Final

Victoria Benedictsson och Axel Lunde Gård:






















































Final. Skådespel i tre akter Bokutgåva Z. Haeggströms förlagsexpedition, Stockholm 1885.

PERSONER: 
HUGO BRUHN, bankdirektör. 
BETTY BRUHN. 
SAIMA RÖNNE. 
KARL RÖNNE, medicine studerande. 
SÖRLING, bankbokhållare. 
STENSTRÖM, artist. 
GROSSHANDLARE HOLLGREN. 
FRÖKEN BERTHA SANDGREN. 
FRÖKEN AGDA LUNDBERG. 
FRÖKEN LISEN TÖRNBOM. 
ANDERBERG, betjänt. 
SOFI, husjungfru. 

____ Handlingen: Hos Bruhns i en svensk landsortsstad. ________

FÖRSTA AKTEN.

Fruns salong.

I fonden: Uppslagna dubbeldörrar, genom hvilka man ser ut i ett mindre kabinett därutanför. Till höger mot väggen en alenienne med smärre konstsaker, statyetter och nipper; i hörnet en kamin af svart marmor, med en pendyl på frisen. Till vänster en öppen flygel; i hörnet en större bladväxtdekoration med stora solfjäderpalmer, som sträcka sina blad utåt och öfverskygga en del vid dess fot arrangerade sittplatser.

På vänstra sidoväggen: dörrar till direktörens enskilda rum; längre fram en större spegel med ett litet toalettskåp.

På högra sidoväggen: dörrar till fruns enskilda rum. Å ömse sidor därom en pjedestal med en byst i brons.

Fristående, framme mot rampen: till vänster en chäslong med en gueridon vid hufvudsidan; till höger ett divanbord, omgifvet af små ryggsoffor, puffar och ämmastolar. Mattor på golfvet. I taket en ljuskrona med tända ljus. Brinnande armstakar här och hvar. På bordet en tänd salongslampa. Kabinettet i fonden är för tillfället belamradt med spelbord, vid hvilket högtidsklädda gäster sitta och spela kort.

Då ridån går upp har en dans nyss begynt. Musik ljuder från fonden, och de sista paren gå just ut genom kabinettet och vidare till höger.

FRÖKEN LUNDBERG.
Och att se henne kokettera och klatscha med ögonen för sin egen man! Det är synd och skam bara att se.

FRÖKEN SANDGREN.
Ja, jag för min del finner det rent af oanständigt. Men det är som jag alltid har sagt: deras äktenskap har varit en lögn från början.

FRÖKEN TÖRNBOM
(från fonden).
Åh, sådant inbjudande litet krypin! Får man vara med?

FRÖKEN LUNDBERG.
Nej se Lisen! Dansar du inte?

FRÖKEN TÖRNBOM.
Jag är ju förbjuden af läkare.

FRÖKEN SANDGREN.
Det är minsann inte alla som fästa sig vid det.

FRÖKEN TÖRNBOM.
Och så roar det mig inte.

FRÖKEN SANDGREN.
Nej, som det flängs nuförtiden kan det inte vara stort nöje. Och jag vet personer som dansa så, att det blir osedligt bara att se på.

FRÖKEN LUNDBERG.
Det beror minsann helt och hållet på damen.

FRÖKEN LUNDBERG.
Åh – det duger hon inte till.

FRÖKEN TÖRNBOM.
Hon finner det bekvämare att göra ett godt parti.

FRÖKEN SANDGREN
(med indignation). Sälja sig! – Det är en slapp moral.

FRÖKEN LUNDBERG.
Åhja – hvad moralen beträffar ... (Hon gör en grimace). Nu dansar hon igen med direktören.

FRÖKEN TÖRNBOM.
Tredje dansen!

FRÖKEN SANDGREN.
Att inte frun blir jalouse.

FRÖKEN LUNDBERG.
Åh, hon är van.

FRÖKEN SANDGREN.
Hur så?

FRÖKEN LUNDBERG.
Vid hans snedsprång.
(En herre kommer in, ser sig villrådig omkring och gör min af att draga sig tillbaka. Men då han märker sig observerad, går han, en smula generad, fram och bjuder upp fröken Törnbom. Hon tackar. De gå.)

FRÖKEN SANDGREN.
Hon var ju förbjuden af läkare.

FRÖKEN LUNDBERG(ifrigt).
Åh, de säga ...

FRÖKEN SANDGREN.
Hvad för något?

FRÖKEN LUNDBERG.
Nej, det var ingenting.

FRÖKEN SANDGREN.
Jag försäkrar fröken att jag inte är af den sorten, som springer med skvaller!

FRÖKEN LUNDBERG
(med näsduken för munnen). De säga, att frun aldrig vill ha fula städerskor.

FRÖKEN SANDGREN.
Då har hon ingen blick för det etiska krafvet.

