En gammal violin.

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

av Helena Nyblom

Till Franz Neruda.

Konsertsalen var full. Så godt som alla badgäster vid
den fashionabla badorten voro närvarande. Det var
en förströelse till, hvarmed man fördref tiden under
säsongen, men i det nöje, ja man kan nästan säga den
plikt, enhvar af de närvarande ansåg det vara att visa
sig, där hela den fina världen fanns, låg denna gång också
en smula nyfikenhet blandad. Det var icke mindre än tre
celebriteter, som skulle uppträda. En pianist, som var
berömd för sin kolossala virtuositet, en sångerska, som
var på modet för ögonblicket, och en violinist, som ingen
bestred en plats af första rang.

Det var en ofantligt liflig konversation i den
förgyllda konsertsalen, innan musiken började. Damerna
uppträdde i sina elegantaste sommartoiletter, och kring
de mest firade skönheternas platser var en uppvaktning
af hela flockar af herrar, som pratade och skrattade i
munnen på hvarandra.

Orkestern spelade uvertyren till »Den Stumma». De
spelade bra, med lif och nyansering, men ingen hörde
därpå. Det var ju samma orkester, som hvar dag spelade
utanför brunnssalongen, således icke något nytt, — och
man visade sin förnäma likgiltighet genom att tala
dubbelt så högt som förut, skrapa med stolarna, med ett ord
göra det så Omöjligt som möjligt att höra för dem, som
kanske skulle ha lust att lyssna på musiken.

Orkesteranförareri lade ned taktpinnen, då stycket
var slut. Han såg icke vidare glad ut, då han smällde
igen partituret och sprang ned från sin plats. Ett
ögonblick därefter voro alla musikanter försvunna, och en
betjänt kom in för att öppna den stora flygeln på estraden.

Det blef en paus i salen. Damerna satte sina kikare
för ögonen, och då den berömde artisten kom in, hälsades
han med en liflig applåd.

Det var en lång, ung man med ett mycket rikt,
blondt hår, som föll ner öfver pannan och nacken. Han
hade ett något påtaget melankoliskt uttryck i ansiktet,
öfver de uppdragna ljusa ögonbrynen och de nedhängande
ljusa mustascherna. För resten var han ytterst elegant
klädd och hade en hvit nejlika i knapphålet.

»Ah, charmant! — charmant!» — »reizend!» — »very
nice indeed», — ljöd det från damerna på alla slags språk.
Han bockade sig med ett matt leende och satte sig vid
pianot. Med några våldsamma oktavlöpningar öfver hela
klaviaturen gjorde han sig underrättad om, huruvida
hans fingrar och instrumentet voro i ordning, och där
fanns ingenting att klaga på. — Därefter satt han ett
ögonblick och stirrade framför sig, och så började han.

Det var en komposition af Listz — en rapsodi,
tror jag —, men titeln är nu likgiltig, ty själfva
kompositionen berättade ingenting. Det var en af dessa
anrättningar, där allt upptänkligt material är taget till
hjälp men utan att vara fylldt af minsta spår till andligt
innehåll. Det var så briljant, så svårt, så larmande som
möjligt, och alldeles tomt. Sådana löpningar, sådana
drillar, sådana halsbrytande språng, sådana dånande
melodier nere i basen, medan diskanten vanvettigt for
omkring på sitt eget sätt!

Man satt och väntade: »Nu kommer det väl något?»

- Nej, det kom ingenting. Det fanns ingen mänsklig
själ bakom alla dessa jonglörkonster, icke ens något af
detta vilda och demoniska, som också kan ha en underligt
fängslande makt. Det var bara tomhet! Intrycket af en
rik man, som har fickan full af pengar och icke alls
vet, hvad han skall använda dem till, utan bara går
omkring och skramlar med dem.

Men detta tomma skram mel måtte vara tilltalande
för den stora publiken. Och dessutom var det så svårt!
Man sträckte fram halsarna för att riktigt se, hvilka
märkvärdiga ting han gjorde med fingrarna, medan håret föll
längre och längre ned öfver hans ögonbryn, och
svettdropparna bröto fram och fastnade i hans ögonhår.
Andtligen slutade det med en knall, som om hotellets
alla tallrikar skulle ha gått sönder på en gång.

En dånande applåd följde.

Damerna fläktade sig häftigt, herrarne nickade och
smålogo; — det var nästan som att ha sett en man rida
på en skenande häst, stående på sin egen nässpets! Den
svettige och svärmiske unge virtuosen måste in och ut,
in och ut, bocka sig med handen på hjärtat och skaka
sin ljusa man.

Efter en paus kom sångerskan.

Det var en ung, vacker dam, till och med mycket
vacker, och klädd med allra största smak. Hennes blekt
mauvefärgade klädning var sydd efter allra sista, allra
enklaste och noblaste parissnitt. Hon hade tre rader
stora äkta pärlor om halsen, äkta pärlor i öronen, en
bukett af hvita orkidéer i handen, och den allra
smidigaste lilla figur, hvaromkring klädningen satt, som om
hon varit född med den. Den allra finaste lilla nacke,
hvaröfver det mörka håret föll ned i bucklor och det
allra mest välproportionerade lilla ansikte med stora,
bruna ögon och en liten rosenröd mun, som genast log,
så att två rader små, hvita tänder lyste fram.

Nu kom turen till herrame att bli hänryckta. »Quelle
charme!» »Allerliebst!» »Such a darling!» »Carina!», ljöd
det rundt omkring. Hon gjorde en liten nådig böjning
med hufvudet, ett litet omärkligt tecken till sin
ackom-panjatör, och så började hon.

Hennes röst liknade alldeles henne själf. Den var
välformad, pärlrund och klar och lika väl dresserad, som
hon själf var väl klädd.

Hon sjöng en aria ur en fransk, modern opera, och
hon kunde den fulländadt. Det var verkligen en alldeles
silfverklar intonation som hos en kanariefågel. Hur hon
kunde drilla, så att hennes lilla strupe darrade! Hvilka
rena kromatiska skalor och eleganta fioriturer hon
serverade, med en blick till publiken, som sade: »Var det
inte förtjusande gjordt?» — Jag tror, att arian skulle tolka
något slags kärlekspassion, som man åtminstone måtte
antaga af de ord af texten, som man hörde. Men jag
måste tillstå, att dels musiken i och för sig själf icke
var synnerligen gripande, och dels tog den unga
sångerskan det med lugn. Hon sjöng: »Je meurs pour toi!» med
samma milda leende och samma klara klang i rösten,
som om hon skulle ha sagt: »Je me porte h, merveille»,
hon slog sina glasklara drillar med den lugnaste säkerhet,
oaktadt orden tolkade en vild smärta.

Då arian var slutad, utbrast hela salen i applåder.
Hon var alltför söt! Och en sådan röst! en riktig liten
näktergal! och sådana drillar! och en sådan toilett!

