En junidag

En riktigt vacker sommardag
med sol och fågelsång
och löf och blommor, tusen slag,
och jubel dagen lång —

det är det rätta just för den,
hvars dag nu träder in,
du sommarens och solens vän,
du ljufva blomman min!

Hur gläder sig naturen all
och smyckar sig som bäst
till minsta strå på ängens vall
allt för sin älsklings fest!

Mosslupna ekar står på vakt
omkring vårt sommarhem,
och apelträd i blomsterprakt
stå doftande bland dem.

Med späda, kopparbruna blad,
som grönska innan kväll,
stå asparna i sirlig rad
kring mjölomkransad häll.

Nu blomma hagtorn, hägg och rönn,
och oxeln står så grå,
och halfuppvuxen vass i sjön
framsticker, strå vid strå.

Och luften darrar utaf ljus,
och vågen knappast rörs,
och fjärran från af skogens sus
liksom en hviskning hörs.

Hvad nyutslagna blad och blom,
hvad lif, hvad färg och doft!
Hur blef så mycken rikedom
beskärd åt jordens stoft!

Och öfver denna sköna värld,
som hänryckt af sin syn,
går lärkan på sin himmelsfärd
i ljusuppfyllda skyn;

och sjunger till min älskling så:
»Till dig, som oss förstår,
du blomma ibland blommor små,
naturens hälsning går.

»För dig står jorden som en brud
med blomster utan tal,
och lärkan går till dig med bud
från himlens öppna sal.

»O, må du ännu blomstra skönt,
fast lifvets höst är när,
lik söderns träd, som ständigt grönt
båd' frukt och blommor bär.

»Må ålderns snö ej falla tungt
på dina gamla dar:
ett sinne sommarvarmt och ungt
du äge ständigt kvar.»
¹³/₆ 1884.