FRÖKEN LUNDBERG.
Det är enda sättet att hålla honom hemma.

FRÖKEN SANDGREN.
Hvilket djup af moralisk smuts!

FRÖKEN LUNDBERG.
Ja-a!

FRÖKEN SANDGREN.
Där ha vi de bedröfliga följderna, när andra bevekelsegrunder än kärleken få göra sig gällande vid ingående af äktenskap!

FRÖKEN SANDGREN.
Åhja – det fattas väl inte häller. – Han är en ovanligt driftig karl.

FRÖKEN LUNDBERG. Jo-o, det vill jag lofva! Bankdirektör, agent för ett stort försäkringsbolag, och så nu bruksägare till! Min svåger säger att han är som klippt och skuren till affärsman.

FRÖKEN SANDGREN.
Tror jag det! Själfva hans personliga älskvärdhet ...

FRÖKEN LUNDBERG
(varmt).
Ja, jag vet ingen stiligare karl!

FRÖKEN SANDGREN.
Men att han kunde gå och gifta sig med ...
(Dansen är slut. Par efter par komma genom kabinettet in i salongen, varma och upprymda. Direktören och Saima, fru Bruhn vid Sörlings arm. Allmänt sorl.)

SÖRLING
(framme, till höger, bugar sig för sin dam och tackar för dansen; fortsätter så i konversationston).Ni dansar gärna?

FRU BRUHN
(kastar sig själfsvåldigt i soffan).
O ja, ja! Skulle jag inte det? Gunga fram –
(sluter ögonen och gnolar ett par takter) åh, en sådan gudomlig polka!
(Skickar en förstulen blick öfver till Saima och direktören, som stå inbegripna i ifrigt samtal på andra sidan scenen).

DIREKTÖR BRUHN.
Era omöjliga åsikter om äktenskapet?

SAIMA.
Aj aj – rör aldrig vid dem! Det är min religion.

DIREKTÖR BRUHN
(skämtsamt). Är ni inte kristen?

SAIMA.
Jo naturligtvis – liksom ni.

DIREKTÖR BRUHN
(nonchalant). Jag? – Hur vet ni det?

SAIMA.
Ni är döpt, konfirmerad och vigd. Ni har dessutom personliga sympatier för kristendomen.

DIREKTÖR BRUHN.
Hur i all världen kan ni veta det?

SAIMA.
Åh, jag gissar bara. (En smula spetsigt.) Det är j u kärlekens religion.

DIREKTÖR BRUHN.
Hör nu – hvad menar ni egentligen med det?

SAIMA
(oskyldigt). Jag? Ingenting.

DIREKTÖR BRUHN.
Det var litet, det. Vet ni hvad jag tror?

SÖRLING
(sakta). Men jag tror inte, han vet om det. (Kort paus. Sorlet omkring dem stiger. Saima skrattar till.) Skall ni inte äta er apelsin?

FRU BRUHN (med nervös liflighet). Jag vet inte! Den är så stor ... och så spelas det visst strax upp. Jag skulle fördärfva minahandskar.

SÖRLING.
Får jag hjälpa?

FRU BRUHN
(lämnar honom assietten). O, ja, ja! Så snällt! – Åh, jag är så nyckfull. (Kort paus. Sörling skalar apelsinen. Det spelas upp).

STENSTRÖM
(närmar sig bugande).
Nu är det min tur att bli lycklig.

FRU BRUHN
(kokett).
Lycklig? Hur så?

STENSTRÖM.
Blygsamhet! – En dans med er! Ni vet ju att jag älskar konsten –
(Pinsam tystnad. Damerna le bakom solfjädrarne. Stenström själf hostar och fortsätter i ännu klumpigare ton) ja, d. v. s. skönheten.
(Han bjuder henne armen.)

SÖRLING.
Skall ni inte äta apelsinen?

FRU BRUHN.
Nej tack!
(Skrattar.) Kan ni förlåta mig?

SAIMA.
Naturligtvis!
(Med ett leende.) Men det kan ju hända att jag är trött.

DIREKTÖR BRUHN.
Åh, det lär inte hjälpa, om jag känner era beundrare rätt. Och man kan inte begära det af dem – en så kolossal uppoffring!

SAIMA.
Uppoffring – jo jag tackar! Ja – ni får väl se!

RÖNNE
(från fonden; till Sörling, som under synbar ansträngning håller på att svälja sista stycket af apelsinen).
Hvad står på med dig? Du ser ut! –

SÖRLING
(generad). Hur så?

RÖNNE.
Som en hängd! – Men jag vet ju hur ohängd du är.
(Går förbi honom.)

SÖRLING. Hm – det var bara –
(sätter assietten och går ut i fonden).

RÖNNE. Nu står jag till din tjänst, Majsa lilla!

