Den gamle sergeanten
(1816.)
Bredvid sin dotter sitter invaliden;
Hon sysslar vid sin spinnrock och sitt garn,
Då med en hand, som stympad blef i striden,
Han vaggar sina späda barnabarn.
I landtligt tjäll sergeanten slagit läger
Och hvilar ut sig efter vapnens dån.
»Att födas är ej nog», han ofta säger,
»Gud gifve dig en vacker död, min son!»
Då ljuder trummors dunder i det samma,
Och fjärran skymtar fram en bataljon.
Den gamle spritter till -- hans ögon flamma
Som på en stridshingst vid trumpetens ton.
Besviken mumlar han: »Hvems dessa leder?
Hvems dessa fanor, sedda långt ifrån?
Om den kan borttvås, fläcken på vår heder,
Gud gifve dig en vacker död, min son!
»Hvem återger oss republikens söner,
Som stredo vid Jemappe, på Fleurus’ fält?
Hvem desse landtmän, som på statens böner,
Kring hotad gräns liksom en mur sig ställt?
Barfota, hungrige, de faran mötte,
Förräderiet de trotsigt bjödo hån,
Och först vid Rhen de stannat segertrötte.
Gud gifve dig en vacker död, min son!
»O med hvad blod det stolta skimmer köptes,
Som smyckat denna blåa uniform!
Hvad bräckta bojor då till kulor stöptes,
Hvad kronor smältes om i samma form!
En värld, befriad genom våra strider,
Bekrönte oss i ärans Pantheon.
Hell dem, som föllo dessa sköna tider!
Gud gifve dig en vacker död, min son!
»Men dygdens röst ej längre blef behjärtad,
Och våra förmän glömde rätt och plikt.
Med oblyg kind, ännu af krutrök svärtad,
Hos en tyrann om ett befäl de tiggt.
De sälja friheten och bjuda sedan
Åt krönta våldsmän sina svärd som lån.
Vår ära vi betalt med tårar sedan ...
Gud gifve dig en vacker död, min son!»
Han klagar så; men dottern spinner stilla
Och sjunger mellanåt med halfhög röst
En sång, som jordens store lida illa,
En fredlös sång, som döljs i folkets bröst.
»Folk, det är tid,» den gamle krigarn säger:
»Vak upp vid dessa helga sångers dån!»
Han tillagt, lutad öfver barnens läger:
»Gud gifve dig en vacker död, min son!»
Aktivera autouppdatering av kommentar