Epilog vid magisterpromotionen i Lund 1820

Den glada fest, den lagerfest är slutad.
Till älskad krets av syskon och föräldrar,
som räknat månader och dar och stunder,
den efterlängtade, den kära yngling
tillbakavänder, nu en bildad man,
med mästerbrevet och med segerkransen.
Betydningsfull bör festen vara för er
I lagerkransade, I nyinvigde!
I ringa bilder har det högsta gått
förbi i dag för edra glada ögon.
Ty detta är det härliga hos mänskan
att hon kan fatta tingens inre väsen,
ej vad de synas, men vad de betyda;
och verkligheten, vart vårt öga ser,
den är symbolen endast av ett högre.
Parnassens tinnar haven I bestigit,
de solbeglänsta mänsklighetens höjder;
ty högre stiger icke mänskan opp,
än vetenskap och konst ledsaga henne.
Förr stod parnassen i en hednisk värld
och kring dess dubbla toppar dansade
i evigt solsken ungdomsfriska gudar,
men vid dess fot låg världens medelpunkt,
Apollostaden med sitt vishetstempel.
Ingivelsen, den gudasände, hade
sin källa där, och ur orakelhålan
det mörka ödets anderöster stego,
från jordens hjärta skickade i dagen.
Nu står parnassen i den kristna kyrkan,
men vigd och helgad, renad och förädlad.
Ty i dess grannskap tydas himlens under,
och lammets vita fana överskygger
med änglavingar gamla gudaberget;
och orgelns toner brusa därutöver,
den stora orgelns bild, som ingen ser,
vars silverpipor gå igenom världen
och till vars toner, spelade av Gud,
naturens hjärta slår och sfärer dansa.
En lagerkrans I hämtat från parnassen,
bevaren den och glömmen ej hans anor.
Från Febus stammar han, från ljusets Gudom.
Ty idealet under Dafnes skepnad
för Guden flydde, som det flyr ännu
för vishetens och sångens vän på jorden.
Andtruten följde han den flyende,
den älskade, utöver berg och dalar,
med lyran på sin arm, och aftonvinden
slog ett adagio i dess silversträngar,
och Gudens suckar svarade därtill.
Och redan är förföljarn henne nära,
hans andedräkt ren bränner hennes skullra,
hans armar öppnas ren att famna henne.
Då bad hon upp till Zeus med sträckta händer:
"Förbarma dig, o giv mig ej till pris
åt snillets Gud, ej sådan som jag är
låt honom fatta mig: förvandla förr,
hur helst du vill, den levande gestalten!"
Och se, på en gång (underbart att höra)
de späda föttren växte fast i jorden,
det smärta livet reste sig till stam,
till grenar bredde sig de sträckta händer,
och håret susade som löv i vinden.
Rörd tryckte Febus den förvandlade
intill sitt bröst: ännu var trädet varmt,
och hjärtat slog ännu inunder barken.
En kvist han bröt sig utav nyfödd lager
och flätade den in i gyllne lockar,
och bar den jämt till tecken av sin kärlek.
Och från den stunden (det är sagans mening)
nå Febi söner ej det högsta sköna,
det högsta sanna: det flyr undan för dem,
och när det stannar är det ren förvandlat,
en ringare natur, en fallen ängel;
den rätte ängeln bor uppöver stjärnor.
Men ur den fallnes anlet genomskina
de höga dragen av ett himmelskt ursprung
och Dafnes hjärta klappar under barken.
Bevaren därför eder lagerkrans
ty den betecknar edert mål i livet.
Han binder eder vid de högre makter,
de eviga som vistas uti ljuset,
och nu sitt tecken på er panna fäst.

