En liten visa

En röst jag hör genom stormens dån,
där svarta vågor slå:
'Jag drömt om däj som kämpar hårt,
där stormens vägar gå.

Ett tecken gav jag däj i maj,
när solen lyste på strandens sten,
i maj när hamnen flaggade
och inlandsvinden ven.

Gräset var grönt och stormen ven,
och saltskum stänkte vått.
Ditt öga grät och kinden sken
som sol genom skymmande grått.

Ett tecken gav jag däj i maj,
i maj under skyar som blåa år.
Minns du än hur stormen stred
i sol med mitt fladdrande hår?

Det var blott en liten gyllne ring
och en kyss som bränt därpå.
Bär du den vid ditt hjärta nu,
när dödens sjöar slå?'

'Jag bär den, den bränner som eld i mitt bröst
till värme i stormens dån.
Den skall följa mig djupt i det vaggande blå,
den ringen jag fått som lån.'