Escurial

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Escurial -- namn af ödslighet och leda!
     En ljusskygg, ave-mumlande despot
     Satt här och höll på folkens bröst sin fot
     Och njöt af bålets os och kättarsveda.

Nu tiden fläktat bort med vingar breda
     Hans spår på båda sidor af vårt klot;
     Likt flarn afskuddades Armadans hot
     Af böljor blå, som fria stränder freda.

Tyst står Escurial. Sekel efter sekel
     Skref tidens benhand dit sitt Mene Tekel.
     I kungasaln är nattens fågel gäst.

Och blott i solnedgångar, blodigt röda,
     Ses ännu slottets tusen fönster glöda
     Af dystert sken, som vid Belzazars fest.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.