Femton år och sjutton år
Hon var så ung, var femton år
Och nöjd med korta kjolen.
Hon skakade sitt långa hår,
Som sken likt guld i solen;
I lockar, öfversvallande,
Det föll kring hennes hjässa,
Och vacker och befallande
Hon var som en prinsessa.
Det var ett sinne fjärilslätt
Och ändå så oböjligt.
Hon retsam var på tusen sätt;
Bli ond var dock omöjligt.
Hon sprang ibland, förtvifladt yr,
Långt hän bland berg och backar,
En liten luftig, blond zephyr --
Tag fast den! -- Jo jag tackar!
Där spordes: säg, hur du förmår
Beständigt glad att vara?
Hon skakade sitt långa hår
Och ville aldrig svara.
Hon log, hon skrattade och log,
Med gropar uti kinden,
Och i en blink hon flykten tog;
Hvar blef hon af? -- Spörj vinden! --
Men mycket dock kan skifta om
På ett par korta vårar:
Hvad nyss i fröjd till knoppning kom
Kan mogna lätt i tårar.
Hvem sitter nu i denna stund
Med pannan skyld i handen,
Med löjet dödt på rosenmund
Och blicken fäst på sanden?
Två vårar blott ha gått sin kos.
Hvad har väl händt på dessa?
Så blek och tyst! Hur mår min ros?
Hur är det, min prinsessa?
Minsann, ser jag ej tårar stå
Emellan ögonhåren!
Det där blir ingen klok uppå ...
Ack, de där sjutton åren!
Är det väl du, som fordom lopp,
En femtonårig älfva,
Och västanvindarne hann opp,
Så yster som de själfva?
Så säg då, hur du nu förmår
Beständigt sorgsen vara?
Hon skakar blott sitt långa hår,
Och suckar, suckar bara.
Aktivera autouppdatering av kommentar