Första natten (Svartsjukans Nätter)
O du, som sjunker stum och sluten ned
Ur molnens rymd på svarta vingar,
Förnim den sorgsnes klagan, milda natt,
Förnim den olycksaliges förtviflan! --
Hvems är den röst ur klippans refvor irrar,
Lik flodens brusning, lik en suck af hafvet,
Ditt tysta, vemodsfria tåg till mötes?
Hvems är den stämma, som med ugglans läten
Till en förvirrad harmoni sig parar,
Beskrattande med återbrutna ljud
Din frid, din stillhet, dina vallmodofter?
Det är den sorgsnes klagan, milda natt,
Det är den olycksaliges förtviflan.
Jag tänkte en gång i en bättre stund:
Förnuftet måste blifva fridens härold
Till upprorshopen i min vilda barm.
Och se, förnuftet smög sig bäfvande,
Med palmbeväpnad hand, på ödestigar,
Och kom till qvalens slutna borg, till hjertat,
Och klappade på borgens port och sade:
I, stormande passioner! Hvarför fylla
Med ödeläggelse och krig de rum,
Der förr I offraden åt mig och lugnet?
Bekännen än mitt öfvervälde, hvilen
Som oskuldsfulla barn i mitt beskärm;
Och lydnaden skall återbringa lugnet,
Och lugnet följes blott af goda englar. --
Se hvarför striden, hvarför rasen I?
En qvinnas rika blomstergårdar mätta
En annan fjärils honingslust; -- för er
Stå ej de fulla blomstrens kalkar öppna;
Men, hvarför svärma ständigt kring densamma?
Hvad en er nekar, skall en annan skänka,
Och lika nektar dricks ur lika blommor.
Så talade, vid borgens port, förnuftet.
Då låg, bland söfda söner, innanför
Svartsjukan, kärlekens och hatets dotter.
I fridlös dvala låg hon der, och sög
Ur egen märg en otillräcklig näring,
Och skärpte sin för dagen skygga blick,
Och spetsade sitt öra under sömnen.
Så hörde hon förnuftets tal vid porten;
Försvunnen var i blinken hennes hvila.
I hämndfull harm spratt furien opp och tog
Ur smärtans koger ett förgiftadt svar;
Men hvarje pil, som flög från tungans båge,
Föll krossad mot förvridna läppar ned,
Tills raseriet, dämdt inom dess barm,
Bröt fram uti ett hånskratts fulla strömmar.
Ur dvalan väcktes syskonskaran nu:
Den bleka plågan, och det hemska qvalet,
Och trånaden, som tärs af evig hunger,
Och afunden, som andas pest, och vreden,
Som fröjdas af sin blodbestänkta dolk.
De väcktes alla, och i modrens spår
Framilade den käcka legionen,
Och bröt med jubelskri till fejd. --
Och nu, du milda gnista, lån af Gud,
Du ljusa engel, som lik solen gladde
Min lefnads vår, förnuft, hvad är din lott?
Att kufvadt dväljas mellan mörkrets andar,
I grottorna af mitt förtärda hjerta,
Att somna in vid dina bödlars skrål,
Och vakna opp vid dina kedjors slammer.
Jag sade: jag vill anförtro åt dagen
Mitt hjertas ödemark, att vederqvickas.
Den Gud, som lockar rosen ur sin knopp,
Och örtens späda frö ur grusets sköte,
Den höga, strålbeklädda Gud, som sprider
Sitt lif, sin vällust i en död natur,
Och tvingar stoftets alla myriader
Att jubla kring sitt glimmande triumftåg,
Den Gud, som hägnade min barndoms blomning,
Skall ej förskjuta mig. Så sade jag,
Och höjde min förgråtna blick mot öster.
Då blef det ljust kring österns rand och solen
Steg opp och stänkte, som en mogen drufva,
Kring himmel, jord och haf sin purpursaft.
Och etern drack -- och strålade af fröjd,
Och böljan drack -- och skälfde af förtjusning,
Och jorden drack -- och kullar, berg och dalar
Berusades af drufvans blod och glödde,
Och väckte sina tusen söfda barn,
Att tömma morgonens och lifvets fullhet.
