En tröstesam visa till idealisten och läraren Angelman
Den brännvinssupande spelmannen Bogg går en dag landsvägen fram med sin fiol och finner sin före detta lärare Angelman sittande på vägkanten med en butelj. Angelman gråter över sitt trista öde, varvid Bogg stämmer sin fiol och sjunger följande visa på en gammal valsmelodi:
Vi, Angelman, är du så sorgfull i hågen, fast Spaniens vin i din hals du har hällt?
Du sitter som död under flygande skyar, din tomma butelj du på vägkanten ställt.
Din ungdom är gången, din Gud haver gömt säj och kvar är den herrn med ett horn och en klöv -
du liknar en margran som torkar i täkten, så rivande ful mellan klibbande löv.
O säj, var är kransen av konstgjorda rosor du band däj i dagsljus och stigande sol?
Den dryck du bjöd ut åt all världen att svälja förnekade du innan hanen gol.
Men Angelman, lyss till en vän som förstår däj, när brusten, bedragen du smälter ditt rus,
allt medan all himmelen över din hjässa står klar som kristall över byarnas hus!
För jordisk var flykten mot himlar som blåna och låga av rosor och paradissång -
du sitter och snyftar när bittert det kvällas i salar som fyllts av din visdom en gång.
Jag hört på vart råd, vart ord ur din strupa likt brokiga fåglar mot salstaket flög.
Jag såg ock den rådlöses glans i ditt öga när ömt din butelj som ett dibarn du sög.
Och snart ska din släkt hälla granris på backen och gunga däj fram under gnolande trän.
Beskådad och fattig och tvättad och naken du vinglar mot gnällande grindarna hän.
Det goda du gjort här i världen var ringa, en säck full av väder du liknade mest.
Du multnar och spricker där bärarna vända, sex fot under skorna på socknens präst.
Hur går däj, när en gång all himlarnas Herre med världar till domssal och stjärnor till tron,
för gärningar gjorda mot arma och nakna ska döma envar efter hans person?
Men kanske du hemligen knäböjt i natten och skyggt bett den okände gälda din skuld?
Säj, skönjer du staden som icke har nätter, där muren är jaspis och gatan av guld?
Då knäpper jag sakta en sång på fiolen och dansar av fröjd på din jordröda mull,
jag sjunger, han är icke död, men han sover och drömmer om kronor av törnen och gull.
Hans trasiga själ bliver tvättad i stjärnljus till skäraste silke vid harpornas brus,
de bränna hans skam till en aska för vinden, att ren han må vandra till Herrans hus.