Hon neg så förtjusande, log, så att man såg alla de
små hvita tänderna, och kastade en vänlig blick till alla,
till höger, till vänster, upp emot läktaren, där
tjänstepersonalen satt, hon tackade alla! — och alla började åter
applådera och inropa henne så många gånger, att man
till sist var frestad att sätta fram en stol, för att hon
skulle få sitta och stanna kvar med detsamma.

Till sist gaf hon ett extranummer, en vals, som
började med en hög drill, och som hon verkligen sjöng
med uttryck. Man kunde höra, att hon tyckte om att
dansa.

När hon ändtligen var försvunnen, gick det ännu en
brusning genom salen som en dyning efter en storm.
Det varade något, innan man kunde komma till ro, och
sedan lade det sig en viss matthet öfver publiken, som
efter en alltför stor ansträngning.

Så kom violinisten.

Det var en medelålders man utan något särskildt
frappant yttre. Han såg ut som »folket är mest», — och
dock var det något hos honom, som icke liknade de
flesta. Det var en enkelhet, som var alldeles utan
beräkning, och ett lugn, som man sällan ser, allra minst
hos människor, som uppträda offentligt.

Han vai tydligen icke alls rädd för publiken och
tänkte icke nedlåta sig till det minsta konstgrepp för
att vinna dess sympati. Men det var icke heller med
denna min af öfverlägset förakt han betraktade åhörarne
under sina fötter, hvarmed vissa stora konstnärer antyda,
att de stå så oändligt högt öfver dem de spela för.

Det var ett stilla allvar öfver honom och därtill ett
knappt märkbart litet leende i hans ögon och omkring
hans mun, som om han ville säga:

»Kom nu, skola vi höra på något vackert. Jag skall
spela så bra jag kan, och ni skall höra uppmärksamt på!»

Han hade hvarken »polkalockar» eller en hvit nejlika,
och damerna förhöllo sig tämligen kyliga vid hans
inträde. Blott en och annan kraftig applåd af en kännare
här och där hälsade hans berömda namn.

Så lyfte han violinen och stråken och började spela.

Det var ett gammalt italienskt preludium, följdt af
en canzona.

I samma ögonblick, som han tog den första tonen
på violinen, var det som om hela konsertsalen med alla
de eleganta åhörarne hade seglat långt bort. — Jag
hvarken såg eller hörde dem. — Denna första, djupa ton
på violinen gick så alldeles direkt in i hjärtat på mig,
att jag andlös väntade på den nästa. Breda, högtidliga
bröto de sig fram från djupet af violinen, och långsamt
lyfte sig täckelset för en försvunnen värld. Jag såg in
i den tid, då denna violin först hade ljudit för
människorna.

Hvad han måtte ha känt sig lycklig, den mästare,
som hade danat denna violin.

Han hade fått ett dyrbart stycke trä därtill. Ett
träd, hämtadt högt uppe på Apenninerna, där det,
ensamt och starkt, hade vuxit upp mot himmeln och hade
insugit bergens luft och solskenets värme. Hans
kännar-öga såg genast, att detta träd gömde på alla naturens
hemligheter. Det hade vuxit högt öfver jordens
småaktigheter, i ensamhetens stora lugn, vindarna hade viftat
och hviskat i dess krona, stormarna hade berättat det
fasansfulla ting, solen hade öfverströmmat det med hela
sin värme och regnskurarna hade gråtit sina sorger
öfver det.

Om natten hade det sett mer af stjärnhimmeln än
alla de andra träden i skogen; — det kunde se ända bort
till hafvet. De första solstrålarna, som stego upp, och
de sista, som släcktes som blod i vågorna, hälsade det
med en sakta susning i grenarna. Många århundraden
hade gått fram öfver städerna där nere på slätten, medan
det stod och tänkte och drömde där uppe på höjden,
beständigt sträckande sig högre och högre upp emot den
eterklara himmeln.

Så föll det, och då det blef fördt till Cremona och
violinbyggaren såg det, tänkte han:

»Det är ett träd, hvaraf jag skall kunna skapa en
riktig violin!»

Och han började arbetet med all den kunskap och
visdom, hvaraf han var i besittning. Det berodde på en
hårsmån, om hvälfningen skulle få den rätta klangen,
om ljudhålen skulle släppa ut den i hela dess fyllighet,
om tonen skulle kunna blifva både varm och klingande.

Då ändtligen violinen var färdig och han satte stråken
till den, då log han! — Jo, det fanns där, alltsammans!

— Denna ton kunde växa, bredare och bredare, till dess
den gräfde sig ända ned i hjärtat på den, som lyssnade,
den kunde blifva mjuk och öm som den mildaste stämma,
som talade tröstens och fridens ord, och så kunde den
åter växa, klaga och ropa, som om den gömde på alla
mänskliga smärtor och sorger.

Den gamle mästaren tog den i handtaget, vände den
fram och tillbaka, log och tänkte:

»Den violinen skall kunna säga allt hvad människorna
ha på hjärtat och hvad intet mänskligt språk kan
uttala, — om den blott kommer i rätta händer!»

Och den kom snart i en stor konstnärs hand.

På den tiden fanns i Florens en violinspelare, hvars
namn var Angelo Franceschi, men af de flesta kallades
han blott Angelo eller »rUnico», ty man tyckte, att såsom
han spelade ingen.

När han lät höra sig, kommo de förnäma ut ur sina
stränga, fastningslika palats, handtverkame stängde sina
bodar för att gå och höra honom, och det kunde icke
firas någon större fest i staden, utan att Angelo måste
förhöja glansen däraf med sitt spel.

Han var en tyst ung man, som lefde ensam och icke
sysselsatte sig med annat än med sin violin. Han hade
hvarken föräldrar, syskon eller käresta och visade sig
aldrig på vinstugorna eller i värdshusen, och man hälsade
honom på afstånd, som man hälsar en furste.

Då hände det sig, att en ung adelsman af huset
Strozzi firade sitt bröllop. Fadern hade varit gonfaloniere
i Florens och genom sin tapperhet i krig inlagt så stora
förtjänster, att staden Florens nu ville visa sin beundran
och tacksamhet mot familjen genom att tillställa en stor
fest i anledning af hans äldste sons bröllop.

Bruden var en romersk furstinna af huset d’Este
och var af bägge de ungas föräldrar vald till maka åt
Strozzis son, både af familjehänsyn och politiska orsaker.
Man hade blott väntat på att hon skulle fylla sitt
sextonde år för att hämta henne till Florens, där bröllopet
skulle firas med den unge brudgummen, som var fem år
äldre än hon.

Hon hade kommit för ett par dagar sedan, ledsagad
af sina föräldrar och ett talrikt och lysande följe.

De trolofvade hade aldrig sett hvarandra förr, och
det var i en af de stora salarna i Palazzo Strozzi, som
hon första gången hälsades af sin brudgum.

Hon stod mellan fadern och modern, omringad
af sina uppvaktande damer, då den unge mannen
kom in.

