Ett minnesblad

Bak linden låg jag
På kullen grön,
En yngling såg jag
Så underskön,
I ögat lågor
Ej dogo ut,
På läppen frågor
Ej togo slut.

Ty ack! hans tärna
Var med också; –
En morgonstjerna
På himmel blå –
Och tårar runno
Af sällhet blott,
Och kyssar brunno
Och puls gick brådt.

Och eder svuros,
Och ring togs fram,
Och runor skuros
I björkens stam.
Och händer slötos
I hvar minut,
Och blommor brötos
Och byttes ut.

Så dagens timmar
Förflögo snart;
Re’n månen glimmar
Så underbart,
Dess perlor dugga
I qvällens frid
Och trädens skugga
Blir lång dervid.

Och natten närmar
Sig ljuf och klar,
Men ännu svärmar
Det sälla par;
Af trollmakt bunden
Ej kom jag dän,
Förrn himlaranden
I öster sken.

Då voro borta
De unga två;
De fröjder korta
Med dem också;
Men vittne blef jag
Till deras hopp
Och bilden skref jag
I minnet opp.

Ett år försvann, och
Jag kom igen,
Jag älskarn fann, och
En annan vän ...
Glömd var nu »stjernan»
Och ring och ed,
Snart andra tärnan
Väl blir så med.

O yngling! väl du
Kan kärlek få,
Men lycka själ du
Dig ej ändå;
Ty den som blifvit
Glömsk af sin tro,
Ger icke lifvet.
Ej döden ro.

Ur svenska Familj-Journalen nr 6, 1867.