För länge se'n
Minns du, hur stunderna försvunno
Den tiden, som så snart försvann?
Minns du, hur våra hjärtan brunno
I salig tjusning mot varann?
Jag räknar ej min saknads stunder,
En gud har räknat dem allen,
Men hjärtat sucker dock därunder:
"För länge se'n, för länge se'n!"
Där kom en annan tid: Ditt sinne
Blev kallt; varför vet jag ej än.
Min sällhet bleknade till minne,
Men dock jag ägde kvar en vän.
Din hand fick jag dock ännu trycka,
Fick gråta vid ditt hjärta än;
Det var ändå en tröst, en lycka,
Men länge se'n, för länge se'n!
Har allt, har allt för mig försvunnit,
Ej älskarinna blott, men vän?
Blås åter på den glöd, som brunnit,
Och säg mig: Liten lever än!
Bliv som du var i forna dagar,
Då solen av vår lycka sken,
Och kyss mig, under det jag klagar:
"För länge se'n, för länge se'n!"
Aktivera autouppdatering av kommentar