Alltså var det han, hvars hustru hon om ett par
dagar skalle blifva! Hon vågade knappt kasta en flyktig
blick på hans ungdomliga gestalt och hans ljushåriga
hufvud, förrän hon strax åter slog ned ögonen. Han
böjde ett knä framför henne och kysste hennes hand,
därpå reste han sig upp och inlät sig i samtal med
hennes föräldrar, som bägge med mycken värdighet
under-höllo honom med beskrifningar om resan från Rom och
dit upp samt utfrågade honom om åtskilliga saker
angående förhållandena i Florens.

Den unge ädlingen lät därpå för sig föreställa en del
af de närvarande, och efter detta officiella möte skildes
åter de trolofvade.

Bröllopsdagen kom, och hela Florens var på benen.
Vigseln skulle förrättas i Santa Maria dei fiori.
Högaltaret var klädt med en hel skog af hvita liljor, och
golfvet ända från ingångsdörren tätt strödt med rosor,
öfver alla gator, där tåget skulle draga fram, hade man
spänt sidensegel mellan husraderna, prydda med d’Estes
och Strozzis vapen. Dörrar och fönster voro smyckade
med emblem, korsade oliv grenar till tecken på fred
och förening och långa snodder med nedhängande majsax
och frukter som omen för rikedom och öfverflöd. Hela
torget framför rådhuset var belagdt med blått kläde, och
från Loggia dei Lanzi upp genom rådhusgården skulle
brudparet passera genom en tät häck af fanor.

Kyrkvigseln var nu förbi, brudparet kom ut och
skred hand i hand öfver dömplatsen. Brudgummen var
iklädd en violett sammetsdräkt, tätt broderad med pärlor,
och han strålade af lycka. Han böjde sitt ljusa, lockiga
hufvud fram emot den unga prinsessan vid sin sida, men
hon gick blek och allvarlig med nedslagna ögon.

Allt detta nya och främmande hade ängslat henne,
och hon kände sig beklämd och olycklig. Blott detta,
att vakna inne vid en trång gata, med mörka, hotande
palats öfverallt omkring sig, så att hon knappt kunde
se himmeln, tryckte henne. Hon hade varit uppfostrad
ute vid Tivoli, med utsikt öfver den vida campagnan,
som utbredde sig som hafvet så långt hennes ögon kunde
se, och hon hade gått omkring i den stolta och allvarliga
parken omkring villan i en stillhet, som blott sällan
af-bröts af ett besök af resande från Rom.

Nu var hon från morgon till kväll omringad af
människor, af hvilka de flesta voro för henne nya och
obekanta, som bon icke visste huru hon skulle tilltala.
Icke heller lämnade man henne ett ögonblick i fred
med sina egna tankar. Fadern hade ännu så många
förmaningar, modern så många råd och bekymrade
föreställningar att meddela henne, kammarjungfrurna så
många frågor om hvilka juveler och dräkter hon ville
välja för dagen, att hon kände sig plågad och förföljd.

Hon hade knappt sett den man, med hvilken hon
skulle gå till altaret, och hon lät på sin bröllopsmorgon
ikläda sig bröllopsdräkten utan att fästa någon
uppmärksamhet vid alla de dyrbarheter, hvarmed man prydde henne.

Blek och tyst som en staty satt hon med de långa
svarta ögonhåren nedslagna öfver de hvita kinderna.

Man flätade och krusade hennes hår och satte
brudkransen därpå, utan att hon lyfte hufvudet för att se sig
i spegeln. Som i sömnen klädde hon sig i den
silfver-broderade, hvita brudkläd ningen och de små skorna, som
voro öfversållade med hvita pärlor. Fadern kysste henne
på den kalla pannan, och modern omfamnade henne,
utan att det tycktes röra henne. Hon hade gråtit så
mycket om natten och visste ju nu, att efter denna dag
hennes öde var bestämdt och skilsmässan från föräldrarne
oundviklig.

I kyrkan hörde hon den stora sångkören,
ackompanjerad af många stråkinstrument, flyta tillsammans
öfver sitt hufvud som en ström, hvari hon drunknade.
Som genom en dimma såg hon alla ljusen på högaltaret
mellan de hvita liljorna, biskopens gyllne mässkåpa och
korgossarnes svängande rökelsekar. Hon hade sagt sitt
ja och gick nu vid brudgummens hand ut på gatan, där
människor från alla sidor trängde sig fram för att få se
henne.

Men tåget var väl ordnadt. Framför redo tre härolder,
som med trumpetstötar fingo alla fotgängare att vika åt
sidan. Därpå följde vapendragare och pager från tjugu
af Florenz’ förnämsta familjer, därpå musiken, trummor,
gigor och lutspelare. Därefter såg man representanter
från alla de olika skråen i Florens, hvilka buro de
bröllopspresenter, som på rådhuset skulle öfverlämnas åt
brudparet. Därefter kom åter en afdelning vapendragare
och pager och så ett stort sällskap adliga och furstliga
personer, hvarvid hvarje dam leddes af sin kavaljer.

Så följde en Bkara unga flickor och män, hvilka
kastade blommor ur korgar, som de buro i händerna,
och slutligen kom brudparet under en tronhimmel af
gult siden, prydd med Florens’ vapen och buren af fyra
förnäma herrar.

En lika stor och brokig skara följde brudparet, som
bildade midten af processionen.

Vänligt leende hälsade brudgummen åt alla håll,
medan bruden, den sköna Vittoria, tackade genom att
stilla böja hufvudet.

Fram öfver rådhusplatsen genom den täta häcken af
svajande fanor gick tåget upp i den stora rådhussalen.
Vid den ena änden däraf var uppsatt en dubbel tron för
brudparet, omgifven af en hedersvakt. Långs väggarna
på de inlagda träbänkarna, som voro prydda med
sammets-dynor, togo alla förnäma herrar och damer plats, och
därefter framträdde de deputerade, som skulle hälsa
brudparet och i de olika brödraskapens namn frambära
brud-gåfvorna.

Först upplästes till den unga bruden ett långt
välkomsttal på latin, hvari man tolkade Florens’
tillfredsställelse öfver att se en romersk prinsessa upptagen i dess
midt och hvilket afslutades af en blomstrande latinsk
dikt, som tolkade alla hennes yttre och inre förtjänster.

Hon satt där uppe på den sammetsklädda tronen,
blekare och blekare, och böjde hufvudet till tack.
Så kommo gåfvorna. Vapensmederna skänkte
brudgummen ett sällsynt ciseleradt svärd och ett bröstharnesk
i upphöjdt arbete med S:t Görans strid med draken som
midtelbild. Guldsmederna öfverlämnade till bruden ett
femradigt halsband af indiska pärlor, hvarvid hängde ett
kors af smaragder, som innehöll en flisa af Jungfru Marias
allraheligaste vagga. Träarbetarne hade förfärdigat en
bönpall i rosenträ, inlagd med gnid, ett under af smak
och skönhet, och Florens’ trädgårdar sände en
triumfvagn, sammansatt af idel blommor, och hvarifrån två
hvita dufvor flögo upp, sammankedjade med ett gyllne
band.