Af jubel ljödo nejdens alla echo;
Kring fältet sprungo hjordarna, mot skyn
Flög fogeln med sin tungas glada offer,
Och menniskan, den sällaste af alla,
Gick majestätlig fram, med knäppta händer,
Att digna ned af andakt inför Gud.
Då såg jag i mitt bröst, och sökte blott
En suck, att blanda i naturens glädje,
Och fann mitt hjerta mera tomt än dödens.
Med brusten blick, af fasa öfversvämmad,
Jag ilade till mina kulor åter,
Lik en förirrad natt i dagens famn,
Lik molnets skugga, som med oro flyr,
Af sjö och land, af höjd och djup förskjuten.
Hvem hör mig, hvem behjertar mina ord?
För hvem skall jag mitt öde uppenbara?
Den stela klippan rörs ej af mitt qval,
Och natten äger för mitt språk ej öra.
En valfart gör jag till den nejd, der förr
Min rika ungdoms gyllne dar fördrömdes.
Hvad äger jag på dessa ställen mer?
En vålnad lik, jag går bland grafvar här
Och vålnader utaf min lefnads lycka. --
Här står dock hyddan, af sin hängbjörk än
Och sina gröna pilar öfverskyggad;
Den var ej fordom främmande, som nu.
På denna bädd af blommor satt jag ofta
Vid Minnas sida, målande för henne
Vår framtid, full af kärlek och af ljus;
Och lutad mot min skuldra såg hon då
Med barnslig vällust mot den sköna taflan;
Och hvarje oro, om den fanns nå’ngång,
Och hvarje tvekan var så lätt förskingrad; .
Ty brudgum lofte alltid gökens stämma,
Och lycka väplingens orakelspråk;
Och hon var nöjd igen; hvem denne brudgum,
Hvad denna lycka var, förstod hon väl.
O Minna, skogsprofetens löfte svek;
Men ödets profetior voro sanna. --
Här ser jag aspen; bär den än mitt namn,
I bredd med hennes, i den gröna barken?
Här våra popplar; sina rika grenar
De slingra kring hvarandra än, som förr.
Den ena skall beteckna mig, -- den andra
Beteckna Minna; -- afgrundslika lögn!
Men jag vill vandra längre, jag vill se
Det ställe, der jag tog farväl af Minna,
Då hon gick hem, att i sin jungfrubur
Förgråta tiden af min bortovaro,
Och jag flög ut i verlden, full af mod,
Med hjerta glödande af kärlekens
Och af den anade bedriftens sällhet.
Här sorlar källan, på hvars strand vi stodo,
Och morgonsolen gick förklarad opp;
Be, sade Minna, gå som den så ljus,
Så säll, så stark din bana genom verlden,
Och kom med lugn och värma, såsom den,
Till våra dalar, till din Minna åter.
En kyss blott var mitt svar; men mer än löften,
Och mer än eder sade den.
Och nu,
Se, här är häcken, sammanväfd af rönnar
Och af syrener; här var möte aftaldt.
Här satt jag, återkommen, pulsen slog
Af hopp och väntan. Många farors skördar,
Och många segrars ära, men det bästa,
En pröfvad trohets guld, det var den skatt,
Jag bar till välkomstgåfva åt min brud.
Här satt jag, såg med längtan öfver ängen,
Och såg, och såg igen; -- och Minna kom,
Men vid en makes arm. -- Förgäfves, natt,
Förbreder du ditt täcke öfver nejden;
Du har ej mörker nog; jag ser ännu
Den fasansfulla synen, ser dem komma; --
Ser honom, med den stela, trygga gången,
Och Minna vid hans sida, med förgråten blick
Och bleka kinder, härjade af tårar;
Ser Minna stappla vid hans sida, lik
Den halftförblödda hinden, som vid foten
Af altaret mot offerprestens stål
Med vemod blickar opp och tigger döden.
O, höge Gud! Har icke menskohjertat
Sin kärlek och sin himmel såsom Du?
Är det så ringa, att en hand af stoft
Kan strafflöst plundra i dess helgedomar?
