Femte akten (François Coppée)
En öppen plats i Viddin. Midt på scenen, något åt vänster,
vMikael Brancomirs staty på en hög piedestal. På höger sida, ingång
till ett fängelse med en tung järnbeslagen port, upp till hvilken
några trappsteg leda. I fonden staden, öfver hvilken höjer sig kupolen
till en byzantisk basilika. Till höger och vänster utmynna
gränder. Solnedgång.
FÖRSTA SCENEN.[redigera]
MILITZA. OUROSCH. LAZAR. ANNA. FOLK.
Vid ridåns uppgång ser man Ourosch och Lazar, båda i
krigsrustning. De hälsas med jubelrop af den omgifvande
folkskaran. Militza, försänkt i sorg, sitter nedlutad mot
fängselmuren. Två soldater posta framför ingången.
FOLKHOPEN.
Hell kungen! -- Biskopen och helgonet tillika!
OUROSCH.
Hell vårt slavonska kors! Halfmånen måste vika.
Vårt dyra fosterland är frälst och lugnt på nytt
Och seger öfverallt. Osmanerna ha flytt.
Vårt blåa Balkanberg står fritt i snöig gloria,
Vårt bålverk och vårt skydd ännu en gång.
FOLKHOPEN.
Victoria!
LAZAR.
Och hvilken vann väl den? Guds präst med hvita hår.
Om kungen-biskopen förtäljs i tusen år,
I tusen år ännu skall sången honom fira.
OUROSCH.
Ni skulle honom sett, med helgonskrin och spira,
Hög på sin hvita häst, som tvenne präster ledt.
LAZAR.
Alltifrån soluppgång tills skymningen sig bredt,
Där det gick hetast till, han sågs bland korsets söner,
Med oförändradt lugn och alltid under böner.
OUROSCH.
Och hvar han lät sig se, bröts fiendernas mod.
LAZAR.
Muchiren Othorgul låg slagen i sitt blod,
Och hela hans armé i vild förvirring sprängdes,
De vapnen kastade, mot floden ned de trängdes
Och många drunknade, när bryggan brast i tu.
OUROSCH (vändande sig till statyn).
Nå, krigare i brons, är du belåten nu?
Här ångar turkiskt blod, de forna älsklingsrätter,
Du gamle Brancomir!
LAZAR.
Fältslangor, falkonetter
Vi fått ett tjog -- och tross, standarer, lägertält,
Och benen bruka än de flyende så snällt,
Som skulle i ett språng det fram till Mecka bära.
OUROSGH.
Vår helge biskop, hell!
FOLKHOPEN.
Vår konung vare ära!
ANNA (till Ourosch:)
Få snart vi honom se?
OUROSCH.
Förr’n dagen släckt sitt sken.
ANNA.
Hvad fröjd!
OUROSCH.
Tätt efter oss han följde allare’n.
Han nalkas i triumf och kommer hit på stunden.
LAZAR.
Och straffet verkställs då på Constantin, den hunden.
Som bödel ville jag hans kropp på korset slå!
ANNA (visande mot fängelset).
Tyst -- här är fängelset!
LAZAR.
Nå, och än sedan då?
Må gärna mina ord fram till den skurken hinna!
Ej misskund för en slik...
ANNA (visande på den förtviflade Militza).
Nej, men för denna kvinna.
LAZAR (igenkännande Militza).
Hon!
ANNA.
I den brottslige, som världen öfverger,
Begränsad som hon är, hon blott en osäll ser.
Zigenerskan, som Gud och fosterland ej kände,
Hon älskar denne man, tar del i hans elände.
Hon fattar ej hvad skam förräderiet är,
Och under trenne dar, se’n han försmäktar här,
Alltjämt på samma vis hon framför porten sitter,
Liksom förstenad, stum, i smärta dödligt bitter.
Det mig i själen skär...
LAZAR.
Hon kan det gärna ha.
OUROSCH (kommande från förgrunden, under gladt utrop).
Rättnu är kungen här. Här kommer han!
FOLKHOPEN.
Hurra!
(Fanfarer.)
ANDRA SCENEN.[redigera]
SAMMA PERSONER. BISKOPEN-KONUNGEN.
Han inträder, åtföljd af två diakoner och en bojar-eskort. Bakom
honom soldater, män och kvinnor af folket.
BISKOPEN-KONUNGEN (efter att med utsträckt hand hafva bjudit
tystnad).