Därefter kom ett tåg af personer i allegoriska dräkter,
framställande kärleken, lyckan, freden och alla andra
behagliga gudomligheter, som med olika verser och tal
hälsade brudparet. Men ingen af alla dessa härligheter
tycktes göra minsta intryck på den unga Vittoria. Hon
försökte icke ens att le.

Hur skulle alla dyrbarheter och konstverk i världen
ersätta henne den kärlek, som föräldrar och syskon
dagligen slösat på henne? Och det praktfullaste palats
vid en af Florens’ gator kunde icke skänka henne den
ro och friskhet, hvaraf hon njutit i de dunkla
cypressalléerna i Villa d’Este med utsikten öfver den oändliga
slätten.

Andtligen voro alla välkomsthälsningar förbi. Det
blef tyst i salen. Man såg emot dörren, som om man
väntade något.

En page bredde ut en liten matta midt på golfvet
framför den dubbla tronen, hvarpå brudparet satt, och
strax därpå inträdde maestro Angelo. Han hälsade
brudparet med en djup böjning af hela kroppen, men han
knäböjde icke. Därpå reste han sig och satte violinen
under hakan.

Han var klädd i en roströd klädesdräkt med korta
byxor och en åtsittande jacka med ett bälte om lifvet,
sammanhållet af ett guldspänne.

På håret, som han bar kortklippt öfver pannan och
nedhängande till halsen i nacken, hade han en liten rund
mössa, som följde hufvudformen. Han var af medelhöjd,
smärt och välväxt, med skönt formade händer och
handleder. Pannan var låg, hakan kraftig, de svarta
ögonbrynen, till hvilka håret hängde ned, lågo raka som två
streck öfver de mörka ögonen. Munnen hade ett
allvarligt, nästan strängt uttryck.

Nu lyfte han stråken, och i detsamma lyfte han
också ögonen, ett par stora, smältande ögon, hvari man
såg det hvita* under iris. Det tycktes, som om han såg
genom taket in i himmeln, munnen öppnade sig litet,
så att man såg tänderna skymta fram. Nu började han
spela.

Det var en stilla, allvarlig melodi, som låg på de
låga strängarna och ljöd som en människa, som i djupa
tankar talar med sig själf.

Det var ensamhetens sång, när själen är allena. Den
unga prinsessan hade lyft ögonen.

Hon tänkte på Villa d’Este, på campagnan, på de
stora, ensamma linierna där ute.

Ja, just så hade hon gått och tänkt och drömt där
hemma!

Men, hvad var det? Nya och främmande toner
bröto sig in i denna melodi. Det var som budskapet
om något nytt och oväntadt, något som på en gång skulle
komma med ett ödesdigert inflytande! Hennes hjärta slog
högre! — Ja, just så hade budskapet nått henne, att hon
måste bort! En främmande brudgum väntade henne!

Hon satte sig till rätta på sin tron med armarna
stödda mot karmarna och ögonen fastade på violinen.
Det böljade storma och rasa inuti den! Det var smärtor,
som vredo sig, det var ett hjärta, som snyftade och bad,
det var ångest och kamp, så att det skar i henne att
höra det. Ja, detta var just hvad hon hade känt under
hela resan hit upp och dessa förfärliga dagar. Det var
friden, som var bruten, barndomen, som var förbi,
kärleken, som kom och fordrade henne, lifvet med alla dess
okända faror, som hotade henne. Hur skulle hon finna
ett stöd i allt detta? — Nästan utan att veta det hade
hon gripit sin brudgums band och höll den fast. Han
tryckte den sakta, och hon såg upp på honom.

Hvad han var vacker, och hvad han såg ut att älska
henne!

Nu böljade violinen med en sång högt uppe på
strängarna, smältande och mjuk, som när ett hjärta ber
och bönfaller om kärlek.

Hur underligt! Just så såg hennes brudgums ansikte
ut! Det var som om tonerna där nere sade henne, hvad
han tänkte. »Jag älskar dig! Och du är min, men också
du måste älska mig, helt och frivilligt. — Se på mig!

— tro på mig. Förstår du icke, att jag vill skapa din
lycka?»

Hur smekande tonerna sväfvade omkring henne, hur
ömt och varmt de bådo, — just så, som hennes
brudgums ögon bådo! Hon log emot honom, och han log
tillbaka, men icke triumferande, icke säker på sin sak,
utan lycklig och tacksam, som vid det första tecknet på
hennes godhet.

Så sutto de stilla och sågo på hvarandra, medan
tonerna kretsade omkring dem, milda och öfvertalande,
som om det var lyckans och hoppets ljusa andar, som
kallade dem.

Men nu bröt det ut med ny kraft. Det var en sång
på två strängar, stark och klingande. Det var två hjär-
tan, som hade funnit hvarandra, två väsen, som förenade
sjöngo kärlekens segerhymn.

Det bredde ut sig, det växte! Det var som om hela
luften fylldes af toner. Mäktig och säker svingade sig
musiken öfver dem och tolkade för dem kärlekens
oemotståndliga makt.

Den sköna Vittoria hade blifvit röd om kinderna,
hennes ögon strålade. Hon såg in i sin brudgums
lyckliga ansikte, och medan de två sammansmälta tonerna
beständigt stego och stego i allt högre hänryckning,
böjde hon sig fram emot honom och kysste honom.

Det gick ett sakta mummel genom salen. — Hur
kunde de våga det?

Ah, det var i konsertsalen, där jag satt. Preludiet
och canzonan voro slut, och en dämpad susning som af
en blott till hälften uttalad rörelse gick genom salen.
Det hade gripit dem alla.

Det var musik, sådan som den kan vara.

Först då bravoropen och applåderna började, vaknade
jag riktigt och gick ut ur salen. Det var mig alldeles
omöjligt att efter detta sitta och höra pianisten slå sönder
porslin och den lilla sångerskan gurgla sig.

Jag kom icke in igen förrän violisten började
sara-banden och gavotten.

Hvar försiggick denna dans?

Hvad var det för människor som dansade den?

Vid de första tonerna förstod man genast, att det
icke var i Italien längre. Det var icke den patetiska
glöden, det var den franska elegansen och speteigheten.
Det var bugningar och hälsningar, pudrade peruker och
komplimanger, konstiga steg och slingringar, och bakom
all denna ceremoniosa artighet något kallt och hånande,
ja, nästan hemskt hotande, som glimtade fram, liksom
när någon bakom en mask skrattar åt allt som försiggår
omkring honom.

Var det samma violin, som spelade? En annan tid,
ett annat folk, en annan ande talade genom den....

Det var länge sedan maestro Angelo hade slutit sina
ögon i döden; hans violin försvann, såsom saker kunna
försvinna i denna världens oroliga omkastningar. Då den
åter dök upp, var det i Frankrike.

