En visa i tacknämelighet

tillägnad brodern och redaktören Rosén, diktad av Black Jim vid hans avresa till skogarna.

Sätt maskinen i gång gamle lokförar Jan,
låt oss skramla iväg upp till myrar och mo!
Har du hört uppå Dan, som gav tidningen fan
för att sova i storskogens ro?
Han var stark, han var ung, men hans längtan vart tung
och han skildes med saknad från stan.

Sätt ditt lokskräp i gång, vilket bråk, vilket söl!
Har du vattnat ditt odjur och kolat, min bror?
Om jag vetat ditt dröjsmål jag hunnit få öl
och en porter med fan och hans mor.
Se, biljett har jag hem och riksdalerna fem
fick jag över till kalvar och kor.

Det går sakta men säkert till Dalarnas land,
där frosten går härjande vit
och ett blad av Ny Tid har jag här i min hand,
i den andra en morgonpostsvit.
Det är vänner, som följa i avskedets stund
för att hälsa farväl bit för bit.

Om du undrar varför jag från dagbladet for:
det är något jag själv inte vet.
En längtan till markerna ini mej bor
som ett lockrop från storskog och vret.
Jag vill tro du förstår varför inte jag går
och hajöar utan ände och slut.

Jag är blödig och vek och en skvallersjuk tår
kunde trilla ur koxgluggen ut.
Bed gärna, att fan må anamma den Dan,
och alla hans griller och visor och pjunk,
men läs min sång vid en sejdel en gång
och drick skalden till med en klunk!