Pris vare endast Gud! Om Balkans snöbeprydda
Och branta fjäll ännu oss värna och beskydda,
Om kristenheten än sin förmur äger kvar,
Är det den Högstes verk. Jag ingen andel har.
Guds ande sopat bort Osmanerna i striden,
Som stormen ofvanfrån en myggsvärm sommartiden.
Guds öga flammande i blixten af vårt svärd.
Mot väldig öfvermakt vardt segern så beskärd.
Vår kraft ej stort förslog, förutan Herrans glafven.
Sin svage tjänare, hvars fot står nära grafven,
Den Högstes starka hand iklädde vapenskrud.
Ej tomma bifallsrop! Men böjom oss för Gud!
(Han välsignar det knäböjande folket.)
Det är en sorglig plikt som mig ännu står åter,
Då ett förfärligt brott jag nu bestraffa låter,
Den afgrundslika plan han gömd i skölden bar,
En djupt förlorad son till sådan ädel far.
(Pekar på statyn.)
Så plågsamt ögonblick jag ej som konung pröfvat.
Jag Constantin haft kär. Mitt hjärta är bedröfvadt,
Att tänka huru han min tillit kom på skam
Och huru giftig frukt sprang ut af hjältestam.
Jag jämför -- och därvid min tår på kinden droppar --
En varelse af smuts med kämpen där af koppar!
Att döma sådant brott af ett så ohördt slag,
På sätt som skrifvet står i rikets gamla lag,
De äldstes stora råd, bland hvilket jag för ordet,
Har redan tagit in sin plats kring domarbordet
Att straffa som sig bör hans högförräderi.
Men först ur fängelset må mannen hitförd bli.
Hans samvete ännu jag vill försöka röra.
(Några soldater inträda i fängelset till höger för att utföra
konungens befallning.)
ANNA (till Ourosch, bland folkhopen till vänster).
Hur skall han straffas, far?
OUROSCH.
Det skola vi få höra,
Då domen läses upp. Det nämnes i dess slut.
(Constantin synes i porten till fängelset. Doft mummel bland
folkhopen.)
LAZAR (i en grupp till vänster).
Se där den nidingen!
OUROSCH (i samma grupp).
Missfoster!
LAZAR.
Spotta ut
På honom mitt förakt, jag vore just benägen.
(Militza som, alltsedan konungen nämnt Constantins namn, följt
scenen med alla tecken af pinsam uppmärksamhet, släpar sig i detta
ögonblick fram till fängelsets trappsteg.)
MILITZA (betraktande Constantin).
Så blek han är!
EN OFFICER (till skyltvakterna, i det han pekar på
Militza).
Nå fort! Hon sitter där i vägen.
(Till Militza:)
Här är ej plats för dig! Upp med dig nu och gå!
Månn’ hon är riktigt klok?
<ab>MILITZA (föres undan af soldaterna).
Att skåda honom så!
(Hon knuffas in i folkhopen, där hon försvinner.)
TREDJE SCENEN.[redigera]
CONSTANTIN. DE FÖRRA, utom Militza.
BISKOPEN-KONUNGEN (pekar på statyn).
Olycklige, hvems drag har denna bild bevarat?
CONSTANTIN (afsides).
Ack!
BISKOPEN-KONUNGEN.
Se’n i tio år han detta land försvarat
Och gjort det segerrikt och fruktansvärdt igen,
Han föll -- och i sin död han räddade oss än.
Till tacksamhet vi rest en stod åt denne hjälte
Af byten, som han vann, kanoner som vi smälte.
Här står han. Vågar du att lyfta dit din blick,
Du, som med bördens rätt, hans plats att fylla fick,
Och ställdes under skygd utaf hans hjälteära?
Här man anklagar dig -- bevisen vittne bära --
För hemlig afsikt hyst att sälja detta land,
Så många gånger frälst utaf din faders hand.
Som präst, jag känner väl den syndfullhet, som låder
Vid människornas barn, -- men den sitt land förråder,
Sitt hem, sin fosterjord och sina fäders graf,
Hos den det mänskliga fullkomligt gått i kvaf.
Hans namn med fasa nämns, till Judas värdig broder,
En onaturlig son, som drar sin vackra moder
Till öppet salutorg, att skymfligt utställd bli
För lystna ögons rad och såld i slafveri.
För detta brott, hvars skam ett världshaf ej kan tvätta,
Du son af Mikael, du träder inför rätta.
Din skuld är klar -- och dock, din uppsyn låg och skum,
Ej visar ångerns spår ens här, på detta rum.
Så tala då! Bekänn! För domaren berätta
Hur detta kunnat ske. -- Sök samvetsbördan lätta!