Den hade kommit i händerna på en fattig ung man
vid namn Pierre Roubot, son till en svarfvare i Paris.

Anda från det han var liten, hade han haft två stora
passioner, som växte med åren. Den ena var kärlek till
musiken. Den andra var hat till kungahuset, till adeln,
till de förnäma och alla, som ägde makten och
härligheten, medan han, hans föräldrar och kamrater måste
träla för sitt dagliga bröd.

Att på allvar ägna sig åt att vara musiker kunde
det icke vara fråga om.

Hvarifrån skulle man få pengar till det?

Han måste sitta i svarfstolen hos fadern, bakom den
tarfliga lilla boden, som blott besöktes af det slags
kunder, hvilka ha det minsta möjliga att betala med. M n
a-la sina lediga stunder ända till sent fram på natten
använde han till att öfva sig.

Han hade som barn haft en liten dålig violin, men
sedan hade han tillfälligtvis på en auktion efter en
ruinerad italiensk familj fått tag i den gamla, märkliga
violin, hvars värde han genast förstod, fastän den var
illa medfaren af tid och oförstånd. Så litet den än
kostade, måste han dock låna pengar för att köpa den
och få den riktigt i ordning, men han arbetade dubbelt
så energiskt i svarfvarbänken och försakade många dagar
sin middag, till dess han slutligen kunde säga, att nu
var verkligen violinen hans.

Och nu började han spela på ett alldeles nytt sätt.
Den violinen förstod allt hvad han menade, fogade sig
efter alla hans nycker och kunde göra allting. Han
försökte med de besynnerligaste språng, de mest vågsamma
löpningar och de underligaste drillar, — jo, den var alltid
med! — Det lät mycket bättre, än han hade kunnat tänka
sig, och hans långa fingrar och smidiga handled vågade
sig ut på beständigt nya upptäckter.

Han hade virtuositeten liksom af naturen, inga
svårigheter tycktes honom oöfvervinneliga; och med alla dessa
yttre medel, som han höll som trådar i sin hand, tolkade
han sin egen naturs hemligaste tankar.

Det var en vild, lidelsefull natur, på en gång
brännande het och obevekligt kall, som bättre kunde hata
än älska, bättre hånle än gråta, och som med en
demonisk öfverlägsenhet såg ned på människolifvets sorger
och fröjder.

Man kunde bli rädd, nar man hörde honom
spela.

Han stod, lång och mager, i den låga
svarfvarverk-staden, med det långa, svarta håret ned öfver den höga
pannan, de små svarta ögonen gnistrande i det bleka
ansiktet, där hvarken ögonbryn eller ögonhår gåfvo någon
synnerlig skugga, ett hårdt, sarkastiskt leende omkring
den breda munnen, och den framskjutande, långa hakan
hvilande på violinen.

När han då tog sina första tag öfver strängarna —
ritsch, ratsch! — löpte det kalla kårar utefter ryggen på
svarfvargesällerna. Det lät som två hemska hotelser om
hvad som nu skulle komma. Och så bröt det löst!
Han spelade för det mesta sina egna fantasier, och de
voro just icke lustiga att höra på! — Det kokade som i
en underjordisk gryta, och därifrån bubblade och
strömmade det glödande lava åt alla sidor.

Ibland kunde det nog då och då komma en
smekande melodi med smidiga löpningar och lockande drillar,
men man märkte, att det icke var någonting att lita på.

Det var blott den tunna skorpan ofvanpå vulkanen
därunder, som snart skulle bryta fram igen i hela sitt
raseri.

Handtverksgesällema sutto med öppna munnar, bleka
i ansiktet, och stirrade på honom. En af dem sade rent
ut, att han trodde, att det var djäfvulen själf, som bodde
i den där violinen.

Pierre lät aldrig höra sig offentligt. Han föraktade
publiken, i synnerhet den betalande publiken, och han
tyckte aldrig om, att man gjorde häntydningar på hans
mästerskap på violinen. Han var helt enkelt svarfvaren
Pierre Roubot, en fattig handtverkare, liksom hans far
och farfar.

Violinen var blott hans förtrogne och bäste vän, det
medel, hvarmed han uttryckte allt sitt dolda hat och sin
obetvingliga själfständighetskänsla, den stämma, genom
hvilken han gaf sitt kokande inre luft en stund.

Då hände det en dag, att en man kom in i boden
och bad att få tala med Pierre.

Pierre kände genast igen honom.

Han var far till en af hans barndomskamrater, som
var anställd som violist i hofkapellet. Efter mycken
nöd och fattigdom och kamp för tillvaron hade denne
kamrat, som blott hade sysselsatt sig med musik, genom
en lärares rekommendation fått en plats i det kapell, som
spelade vid hofbalerna.

Om ett par dagar förestod en fest i Versailles,
hvar-vid kapellet skulle fungera, men den unge mannen hade
blifvit sjuk i häftig feber och insåg omöjligheten af att
kunna komma med på den stora aftonen. Han kunde
icke stå på benen, långt mindre hålla i och röra violinen.

Om han icke kunde infinna sig, skulle han ha all
utsikt att mista sin plats, och i sin ångest hade han nu
sändt fadern med bud till Pierre. Han kunde spela som
ingen annan, och om han blott denna afton ville spela
i hans ställe, skulle han därmed rädda både hans egen
och hans gamlé fars existens.

Han kände Pierres brinnande hat till kungahuset,
och han delade det liksom de flesta, som tjänade det,

— men han måste lefva! Och en aftons försummelse
4 skulle vara nog för att man skulle låta honom gå och
taga en annan. Det var så många, som slogos också
om den brödbiten.

Ingen skulle lägga märke därtill, musiken satt högt
uppe på en estrad, och hvad kapellmästaren angick,
skulle han genast förstå, att den felande violisten blifvit
ersatt af en mycket bättre.

Dessa och många andra bevekelsegrunder kom den
gamle mannen fram med. Tårarna stodo honom i halsen,
medan han bad för sin son, och hans gamla darrande
stämma blef ännu mer darrande än vanligt.

Pierre satt och såg på honom med sina små svarta,
tindrande ögon och brast slutligen ut i ett skallande
skratt. — Skulle han, han, Pierre Roubot, spela för de
kungliga! Nej det var en alltför splittergalen idé!

Han skrattade, så att han riktigt tjöt, men då fadern
åter började bedja — och nu runno tårarna utför hans
kinder —, blef Pierre ond. Han slog i bordet, så att
verktygen hoppade högt i vädret, och så svor han de
allra dyraste franska eder på, att ingen dödlig makt
skulle förmå honom att visa sig vid hofvet som en
tjänare. — En annan sak vore det, om det gällde att
uppvakta de kungliga på ett annat sätt — lim!

Han satte sig med en häftig rörelse vid svarfstolen,
och den gamle mannen tog sin hatt och gick mot dörren.

Där vände han sig ännu en gång och sade:

»Om min Maurice dör, — skall jag framföra någon
hälsning?»

»Hvad för slag?» sade Pierre och lyfte på hufvudet.