Men tecknet är ej saken, vägen är
ännu ej målet, det står fjärran borta.
Vad dagens högmod kallar mästerbrevet
ack! det är ju ett städjobrev allena,
en pantförskrivning av ert hela väsen
till ljusets tjänst, till sanningens. I dag
I haven svurit hennes adelsfana.
Ty mänsklighetens adel samlar hon,
och ingen ofrälst kämpar under henne.
En stormig tid, en vild emottar eder;
en väldig valplats, lika vid med jorden.
Det murkna gamla, det omogna nya
med blind förbittring kämpa nu om världen.
Vart striden lutar, det vet mänskan ej,
dess lotter vägas på de gömda vikter
som hänga dallrande emellan stjärnor;
men ljusets vän vet lätt sin plats i striden.
Det sägs att solen sänks, att dagen grånar:
välan, så kämpen under aftonrodnan;
dag är det nog ännu att vinna slaget.
Tron ej vad håglösheten viskar till er
att striden är för hög för er förmåga,
och att den kämpas ut väl er förutan.
Vad mänsklighetens härlige ha sökt,
sitt hela sköna, rika liv igenom,
väl är det värt att sökas av oss alla.
O! det är skönt att sluta sig till dem,
om också som den ringaste, den siste.
Men för de höga makter ovan skyn
är intet ringa, intet stort här nere.
Härförarn ensam vinner icke slaget,
de djupa leder vinna det åt honom.
Världsanden verkar genom mänskokrafter,
och av det spridda ringa fogar han
med konsterfarna händer hop det stora.
Så bringom villigt till hans hav av ljus
vår ringa gnista, till hans gudakrafter
vår mänskokraft. -
Ty det är kraft och klarhet,
som Febus fordrar av de kransade.
Den samme Gud som tände dagens fackla
var även Guden med det gyllne svärd,
med silverbågen vilken fällde Python.
Självständig kraft är mannens första dygd.
Fast skall han stånda som en Herkulsstod,
på klubban lutad, höljd i lejonhuden.
Det lösa vacklandet, den blinda lättron,
är dagens kräfta uti unga sinnen;
hon fräter tanken bort ur hjärnans kamrar,
och mod och styrka ur det fria bröst.
En var kan icke bli en Genius
på säkra vingar stigande mot ljuset;
men vem som vill kan pröva förrn han dömer,
kan fatta själv den sanning han besvärjer,
kan känna själv det sköna han beundrar.
Helt visst i tankens stilla världshav än
där ligga många obekanta öar,
och mången stjärna speglas där kanske
ej hittills upptäckt utav forskarns öga.
Kan du ej plöja själv de djupa vågor,
så lyssna villigt till de vises röster,
de vittberestes, som med säkra tecken
tillbakavända från de nya landen.
Men tro ej allt vad skeppare förtälja
om oerhörda ting som de erfarit,
om världens gåta, äntlig löst av dem,
och om den vises sten, som de ha funnit.
De arme dödlige! Den vises sten
i knappen sitter på Allfaders spira,
och mänskohänder bryta den ej lös.
Förgäves mana de den höga sanning
med mörk besvärjningsformel; just det mörka
fördrar hon icke; ty hon bor i ljuset.
I Febi värld, i vetande som dikt,
är allting klart: klart strålar Febi sol,
klar var hans källa, den kastaliska.
Vad du ej klart kan säga, vet du ej;
med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
Den sanna vishet liknar diamanten,
en stelnad droppe utav himlaljuset;
ju renare, ju mera värd han skattas,
ju mera lyser dagen ock igenom.
De gamle byggde sanningen ett tempel,
en skön rotunda, lätt som himlavalvet,
och ljuset trängde in från alla kanter
uti den öppna rund, och himlens vind
melodiskt lekte i dess pelarskogar.
Nu bygger man ett Babelstorn i stället,
en tung barbarisk byggnad: mörkret kikar
igenom trånga fönstergluggar ut.
Till himlen skulle tornet nå, men hittills
har det dock stannat vid förbistringen.-
All dikt är genomskinlig. Av kristall
dess stad är byggd, och ljuset tusendubblat
tillbakastrålar från dess spegelmurar.
Men på dess gator vandra upp och ner
ovanskliga, olympiska gestalter,
av strålar vävda och av rosendoft;
det finns ej fläck på deras gudalemmar
och himlens stjärnor skina dem igenom.
Allt snillrikt träffar som en blixt: det är
ett ögonblickets barn, men ögonblicket
utav dess verkan går igenom sekler.
Tro ej det mörka är betydningsfullt,
just det betydningsfulla är det klara.
Betydelsen är som en spegelbild:
den är ej till då intet öga ser den.
I många strålar bryter sig det sköna
för mänskans syn: till alla sidor blickar
det rika ljuset med sitt Janusanlet.
Den höga konsten är så rik som ljuset,
en stor månghörning är dess tempelbyggnad.
All färg fördrar hon, endast mörkret ej;
var mörkret finnes, där har konsten felat
och solen, himlens snille, har gått ner.

Så leve ljuset! Sprides det av eder
i fosterbygden, i det kära landet
där barndomsvänner bo, och fädren vila.
Frid över deras stoft! Ett minnets land,
en stor stamtavla är det höga Norden.
Vart helst vi blicka står en hågkomst för oss.
I hjältars aska gro de svenska skogar,
om äventyr från fordom sjunger vågen,
och Nordens himmel skrives full var kväll
med gyllne runor om de store döde.
Där blickar Vasa till sitt frälsta folk,
Linné ser ner till sina blommor alla,
och Kellgrens öga söker än sitt land
var gång han stämmer in i stjärnesången.
Förtörnen ej de väldige däruppe,
de himlaklara! Siaren har sett dem
betänksamt skakande de visa huvud
åt tidens tecken, åt de feberdrömmar
som spökade i kärnfrisk Nord, åt töcknet
som lagt sig kring den fordom klara himmel.
Men nordanvinden är ej död ännu,
jag hör på avstånd slagen av dess vingar;
han fläktar smittan bort från berg och dalar
och sopar stjärnevalvet rent igen,
och Nordens sinnen klarna med dess himmel.

Med detta hopp jag hemförlovar er,
I ädle ynglingar, I ljusets svurne,
det evigas apostlar uti Norden!
Gån ut, prediken evangelium,
det sannas evangelium, det skönas,
det glada budskap från en bättre värld
där allt är gudafrid och himlaklarhet.
Och när I en gång (gälle det er alla!)
igenomstritt den femtiåra striden
för ljusets sak, när er guldbröllopsfest
med sanningen är redo till att firas,
och evighetens gränssten, gravens häll,
som vigselpall står överhängd med blommor:
Välkomna då, I silverhårade!
I Febi svaner, o! välkomna åter
till samma tempel som i dag er rymmer,
till samma lager, ej förvissnad än,
men blott ett halvt århundrade mer mogen!
Ack! icke jag emottar eder då,
förstummad längesen är då min stämma
och detta hjärta som slår nu så varmt
är stoft, och någon vänlig stam däröver
i vinden skakar sina gröna lockar.
Men anden (hoppas jag) ser ner ännu
till jorden, till de välbekanta ställen,
där tåget skrider över Lundagård
i templet opp att hämta sina kransar.
Och sakta orda mellan sig de gamle
om flydda dagar, om sin ungdoms drömmar,
och jämte dem ett släkte, ofött nu,
med vördnad lyssnar till de visa röster; -
då gläds jag än en gång åt eder högtid.