Din faders stränga bild ser ner på dig med hot.
Hans åtbörd fordra tycks: säg sanningen -- gör bot!
Se, dina gärningar hans minnesmärke hölja
Med smuts -- åtminstone må ångerns tår det skölja!
Som en försoning, säg hur brottet till dig kom,
Din fader och din kung bönfalla dig därom!
CONSTANTIN (afsides).
Lik denna bild af brons du vare ock, mitt hjärta,
Att öfver lapparne ej går ett ord af smärta.
Min far, med tålamod mitt kors jag bära vill
Och ej till mord på dig bli skyldig en gång till.
Din ära lefver än. Ett ord -- och den är fallen.
Men jag skall vara stum -- skall tiga som metallen.
BISKOPEN-KONUNGEN.
Du vill ej tala då, olycklige. Nå, godt!
Jag går att finna ut ett straff för dina brott.
Det höga rådet re’n förbidar mig i salen.
Inför din faders bild dröj här vid piedestalen,
Och må hans ärestod, där hög den reser sig,
Med all sin centnertyngd till jorden trycka dig!
(Biskopen-Konungen går åtföljd af sin eskort. Soldater drifva
folkhopen tillbaka i gränderna, hvilkas mynningar de
bevaka. Constantin stannar ensam kvar på den plats som lämnats tom
omkring statyn.)
FJÄRDE SCENEN.[redigera]
CONSTANTIN (ensam, vändande sig till statyn).
Nåväl, du bronsgestalt! Hvad kan du önska mera?
Din gärnings sådd bär frukt. Så gläd dig, triumfera!
Din son, som skuldlös själf din börda på sig tog,
För att han göt ditt blod -- säg, är han straffad nog?
Din lott jämförd med min, o fader, nu beskåda:
Din ära och min skam, hur oförtjänta båda!
Vanära var du värd -- jag gör dig ren som snö;
Din domare blir fälld, din bödel måste dö.
Två gånger rättvisan uti oss båda kränkes.
Säg, om ej snart för dig, du spöke, ro mig skänkes?
Var nöjd, du kopparman. Mitt kött bereds ett slut
Så hela helvetet kan höja glädjetjut.
Mitt hjärta, sakta dig -- hör upp med syndig klagan,
Guds vägar skönjer jag och böjer mig för agan.
Jag gjutit mänskoblod -- jag tvangs att göra så,
Men ack, det var min fars -- och detta sonas må.
Förräderiets väg i samma natt vi trådde:
Sitt land förrådde han -- naturen jag förrådde.
Med fläcklöst domarsvärd jag mot hans handling stridt,
Men ve! jag tog det lif, som upphof var till mitt.
Det är min skyldighet hans ära nu bevaka,
Med rätta för ett lif jag gifver ett tillbaka.
Vi äro kvitt. Ditt brott jag tvättat i ditt blod,
Din ära jag sköljt ren i mina ådrors flod.
Hvi dröjer bödelns järn? Må det mig snarligt hinna
Och brottets skugga så uti min graf försvinna!
Då har ditt monument, af segerbyten stöpt,
De gamla bragders glans omsider återköpt.
Se’n ingen lyfta kan på det förflutnas slöja,
Skall hjältebilden trygg mot stjärnorna sig höja.
FEMTE SCENEN.[redigera]
CONSTANTIN. BISKOPEN-KONUNGEN. OUROSCH. LAZAR. ANNA. FOLK.
Sedan MILITZA.
OUROSCH (i förgrunden).
Nu kommer kungen.
(Folkhopen inströmmar från sidorna.)
LAZAR (ropar till Ourosch i folkvimlet).
Kom -- här hör och ser man godt.
OUROSCH.
Nu blir omsider kändt, hvad straff som han har fått.
LAZAR.
Och vi få se hans blod.
OUROSCH.
Och se hans hufvud falla.
(Biskopen-Konungen inträder åter, följd af sin svit.)
CONSTANTIN.
Välkommen, milda död! Jag slipper längre kalla.
Min själ är fullt beredd. Hur sällt jag slumrar in!
O död, jag tackar dig!
BISKOPEN-KONUNGEN.
Hör domen, Constantin!
De äldstes höga råd med alla röster fäller
Dig skyldig till ditt brott. Men då här visa gäller
Hur oss förbrytelsen med namnlös afsky fyllt,
Syns dödsstraff allt för mildt för hvad du har förskyllt.
För den sitt fosterland, sin moder velat sälja,
Ett straff, så oerhördt som brottet själf, vi välja.