»Han är mycket sjuk», sade den gamle mannen, »och
nu den här underrättelsen till! — Man kan inte veta!
Ångesten, oron — midt i en sådan där feber!»

Pierre stirrade på honom. Det hade kommit ett
visst lugn öfver hans nervösa ansikte.

»Skulle han verkligen kunna dö?»

Den gamle mannen svarade endast med att böja
hufvudet och tyst borsta sin hatt, medan han stack fram
underläppen, och små tårar trillade ned öfver hans gamla, röda näsa.

»Nå ja», sade Pierre plötsligt, »så spelar jag för
honom, för att hjälpa en kamrat, — och det skall bli
ganska roligt att se de höga herrskapen dansa efter min
violin. Kanske att det, när allt kommer omkring, kan
vara ganska nyttigt att se det där packet på litet
närmare håll! — Men inte en skilling understå de sig att
bjuda mig. Det är inte jag, det är Maurice, som spelar,
kom ihåg det!»

Och då den stora aftonen kom, satt verkligen Pierre
i orkestern i Versailles.

Han hade profvat på förmiddagen och hade genast
blifvit antagen.

Kapellmästaren hade kallat honom »en tusan till pojke»
och erbjudit honom att behålla platsen med detsamma,
ett anbud som Pierre hade mycket svårt att icke
besvara med en örfil.

Nu hade han fått hofdräkten på sig, Maurices dräkt,
hvaraf byxoma voro alltför strama och ärmarna alltför
korta för honom.

Han måste gömma sitt långa, tunna hår under en
peruk och måste taga krusade manschetter och spetskrås
på sig, men man faste ingen vidare uppmärksamhet vid
honom. Musiken satt så högt, och de spelandes blickar
voro fastade på, danssalen.

Hur den strålade denna sal!

Taket var tungt af målningar och stuckarbete. Feta
nymfer och gudinnor vältrade sig mellan förgylda
snirklar och fantastiska ornament. Ljuskronorna sågo ut som
stora kriBtalliseringar. De millioner glasstycken, som
bildade dem, hängde som hjärtan, frukter och blad mellan
otaliga fina vaxljus.

Tjocka, gula sidendraperier hängde ned framför
fönster och dörrar och dekorerade de höga speglarna, som
från alla väggar återgåfvo och fördubblade bilden af den
lysande salen.

Golfvet var bonadt och blänkte glatt som is, och på
detta farliga golf rörde sig redan en festklädd skara af
hofvets damer och kavaljerer, som väntade de kungligas
ankomst.

Damerna voro öfverlastade med spetsar och juveler.
Deras dräkter med de utstående pocherna upptogo plats
för två, och i synnerhet voro deras hufvud prydda
med allt hvad en trött fantasi kunde hitta på af
orimligheter, för att riktigt göra dessa hufvud höga och
bemärkta af mängden. Blommoi^ girlander och fjädrar
voro tornade öfver hvarandra. Ja, det fanns till och
med ett par frisyrer, hvilkas topp slutade med ett
miniatyrskepp för fulla segel.

Enhvar af dessa leende, sminkade hofdamer buro på
sig en förmögenhet, stor nog att skaffa utstyrsel och
hemgift åt ett halft hundrade fattiga flickor. Pierre
tänkte på sin syster, som knappt hade haft råd att köpa sig
brudskor. Och hur de svansade och knyckte på nacken
och kråmade sig som påfåglar och kalkoner, som icke

v veta, att de skola slaktas i morgon.

Och alla dessa förnäma herrar, hur de voro utstyrda
och pyntade ut med en veklighet och ett koketteri som de
behagsjukaste kvinnor — med gnistrande ringar på
fingrarna, spetskrås öfver de hvita händerna, som aldrig hade
arbetat, och briljanter på de smala klingorna, som skulle
springa af vid första slag af ett ordentligt svärd.

Pierres ögon brunno som glödande kol. Ja, det var
bra, att han fick se dem på så där nära håll en gång! — Nu
först såg han, hur det vimlade af sådana där odugliga,
öfverflödiga lyxpersoner, som frossade i öfverflöd, medan
de fattiga svulto, som dansade nätterna i ända, medan
de fattiga trälade för dem .... De intogo en onödig
plats på jorden, och ju förr den stormvind kom, som
kunde feja bort dem allesamman, dess bättre!

Nu gafs det tecken där nere!

Ceremonimästaren ordnade hofvet i skilda led,
kapellmästaren höjde taktpinnen, festmarschen började, och
flygeldörrarna öppnades för de kungliga.

Där kommo de, företrädda af pager och omringade
af sin närmaste uppvaktning, kung Ludvig och den stolta
Marie Antoinette.

Pierre hade sett drottningen förr men endast i förbi« 
farten, då hon åkte i Paris. Nu kom hon långsamt
gående, klädd i en guldliroderad, gul damastdräkt,
öfver-eållad af juveler, hvari alla ljusen speglade sig. Hon
hälsade på alla med en sådan värdighet och ett sådant
behag, att Pierre, utan att veta det, sakta nickade med
hufvudet som en hälsning tillbaka. Hon log, och han
måste erkänna, att hon var skön.

Hur detta hufvud satt på den smidiga halsen! Det
tycktes vara skapadt att bära en krona. Den breda
pannan låg fri och slät under det högt uppstrukna håret,
de till hälften slutna ögonen hade ett egendomligt
fängslande uttryck. Det var en klok och genomträngande
blick bakom dessa tunga ögonlock, en blick, som klart
observerade andra men dolde sig själf. Näsan med det
smala näsbenet böjde sig i den noblaste krökning, och
därunder log den fina, kloka munnen, som väl tycktes
veta, hur mycket ett af dess leenden var värdt.

Som en sädesåker, när vinden går fram öfver den,
böjde sig alla de sidenklädda ryggarna, där drottningen
skred fram i salen.

Pierre såg icke på kungen.

Man såg icke på kungen, när drottningen var
närvarande.

Då de kungliga hade intagit sina platser, dansades
först en kadrilj, hvartill de blott voro åskådare, men
därefter spelades upp till en saraband, och drottningen
lyckliggjorde ett af de utländska sändebuden med sin
hand. Salen var efter ett ögonblick full af dansande par,
och dansen började. Hvar herre kretsade kring sin dam,
och alla par tycktes kretsa kring drottningen som
stjärn-världen kring centralsolen. Man iakttog hvarenda af
hennes rörelser, man hängde vid hvarje växling i
hennes ansikte. När hon såg allvarlig ut, föll det som
en skugga öfver det lysande sällskapet. När hon log,
logo alla.

Hvad de svängele sig, kröpo och bugade sig, hela
denna skara af smickrande, eländiga kreatur!

Och hon, drottningen, hvem trodde hon sig vara?

