En gammal kolare
Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sökMin lyktas ljus går flämtande
för min tunga, klumpiga fot -
jag är en förlupen människa,
som lever bland jord och sot.
Jag är gammal - jag fyllde sjuttio
en mödans rökiga natt,
när i ångande dunst över skogarna
fullmånen gulröd satt.
Min väg går ensam och trevande
över Rammbergets nattmörka mur
medan stjärnorna lysa flämtande
all markens hungriga djur.
Jag är bunden fast vid det sotiga
av svältens och trasornas lag,
och mil och mil bort i skogarna
hundrade vandra som jag.
Det är som ett ändlöst vandrande
på en fattig och frusen hed -
vi skaptes nog en av tiderna
när Herren var trött och vred.
Tills vi dö gå vi alla undrande
över kölden i liv och död -
om det gives en himlens salighet
bortom livets salt och bröd...
Aktivera autouppdatering av kommentar