Fången slöjdar leksaker
Här sitter jag krokige gubbe grå
På tornhöga Akershus.
Så ändlöst långa timmarne gå,
Jag ser en flik blott af fjorden blå,
En strimma af himlens ljus.
En gång ock jag varit stark och ung;
Jag minns, jag minns det fullnog:
Med gods och gårdar och penningpung,
Till vrede snar och med handen tung --
Jag hötte ej förr’n jag slog.
Nu har jag kufvats i slafveri
Vid svarfstol och hyfvelbänk:
Min kraft är bruten, mitt trots förbi,
Jag vet att aldrig jag skall bli fri,
Förr’n döden lossar min länk.
Men snurra svarfhjul, du hyfvel gå!
Det stundar till julens fest:
Jag slöjdar här för att roa de små
Med lyftad gullhof gångaren grå,
En präktig stuga därnäst --
En stuga, lik gården i lunden grön
Vid hemmets brusande fors --
Därtill en kyrka, rymlig och skön,
Lik den, där barnet böjt knä i bön
Med tårar vid Kristi kors.
Till jul det stundar: jag har så brådt
Att allt få färdigt och prydt!
Men doktorn skakar sitt hufvud smått,
Och vaktkarln hviskar -- jag hör det godt --
Att jag blifvit barn på nytt.
Dock randas den signade julekväll,
Då fröjdas jag, gamla skarn,
Att hvarje leksak från fångens cell
Till heders kommer i något tjäll,
Där det finns lyckliga barn.
De många grenljusen tänder mor --
Så var det, så var det ju förr!
Därinne i kammarn trampa små skor,
Små röster spörja med längtan stor:
När öppnas den stängda dörr?
O, komme en afton, då själf jag hör
Det klappa på fängslets hus!
Då skrapar Gullhof därutanför,
Ur mörka kammarn han barnet för
Till fadersarmar och ljus!
Aktivera autouppdatering av kommentar