Fördömda vår

Ifrån mitt fönster såg jag till det andra,
Där hon var hemma, hela vintern lång.
Vi kände ej, men älskade hvarandra,
I luften kyssar möttes mången gång.
Igenom denna lind, på blad beröfvad;
Vi under dagens lopp bytt blickar se’n ...
Tack vare våren, nu är linden löfvad.
Fördömda vår, är du nu här igen!

Mot detta löfhvalf strandar all min möda:
Den hulda ängeln döljes för min syn.
Förr såg jag henne sparfvarne ge föda,
När på en vinterdag hon strödde gryn.
Se’n dess gaf fågelkvittret vink åt båda,
Att det var tid för vän att se sin vän.
Hvad första snön ändå är skön att skåda!
Fördömda vår, är du nu här igen!

Jag nödgas då det skådespel förlora,
Som hvarje morgon gjorde mitt behag,
Då hon, en annan rosig Aurora,
Drog upp gardinen för den unga dag.
Jag får ej skåda mer, när skymning tjocknar,
Min stjärna flämta några stunder än,
Till dess hon slumrar in -- och lampan slocknar.
Fördömda vår, är du nu här igen!

O vinter, snart till oss din färd bevinga!
O, med hvad fröjd jag åter höra skall
Min fönsterruta sakta börja klinga
Vid de små hvita flingors lätta fall!
Ditt gamla upptåg gör mig intet nöje,
O vår, du blommors och sefirers vän!
Jag ser ej henne dra sin mun till löje --
Fördömda vår, är du nu här igen!