Förord (Månan)
Förord av Ahrvid Engholm
Som 20-åring utgav Bellman 1760 Månan - eller "Månen", som en nutidssvensk skulle säga. Han var då tjugo år och hade just påbörjat sin litterära bana. Tidigare hade han utgivit ett par moraliska och religiösa uppbyggnadsverk, i bjärt kontrast till hans senare produktion, men Månan blev faktiskt hans debut som diktare i längre format. Månan är samtidssatir och samhällskritik, formulerad i den fantastiska litteraturens form. Metoden att spegla samtiden genom att skildra händelser på någon osannolik, avlägsen plats har gamla anor. Vid denna tid var Jonathan Swifts Gullivers resor aktuella. Swift häcklade fenomen i dåtidens England i den fantastiska reseskildringens form och nådde stor ryktbarhet.
Men redan de gamla grekerna hängav sig åt satir i fantastisk form. I Fåglarna drev Aristofanes med den grekiska gudavärlden och förlade handlingen i en stad ovan molnen. Lukianos av Samosata skrev om en resor till månen och andra fantastiska platser i Ikaromenippos, eller en resa genom luften och i En sann historia, under andra århundradet efter Kristus. Cyrano de Bergerac och Johannes Kepler skrev om resor till solen och månen under 1600-talet. Ludvig Holberg tog oss med på Niels Kims underjordiska resa och Voltaire tog oss ut i rymden med Mikromegas. Många, många fler exempel skulle kunna nämnas.
Självfallet bör Bellman ha känt till några av föregångarna i den fantastiska litteraturen. Science fiction-historikern Sam Moskowitz har påpekat att "den fantastiska resan" förr i tiden var en huvudströmning inom världslitteraturen, och inte undanskuffad som "triviallitteratur" av föga värde - vilket sf, fantasy och fantastisk litteratur i dag tenderar att betraktas som, särskilt i Sverige.
En annan inspirationskälla för Bellman torde Olof von Dalin ha varit, som var en av det tidiga 1700-talets främsta skriftställare. Han utgav den satiriska veckotidningen Then Swänska Argus (1732-34) som med kvickhet, intelligens och kreativitet drev med företeelser i samtiden. Tidningen var litet grand som dåtidens Svenska MAD, och blev mycket populär. Vi vet att Bellman träffade von Dalin. När Bellman året innan han dog satt i bysättningshäktet på Stockholms slott nedtecknade han sina memoarer, Levernesbeskrivningen, och nämnde där om Månan: "Samma tid skrivit en nu mera sällsynt skrift - Månan; ett enda ord censurerat av den store von Dalin." När sonen Adolf Bellman 1815 lät utge Levernesbeskrivningen tillfogade han en not om att von Dalins ändring bestod av att i strof 22 byta ut ordet "predikostol" mot "lärostol". Bellman uppsökte von Dalin som rådde den unge skalden att inte stöta sig med prästerskapet; von Dalin hade själv problem med alltför frispråkig religiös satir.
Månan beskrivs som en dröm författaren fått när han en het sommardag somnat i skuggan. Att skomakaren predikar, skräddaren skär till sina stycken av rättegångsbalken och hästar lär sig flyga lockar till skratt, men det finns mer allvarliga uddar. Verket är öppet för läsarnas egna tolkningar, men nog kan man se en hel del samhällskritiska drag. Bellman driver med överklassen vars förmenta bildning jämförs med skomakarens. Han tycks inte vara särskilt förtjust i krig och låter kvinnorna sköta krigsplaneringen. Han talar mot förbud och regleringar, och tycks förespråka en mer anarkistisk rättsuppfattning: "När ärbarhet i kroppen finns /Sen tycks allt STRAFF onödigt vara/ En lastfull bär sin egen snara." Men sensmoral är överraskande mild: "När var och en sin syssla sköter/så går det ju väl evad oss möter/en dåre den som annat lär". Det framstår som en brasklapp, som om han ville säga: "Visserligen driver jag gäck med den rådande ordningen, men det var inte så illa ment."
Månan är inte på något sätt ett typiskt bellmanverk. Men det präglas av en ungdomlig friskhet, inte minst för den bitande humorn. Det är också intressant som ett dokument om den unge skalden. Uppenbarligen hade Bellman tidigt ett stort intresse för frågor som rörde samhälle, ekonomi och politik. Vid denna tid pågick den parlamentariska maktkampen mellan de krigiska, konservativa hattarna och de mer fredliga, liberala mössorna. Året då Månan utkom hade hattarna makten och startat ett föga lyckat krig mot Preussen. Censur rådde, misshagliga skrifter kunde dras in och utgivaren kunde bötfällas eller fängslas. Det är mot denna bakgrund man får se Bellmans val att placera handlingen på månen. Science fiction har ofta kunnat leverera samhällskritik även när yttrandefriheten varit kringskuren. I Östeuropa var det före kommunismens fall vanligt att kritik mot det rådande systemet maskerades till skildringar av främmande planeter. Då det "bara" var fantasier kunde censorerna se mellan fingrarna.
Bellman visade i dessa unga år sympatier för mösspartiet och umgicks bland annat med mössympatisören och greven Carl Bonde i Hässelby. Efter det misslyckade Pommerska kriget kom mössorna till makten, vi fick en mycket liberal tryckfrihetsförordning, och Frihetstiden nådde sin höjdpunkt. Som vi vet avbröts Frihetstiden senare abrupt genom Gustav III:s statskupp och Bellman blev rojalist.
Månan blev en raritet redan under Bellmans levnad ("en nu mer sällsynt skrift") då upplagan var liten och verket inte trycktes om. Detta fantastiska diktverk är fortfarande sällsynt och föga uppmärksammat. Den upplaga jag utgått från utgavs "som en julhälsning" av förlaget Natur och kultur 1958 (en gåvobok till förlagets medarbetare och kontakter) och nådde troligen aldrig den allmänna bokhandeln. N&K:s upplaga anges till 2 300 exemplar.
N&K utgåva använde originalstavningen, med "hwem" istället för "vem", "wärf" istället för "värv" och så vidare. Jag har valt att försiktigt modernisera stavning och ibland ordformer. Det är nog lättare att nå dagens publik om man åtminstone tar bort det lilla hinder som gammalstavning innebär, och för övrigt är det brukligt att modernisera vid utgivning av Bellmans verk; de texter vi hittar i dagens sånghäften är ingalunda i originalskick. Ibland används ord som är nästan obegripliga i dag; jag låter dem stå kvar, med originalstavning om SAOL inte inte har annan stavning att föreslå. Äldre stavning eller ordform som egentligen borde uppdateras kvarstår om det behövs för rim eller rytm. I vissa fall har jag ändrat gamla böjningsformer till moderna, men aldrig så att rytmen ändrats, och verbens pluralformer får vara kvar. De var kvar i svenskan in i 1900-talet och är kända för de flesta, och verbpluralen behövs nästan alltid för att behålla ursprungsrytmen. Apostrofer, som markerar svalda stavelser, är skaldens egna, liksom accentueringarna med VERSALER och kursivt. Det kursiva markerar ofta utländska låneord, som får stå som de skrevs. På det hela taget har jag vid moderniseringen använt försiktighetsprincipen. Jag behåller titeln Månan men ordet får bli "månen" i texten.