— En öfverjordisk varelse, som fordrade blind tillbedjan,
en afgudabild, som för att pryda sitt tempel plundrade
sina undersåtar på deras hårdt förtjänta bröd! En usel,
fåfang kvinna, som endast lefde för att uppnå de flesta
möjliga njutningar af allting och som icke frågade efter
hvad folket led utanför hennes dörr.

Det intryck, som hennes majestätiska skönhet ett
ögonblick hade gjort på Pierre, var försvunnet. Han
såg nu blott i henne tyrannen, fienden, grunden och
upphofvet till all nöd och olycka i Frankrike.

Han for med stråken öfver strängarna, så att de
skälfde under den.

Han måste följa orkestern och spela hvad notema
bjödo honom, först sarabanden och därpå gavotten. Han
måste göra samma drillar och figurer som alla de andra
instrumenten, men drillarna ljödo under hans stråke som
hotelser af knutna händer, och bakom alla dessa
smekande melodier och eleganta fioriturer låg ett ohyggligt,
doldt hån.

Det var, som om en satanisk smickrare, klädd i
hof-dräkt, med den förgiftade dolken vid väijgehänget,
bugade sig och sade:

»Se, hur vi niga och bocka! — Vi beundra dig, du
mäktiga! Vi’ böja oss, med handen på hjärtat! Vi komma
nära dig, riktigt nära, — och så omringa vi dig, gripa
dig, gripa tag i dig, — så där, — hu! omkring dina
hvita händer!

Ja, ja, var inte rädd! Se, hur underdåniga vi äro!

— Du skall inte vara rädd för att dö, det går så fort!

— Med en sådan smal och smidig hals som din, så....!
ja, var inte aUs rädd! Ser du inte, hur vi niga och
bocka!»....

Ljusen gnistrade i kronornas kristaller. Speglarna
upprepade dem i en lång, oändlig rad. Golfvet var så
blankt, och de hala stegen af de sidenklädda skoma gledo
så lätta däröfver.

De hviskade, logo och skrattade, alla de sminkade
ansiktena där nere.

Medan Pierre spelade, iakttog han dem alla. Hans
mörka ögon i det bleka ansiktet fingo ett mer och mer
hemskt, frånvarande uttryck. Drillarna ljödo beständigt
mera hotande, skalorna hånlogo med en allt kallare klang.

Denna afton svor Pierre Roubot, medan han spelade
sin sarabande och gavott, att de alla där nere skulle dö

— alla!

Hans stämma skulle bli en af de många tusen, som
dömde dem, och det skulle ske snart. Men ännu denna
afton skulle de få lof att dansa! Och han slutade stycket
med den sirligaste figur på violinen, som lät som en
djup bugning för drottningen, — henne, som han kort
därefter såg föras till afrättsplatsen.... Det ryste i
mig, då de klappade i händerna och ropade omkring
mig. Var det triumfropen omkring giljotinen? ....
Nej — fortfarande konsertsalen. Violinen tystnade, och
synen var försvunnen.

  • Ånnu en gång denna afton berättade violinen en

historia från en svunnen tid.

Revolutionen hade sköljt sina böljor öfver Europa.
Violinen hade följt med som en hyfvelspån i den stora
strömmen och hade blifvit kastad öfver den franska
gränsen in i Belgien.

Först hade den kommit att tillhöra olika rika
amatörer, som icke kunde spela på den utan gömde den
som en annan antik kuriositet, och först efter många,
långa år hade den åter kommit i händerna på en
konstnär.

Det var en stor konstnär, som på sin tid eldade
publiken med sitt spel, men han var en af dem, som
icke kunna förmå Big att offra åt någon simpel eller
däUg smak. Han ville endast spela den bästa musik,
vare sig folk ville höra därpå eller ej.

Så tröttnade publiken på honom och vände sig till
andra och nyare stjärnor, som icke voro så noga i valet
af sin repertoir men kunde göra sådana konststycken
och krumsprång, som föllo den stora mängden i smaken.

Från att ha varit den eftersökte, blef den store
konstnären den förbigångne, och så slutligen den glömde.
Han kunde kanske ännu mycket längre ha hållit sig
framme, men han hade inga anlag att »puffa» för sig, —
denna modema konst, hvartill fordras en särskild
be-gåfning.

Han kunde vara både ond och bitter och djupt
be-dröfvad, när han såg, hur både den ene och den andre
af de yngre blefvo föredragna framför honom själf — dessa
pojkar, mot hvilkas konst han kunde ha tusen rättvisa
anmärkningar att göra —, men han teg och gick åt sidan.

Om människor icke förstodo, hvad verkligt god
musik betydde, voro de icke heller värda att höra den.
Hvad honom själf angick, kunde han undvara deras gunst.
Han skulle aldrig i lifvet nedlåta sig till något slags;
humbug för att ställa sig in hos en nyckfull publik.

Han hade på Bin tid förtjänat mycket pengar, men
han älskade dem icke nog för att behålla dem, och så
länge han hade nog, tyckte han, att han också hade nog
till att dela med åt alla andra.

Men Bå kom ensamheten, ålderdomen ryckte allt
närmare, och det enda som återstod af allt det goda, Bom
tillhört honom, var hans violin och en dotter, som var
hans hjärtas Btörsta glädje.

Hans hustru hade dött som ung, och han hade varit
både far och mor för sin lilla flicka. De två hade lefvat
det innerligaste samlif, till dess hon vid tjugu års ålder
gifte sig med en skollärare i Bryssel.

Det var en duktig och vacker ung man, och fadern
hade ingenting annat emot honom, än att han tog dottern
ifrån honom. Emellertid härskade det bästa förhållande
mellan de unga ooh den gamle. De bodde nära
hvarandra och delade både godt och ondt. Det goda de
hade att dela bestod mest i andliga ting, ty inkomsterna
voro små i den lilla familjen, och man lefde från hand
till mun.

I alla fall var det en lycklig familj. Kärleken
förenade dem, och ingen fruktan för framtiden förlamade
de ungas arbetskraft. De hade ju så mycket att lefva
för, de hade hvarandra och den gamle fadern, och allt
skulle nog en gång bli bra.

Men plötsligt krossades denna stilla lycka af ett
enda slag.

Efter en veckas tyfusfeber dog den unge mannen, och
strax därefter födde hans hustru en liten gosse till världen.

Hon hade icke fått lof att se sin man dö. Hon hade
icke fått säga honom ett sista farväl och icke varit med,
då man begrafvit honom. Man hade fört henne, till
hälften medvetslös af förtviflan, till hennes gamle fars hus.
Där föddes gossen, och först en veckas tid efter det att
han hade kommit till världen, började hon vakna upp
till lifvet igen.

Men hvilket uppvaknande!

Hon tyckte, att hon hade varit borta i hundra år
och att man under den tiden beröfvat henne allt, som
gjort henne lifvet kärt.

Hon hade ju icke fått säga sin älskade farväl, icke
följa honom på väg till det obekanta landet; — han var
liksom försvunnen. Medan hon var bunden vid sjuksängen,
hade han gått ifrån henne för alltid! Och i stället för
honom, som hon kände och älskade, hade hon fått detta
lilla obekanta barn, som nu låg i hennes famn.

