs nödställda belägenhet erinrades om
följderna av sitt felsteg, och för att återställa jämvikten
i livskontot började han med att balansera debet
och kredit. Han hade gjort ont, därför skulle han
ha ont. Och han försakade, plågade sig och gick
i bönhuset, där han fick höra i klara ord, hur det
stod till med honom. Bönhuset var straffet och
trösten. - Den som förlorat landkänning på
jorden, får göra som skepparen på öppna havet: ta
pejling på himmelen och segla på stjärnorna. Det
var hans stående för dem som gjorde narr av hans
religion.
När han plågat sig några år, tyckte han det
kunde vara kvittat, och när han fortsatt med ett
oförvitligt leverne över tiden, så ansåg han sig stå på
andra sidan i kontraboken och äga innestående
fordringar. Han hade nu kommit till den punkten att
han förlåtit sig; felet fanns icke mera, och det
kändes i samvetet som om han aldrig begått det.
Fullkomligt ett underverk, menade han, och som han ville
lära bort åt andra. Men de andra, de hade icke
glömt hans fel, och därför kallade de honom
egenrättfärdig och skenhelig, vilket var honom ofattligt, ty
han älskade det glömda felet, emedan det blivit hans
räddning, såsom ock Paulus säger, att man skall
glädjas över motgångarne, emedan de äro Guds medel
och vägar. Och det som människorna kallade ont
och trodde komma från den onde, härleddes raka
vägen från Gud, vilken själv säger: Jag som gör
ljuset och skapar mörkret, jag som frid giver och
skapar det onda.
Följdriktigt hade han utvecklat detta, och när
han hörde att någon begått ett fel, så log han och
tröstade. – Det gör bara gott! Nu är han räddad!
Ni ska inte vara ledsna för så litet. Han kommer
sig nog!
Nu när han överraskat den felaktige Ömans
gosse och sett dennes långa blickar över till det
frestande Fagervik, begagnade han tillfället utså ett
frö, som dock icke föll i den rätta jordmån när det
kastades i ett ungt sinne.
Torkel avvaktade nämligen icke fortsättningen
utan gled ner från berget som predikaren kallat
Garizim och försvann i småskogen; tagande solen på
ryggen ilade han med långa steg hemåt.
Han hade sett Canans land från ett högt berg,
och nu kände han att de på den här sidan bodde
i öknen, vaktmästar Vickberg måtte tänka och säga
vad han ville.
När Torkel kom hem såg han dörren öppen till
stugan, trodde att fadren var hemma och gick in.
På dörren satt ett grått frimärke som han petade på.
– Rör inte det där du, sade en röst inifrån
stugan. Där stod en liten grågul karl med kinderna
infallna som om alla oxeltänderna varit borta.
Han slickade på ett grått frimärke rätt framför
sig under det ögonen lågo i nordväst vilket gav
honom tycke av en hund som ligger och äter.
– Det är kronans märken, min gosse, ser du,
och jag är fjärdingsman, ser du.
Och därmed smetade han ett märke mitt på
skåpdörren.
– Vi ska hålla auktion som i morgon, ser du.
Han slickade igen, under det han vände ut och in
på ögonen.
Torkel förstod så mycket att här ingenting var
att göra, varför han avlägsnade sig.
Men länge mindes han mannen utan oxeltänder
som med bara tungan slickade i sig hans
barndomshem, stugan och alla möblerna.
Fadren stod nere vid sjön och sysslade med
skötbåten. – Var har du varit? sade han i den
ton som ej begärde något svar. Laga dig i båt nu,
så gå vi till sjös.
Torkel hissade fock och fadren satte sig till
storskot och rors.
Det låg en dragg och en yxa under toften;
sängtäcken och pannor voro också med. Det betydde
långtur. Bössa, revar och tågverk fanns där också,
men varken nät eller skotar.
Vinden var rätt undan före och fadren tände
en pipa. Och så började han tala, dock utan att se
på gossen.
– Skurkar, sa han; tog noten också, gjorde de.
Vet du, hur många tusen maskor det är i en not?
Kan du gissa, hur många vintrar mor och jag satt
och byggde den noten? Vet du det, gosse.
Torkel var så van vid dessa interpellationer till
en gosse, att han visste det icke han menades, utan
någon »gamla gosse», någon vem som hälst utom
han. Därför svarade han icke, ty hade han svarat,
skulle fadren sin vana trogen sökt med ögonen kring
horisonten efter den där obekanta, den trogne
osynlige åhöraren som aldrig sade emot, utan lät
tilltala sig bara.