Dock, på min fråga svarar blott det skedda
Ett iskallt ja, och mångfördubbladt ljuder
Detsamma åter ur min egen barm.
Nej, jag vill icke längre dröja här.
Till mina klippor, hårda som mitt öde,
Vill jag tillbaka vända; intet lif
Skräms der af mina suckar, ingen ört
Förtvinar der af mina tårefloder,
Och minnen af min sorg blott finnas der.
I solhvarf re’n jag lefvat ibland dem,
Och längtar åter till min själs förtrogna.
Så långt har det då kommit! O, förut
I vårens, kärlekens och Minnas famn,
Hvem hade trott, att ödemarkens klyftor
En saknad fristad blefve mig en gång?
Ej slår ett hjerta i mitt grannskap roligt.
Den trötte vandrarn, bränd af solen, glömmer
Sin bördas tyngd, då han mig ser, och flyr
Med vingad fot min anblick; sjelfva glädjen,
Så högljudd annars, stämmer ned sin röst
Till stilla böner, då min nejd hon nalkas;
Och först i fjerran, se’n hon gått förbi,
Får hon sin sång och sina löjen åter.
Förut, hur annorlunda var ej allt!
Glad som en efterlängtad majdag kom
Jag då till oskuldens och fröjdens lekar,
Och hvar som helst jag gick vid Minnas arm,
I fältets dager eller parkens skymning,
Församlades af bygdens muntra barn
En menlös skara, som sin ringdans knöt
Omkring vår kärlek eller vid vår lycka
Sin egen anspråkslösa lycka band.
Skall ej en gång ett skuggspel af, hvad då
Var verkligt, unnas mig ännu af lifvet?
Är banan mörk, så långt den än må sträckas?
Jag frågar hoppet, som i storm och natt
Så ofta tröttat sina vingar redan
Och återkommit tröstlöst, som det for.
O, höga Allmakt, brutit har ditt barn;
Låt straffets åskor öfver menskan ljunga.
Hon bröt för jordens skänker; tag hvad jorden gaf,
Tag maktens, rikedomens, ärans skatter,
Låt henne sucka under vedermödor,
Ur klippan tvingande sitt tårbestänkta bröd,
Tag helsans kraft ur hennes nerver, låt
Den svaga kräla som en mask för plågan;
Men, Helige, det enda ädla, som
Hon bergade af en förlorad adel,
Den känsla, i hvars famn hon står för dig
Så hög, som mellan paradisets fruktträd,
Så ren, som i dess gyllne dagars glans;
Tag denna ej, tag hennes kärlek ej!
Hvad har hon qvar, om den förloras? --
Dock,
Hvad äro mina böner, hvad min klagan?
Står icke djupt och outplånligt re’n
Min dom i ödets koppartafla skuren?
Hvad hoppas jag, hvad söker, hvad begär jag,
Hvad kan jag få, hvad kan jag mista mer?
Nej, gamen, som förtär min barm, skall jag,
Prometheus lik, i evigheter nära.
Min varelse, ej helad, ej förstörd,
Skall ständigt spinna sina egna marter,
Och som en håndikt öfver menskligheten
Skall jag af dagens ljus, af nattens stjernblick skys.
Men se, här är jag åter vid mitt hem.!
Här är den kulna grottan. O, som nu
Så dyrbar har den aldrig förr mig varit.
Der skall jag hvila lemmar, som af trötthet
Och strider digna. Sluten i dess famn,
På dess granitbädd skall jag, gömd för verlden,
Hvars skönhet qväljer och förskräcker mig,
Kanske en stund af sömnens ro besökas,
Ett ögonblick få glömma bort mig sjelf.
Dock om, ännu på veka svandun vaken,
Vid Minnas sida hennes make hvilar,
Så lemna mitt förgråtna öga, sömn!
Låt mig i väkter på ett fridlöst läger
Med öppen blick mot grottans mörker stirra,
Men flyg till honom, qväf hans känslors svall,
Och tvinga honom att sin himmel glömma!
- Första natten - 169
- Andra natten - 178
- Tredje natten - 185
- Fjerde natten - 197
- Femte natten - 206
Aktivera autouppdatering av kommentar