Hon kunde icke känna någonting för det, hvarken
kärlek eller glädje. Hur skulle det kunna ersätta henne
den vän, som hon förlorat? Hon, som nu blifvit
beröf-vad sitt eget, bästa stöd, hon skulle nu stödja en till.

Hon låg i den stora, hvita sängen i den dunkla
sängkammaren och såg mot fönstret.

Solen hade gått ned, och aftonrodnadcn flammade
ännu öfver Hôtel de Villes taggiga gaflar, som tecknade
sig svarta upp emot den genomskinliga himmeln. Djupt
nere ifrån gatan hörde hon röster af folk, som gick förbi.

Det var i april, ett härligt väder, och många människor
voro ute och promenerade i solnedgången. En glad sång
nådde henne, barnaröster, som ropade, skratt af två, som
gingo och talade med hvarandra. Allting där ute böljade
lefva vårens lif på nytt.

Hon låg blek och tyst och hörde dessa flyktiga ljud
från den yttre världen, som nu föreföll henne som en
värld, den hon icke längre kände.

Hvad hade hon med den att göra?

Hon föreföll sig själf som en, som efter ett
skeppsbrott har blifvit kastad upp som en halfdöd kropp på
de nakna klipporna. Hennes själ var icke vaken mer;

— tårlös och känelolös låg hon och såg upp emot
himmeln, där natten sakta bredde sitt dunkla blå och de
första stjärnorna tändes.

Hon kände sitt barns varma kropp på sin arm, och
hon vände hufvudet litet för att se på honom.

Han sof, med ett uttryck af stilla välbefinnande.
Han kunde ju icke ha någon aning om, hur olycklig
hans mor var.

Hans lilla mössa gick ned öfver det mjuka, mörka håret
och den svettiga lilla pannan. Hans andedräkt var svag och
hastig som på en liten fågel, och han borrade in det mjuka
ansiktet under moderns skuldra, som om han kröp in i sitt bo.

Men han rörde icke hennes hjärta. Hon kände sig
blott som en tom kropp med ett hjärta af sten, och utan
att gråta, utan att tänka låg hon åter och Btirrade upp
mot vårens natthimmel.

Då ljöd plötsligt violinen från sidorummet. Det
var fadern, som spelade.

Det var länge, länge sedan hon hört. honom röra
violinen.

Det var en gång i den försvunna forntiden, innan
allt det förfärliga hade skett; — och hon lyssnade.

Det var en välbekant stämma, som talade till henne.
Denna mjuka, djupa klang hade hon hört från det hon
var liten. Det var egentligen det första i lifvet, som
hon kom ihåg att hon lagt märke till.

Stilla och allvarliga sväfvade nu dessa toner emot
henne. Det var på ett vördnadsfullt afstånd de närmade
sig henne och hennes sorg och talade till henne. De
talade om hennes sorg, och de talade som inga mänskliga
ord kunna tala. Hur fattiga och kalla äro icke alla
mänskliga ord gent emot en stor sorg! Hur väl de än
kunna vara menade, ljuda de nästan som en förnärmelse.
Men dessa toner förstodo henne. De förstodo att taga
hennes hopplösa sorg i hela dess omfång och lägga den
framför henne, så att hon skakades där af, som om det
hade varit en annans olycka, som hon bevittnat. Hennes
bröst började häfvas, hennes hjärta började slå med tunga,
arbetande slag.

Det var döden i hela dess storhet och fasa, hvarom
dessa toner berättade, det var afskedets sönderslitande
smärta.

Och nu började de gråta! Huru de snyftade och
stönade i kval, hur de suckade i ensam sorg!

De bragte hennes kropp i darrning och pressade
tårarna upp från hennes bröst, — och nu grät också hon.

Heta, tunga tårar, som de första dropparna af ett
oväder, föllo ned på hennes kinder, och nu störtade
tårarna fram. Det var, som om de refvo upp något af
själfva hennes hjärta, något förfärligt sammanpressadt
och dräpande, hvarunder hon legat krossad.

Hvad det var befriande att kunna gråta så! — Och
tonerna följde henne. De gräto med henne. De tycktes
säga: »Ja, ja, du har rätt! Gråt bara! Vi gråta med

dig!»

Länge, länge dök hon ned i denna smärta och lät
tårarna strömma öfver sin hals och sitt bröst utan att
torka bort dem.

Men nu ljödo på en gång andra toner. Hon lyssnade!

Blott en i världen har kunnat tala så i musik, och
hon visste hvem det var. Hon kände detta, men aldrig
hade hon hört därpå som nu.

Det var trösten! En himmelsk tröst, som sväfvade
ned som från stjärnorna och tog hennes sorg i sina
armar. Endast den som förstår smärtan i hela dess djup
kan också bringa trösten, — och detta var trösten.

Det var kärlekens och godhetens eviga ord, som
falla mjukt som rosenblad öfver ett blödande hjärta!

Det var icke denna kalla tröst: »Du skall en gång
kunna glömma!» Eller den ännu hjärtlösare: »Tänk på
att många andra lida mer än du!» Nej, det var
förkunnelsen om den lycka och kärlek, som är evig. Det
var himmelns välsignelse öfver jordens smärta.

Och medan hon låg stilla och lyssnade, var det, som
om en isklump smälte i hennes hjärta. Hon böjde sitt
hufvud sakta öfver sitt barn och tryckte det närmare
intill sig.

Hon skulle lära detta barn att älska honom, som
hon hade älskat. Hon skulle lära det att se upp till
stjärnorna, som nu lyste klara genom den dunkla
natthimmeln, och öppna hans hjärta för sådana toner, som
nu sväfvade öfver dem båda.

Den lille hade öppnat ögonen, två stora, allvarliga
barnaögon.

Också han lyssnade och undrade. Hon såg det på
hans ansikte.

I stora kretsar sväfvade tonerna omkring dem, som
om de viftade dem med milda vingar och kysste dem
på ögonen och munnen, till dess de sakta sväfvade bort
och dogo hän, som de sista solstrålarna smälta bort i
ett skimrande haf.

Dörren öppnades, och hennes gamle far kom
ljudlöst fram emot sängen. Han hade ännu violinen i
handen, och hans ögon sökte hans älskade barn, där hon låg
i skymningen. Det var, som om han icke var säker på,
om han skulle finna henne lefvande eller död.

Men hon bredde ut armarna emot honom, och då
han böjde sig öfver henne, drog hon hans grå hufvud
ner till sitt och barnets och hviskade:

»Tack, far! Du har räddat mig!»

Det var denna sång om den eviga böljgången af
människolifvets sorg och tröst, om de stora, ordlösa
striderna och de stilla segrarna, som violinen berättade.
Detta, som aldrig ord riktigt kunna uttrycka, det
berättade denna gamla violin i en verklig mästares hand.

Han får förlåta mig, att jag har försökt att återgifva
det i ord!