Du döms att lefva.
CONSTANTIN (afsides).
Hvad?
(Långt och högljudt mummel.)
LAZAR.
Nej, marter och schavott!
OUROSCH.
Hans blod begära vi.
LAZAR.
Ja, döden, döden blott!
FOLKHOPEN.
Ja, döden!
BISKOPEN-KONUNGEN.
Tystnad, folk! -- Förbrytarns lif vi spara,
Men så att marterdöd välgärning skulle vara.
På lifstid vid det block i kedjor slås han skall,
Där fadern reser sig, odödlig i metall.
För honom finns ej nåd som skall hans fjättrar lossa
Och hvem som går förbi, må uslingen förkrossa
Med hvarje smutsig skymf -- men ej med hugg och slag,
Att icke med hans lif förkorta kvalens dag.
Han lefve, att sin skam till sista dräggen tömma!
CONSTANTIN.
O skräck!
BISKOPEN-KONUNGEN.
Är det ej mer, än att från lifvet döma?
Och gillen I den dom, som edra äldste gett?
FOLKHOPEN.
Ja!
LAZAR.
Må hans lif bli långt!
OUROSCH.
Och rätt är det som skett.
ANNA.
Den arme! Det är mer än på schavotten lida.
CONSTANTIN.
O Gud, att lefva så!
BISKOPEN-KONUNGEN.
Vid monumentets sida
Nu smiden honom fast.
(Soldater bemäktiga sig Constantin och fastkedja honom vid
statyns sockel.)
För lifstiden det är.
Förrädare sitt straff må framgent skåda där.
OUROSCH (framträder ur hopen).
Ja, må han i sitt kval ej se en hoppets stråle,
Smidd vid sin faders stod, för sonen skammens påle.
CONSTANTIN (afsides).
Min far! Med rätta han bort vara hit försatt.
LAZAR (framträdande).
Vid bronsen bunden här, han lefve dag och natt.
Liksom ett svampigt sår i ekens sida gjutet!
CONSTANTIN (afsides).
O Herre, gif mig kraft att härda ut till slutet,
Och när jag svikta vill, o stöd mig med din arm!
LAZAR (till konungen).
Min kung, gif folket lof att släppa lös sin harm!
Han lefver, så du vill -- men må han afskyn tåla!
Låt oss åtminstone få höra monstret vråla,
Och måtte en och hvar i ordning här gå fram,
Som framgent alla dar, och slunga till hans skam
Bespottelse och skymf uti hans fräcka panna!
MILITZA (framskyndar ur hopen och kastar sig i Constantins
armar).
En som har honom kär, skall vid hans sida stanna.
CONSTANTIN.
Militza!
MILITZA (till folket).
Plågare och bödlar, kommen så!
Att skymfen taga mot, vi skola vara två.
LAZAR.
Ryck henne ur hans famn!
BISKOPEN-KONUNGEN.
Ej ännu. Vet du, kvinna,
Att all barmhärtighet för denne bör försvinna?
Vid tanken på hans brott, hvart hjärta ryser än.
Du, som tar hans försvar, hvem är du?
MILITZA.
Kärleken!
Till trots för dig, du hop, som hatar och som ryter,
För sig han har den makt, som lagens styrka bryter.
LAZAR.
Dräp henne!
(Biskopen hejdar med en åtbörd de ursinniga.)
MILITZA.
Kärleken -- hör det, du grymma folk! --
Är honom trogen än och är hans oskulds tolk.
CONSTANTIN (kysser henne på pannan).
Jag älskad är -- hur ljuft!
MILITZA.
Blott för att kval det bringar,
Er blodtörst spar hans lif -- jag löser bojans ringar.
BISKOPEN-KONUNGEN.
Hvad menar hon?
MILITZA (till Constantin, i det hon drager ur barmen den
dolk han gifvit henne).
Den dolk, du gaf mig; fri dig gör.
(Hon nedstöter honom.)
Jag älskar dig!
CONSTANTIN.
Haf tack -- -- Ha, ändtligen! -- -- Jag dör.
(Dör.)
(Anskri af folkhopen.)
MILITZA.
Jag vet ej hvart du går, du käre -- men jag följer.
(Hon dödar sig.)
LAZAR.
Så undgår han sitt straff!
BISKOPEN-KONUNGEN (sakta).
En gåta här sig döljer.
När döden skyddande sin förlåt kring dem drar,
Ve bedje Gud om nåd för detta arma par.
Aktivera autouppdatering av kommentar