– Skurkar är de allihop! Jag har supit, jag,
men jag har aldrig stulit, och jag vet nog de som
stjäl, från styrelsen och ända ner igenom.
Torkel kände en vaknande lust att säga emot,
men övervann sig. Ty så länge fadren talade fick
han vara ifred. Blev det tyst däremot, så började
fadren gnaga honom, kunde liksom höra vad han
tänkte och tog honom ofta med överraskning mitt
i hans hemligaste gömmor och svarade på hans tysta
frågor till sig själv. Nu satt Torkel och funderade
ut planer till att komma över till Fagervik och resa
käglor; räknade tjugofemöringarne han kunde
förtjäna... då med ens fadren bröt tystnaden...
– Det är bara skoj, kära du, därborta hos
källarmästarn... Resa käglor en timme för att gå
och hänga i sex timmar. Nej, man skulle gå med
en storbåt till Åland och fiska, det vore en affär,
det...
Så teg han; och Torkel kände det rysliga trycket
av denne man, inför vilken han icke kunde ha en
tanke för sig själv, denne fruktansvärda domare som
såg mitt igenom honom som glas...
– Släck på skotet, han går över, kommenderade
lotsen... Och så fortsatte han.
– Du sitter och funderar, hur du ska komma
ifrån mig och gå ut på egen hand! Men det ska
du inte göra för jag behöver dig... Mor din var
likadan som du, man kunde aldrig lita på henne;
sa ett och tänkte ett annat.
Här tog han en stor sup, och efter några
minuter var han inne i det klibbiga taget och det
gnagande. Som den obildade i sitt rus, tog han fatt på
den arme syndarens själ, sög sig fast i den, sökte
gräl utan orsak, vände ut och in på motståndaren,
ty han skulle ha en motståndare att strida med;
indiktade sina onda tankar i honom, besvarade aldrig
uttalade misstankar.
– Du tycker allt att far din är en stackare,
va? Sen han fått gå från gård och grund? Va?
Du såg fjärdingsman därinne i stugan, med
stämplarne? Inte? Ljuger du pojke får du smörj.
Torkel hade icke sagt ett ord.
– Du säger ingenting, för du är en räv, men
jag ser på dina ögon vad du tänker, för jag kan se
mitt igenom folk, jag. Du tror att jag är full,
förstås; men, de ä ja inte! Ser du. Jag har aldrig
varit full i mitt liv, för de kan jag inte bli; och de ska
jag säga dig, att det var orättvist, när de fällde mig
i rätten.
Detta var det bedrövligaste stadiet när gossen
hörde fadren förnedra sig till förtrolighet, han som
nykter aldrig talade om sina angelägenheter. Fastän
han var en stark och smidig natur, kunde han
knappast vänja sig vid dessa uppträden. Av sin mor
hade han lärt att göra sig döv och blind, göra sig
hård, och låta’t rinna av sig, men detta retade fadren
ändå mer. Denne kände på sig, att hans ord icke
trängde fram dit de ville.
– Hör du, vad jag säger? röt han då.
Nu gällde för Torkel att svara eller icke svara.
Svarade han icke, så förnyades tillropet:
- Svarar du lymmel? Hör du?
Svarade han nu, gällde det att få det rätta
undergivna tonfallet, ty kom svaret det minsta kantigt eller
uddigt, så small det.
Dagar funnos då det var lika galet antingen han
svarade eller inte, och när han då visste att det
skulle smälla i vilket fall som hälst, bestod han sig
nöjet att slunga ut ett oförskämt: – Visst hör jag,
under det han kröp ner till öronen i tröjkragen.
Läget var nu kommet därhän att det måste smälla.
Torkel tittade i lä och lovart, om icke räddning fanns.
Och se bakom focken sam en ejderkulle.
– Ådfågel i lä! varskodde han.
Fadren kastade rortaljan över huvut, bekräftade
sakförhållandet och slängde bössan till kinden. Torkel
gjorde en tyst bön för ett lyckligt skott, ty bommade
han, då...
Skottet brann av, och två bukar i vädret.
– Fall! kommenderade lotsen. Och strax därpå
håvade han in bytet; grävde med tummen i
bröstfjädrarne, och uttryckte sin belåtenhet med ett
grymtande.
D
D
D
D
D
D