SAIMA (småleende till direktör Bruhn).
Där hör ni!
(Till Rönne med en djup nigning.)
Åh, så artigt! Jag tackar allra, allra ’mjukast!

DIREKTÖR BRUHN.
Ja, är det inte som jag altid sagt – det fins inte egenkärare varelser på jorden än unga medikofilare.

RÖNNE.
Jo-o!– Nå, det skulle då vara en och annan ung bankdirektör.

SAIMA.
Men Karl då!

DIREKTÖR BRUHN.
Åh, låt oss hållas.

RÖNNE.
Nej, låt oss hålla!
(Till Saima.) Vi ha redan konverserat bort altför mycket af dansen. Får jag lof? (Bjuder armen.)

SAIMA.
Tack du! Jag behöfver dig inte, du stora ideella kassakista!

RÖNNE.
Så-å! Omslag i väderleken. Du bönföll ju för en stund sedan; ... men det var kanske för att ha en reservdans ledig?

SAIMA
(förlägen).
Bönföll?

DIREKTÖR BRUHN.
Ah – jag förstår det så väl! Den stackaren stod i en vrå – förbisedd och missmodig; – ni föll för ert goda hjärta. Men otack är världens lön!

RÖNNE.
Småsak! Ett äktenskap! Säg det till fröken Sandgren!... Men eftersom vi äro ett litet lättsinnigt kotteri ...

SAIMA.
Men Karl då!

DIREKTÖR BRUHN.
Honom tycks vi ha fått för era synders skull.

SAIMA.
Hu ja!

RÖNNE.
Det är inte illa sagdt af dig! När gud hade skapat så många kvinnor, att samvetena inte räckte till, gaf han dem, som blefvo utan, en medikofilare till bror. – Det är en kvick karl, som har sagt det.

SAIMA
(försmädligt).
Kandidat Rönne – förmodligen!

GROSSHANDLARE HOLLGREN
(som sitter vid ett af spelborden i kabinettet utanför, ropar).
Kandidat Rönne! Vill kandidaten ta mina kort för ett ögonblick, medan jag sträcker på benen en smula.

RÖNNE.
Gärna? Får jag öfverta affärerna också? Då skulle grosshandlaren se, hur jag skulle uppmuntra vetenskapen.

GROSSHANDLARE HOLLGREN
(belåtet).
Medicinen, hva? Jag tror nog det, hä hä hä!
(Går ut i danssalen. Rönne intager hans plats vid spelbordet.)

DIREKTÖR BRUHN.
Mjuka tjänare! Tack för komplimangen.

SAIMA.
Ja, ni kommer att öfverglänsa mig helt och hållet.

DIREKTÖR BRUHN.
Jo vackert! Man kommer inte att se mig.

SAIMA
(kokett).
Hvarför gör ni narr af mig?

DIREKTÖR BRUHN
(varmt).
Jag, göra narr af er!

SAIMA.
Ja, det gör ni. Och jag kan inte spela mot er.

DIREKTÖR BRUHN.
Hvarför det?

SAIMA.
Därför att ... jag inte kan.

DIREKTÖR BRUHN.
Ett äkta fruntimmersskäl! Så kategoriskt och så upplysande.SAIMA. Mot hvilken annan som hälst, men inte mot er! Och älskarinna till på köpet. Att känna hur era blickar kritiskt följa hvarje rörelse ...

SAIMA.
Inte för öppen ridå.

DIREKTÖR BRUHN.
Så-å.

SAIMA
(afvisande).
Det är att profanera hela sitt känslolif.

DIREKTÖR BRUHN. Ni tar det alt för seriöst – det är felet.

SAIMA.
Jaså, skall man inte det – när man är skådespelerska.

DIREKTÖR BRUHN.
Nej, lätt skall man ta det framför alt. Visa världen en glimt af sitt hjärta – inte för mycket – blott så pass, att det väcker aningen om en lidelse utan gräns, en vanvettig passion, som icke känner skrankor eller förbud, som aldrig svalnar, aldrig upphör att hoppas.

SAIMA
(i lätt ton). Bevars – ni är ju svärmisk som en nyförlofvad! Nå, jag undrar inte på det – hon är söt.

DIREKTÖR BRUHN.
Hvem?

SAIMA.
Det var en fråga! Er hustru naturligtvis.

DIREKTÖR BRUHN.
Jaså ... ja-a.

SAIMA.
Ja, hvarför inte?

DIREKTÖR BRUHN.
Ni, med er friska skönhet, era vårljusa förhoppningar, ert rika, soliga framtidsperspektiv. Och jag.

SAIMA.
Ung och rik – hvad begär ni mer?

DIREKTÖR BRUHN
(sakta).
Men bunden.

SAIMA.
Så hårdt, att ni får resa till Paris ett par gånger om året för att skaka på fjättrarne.Beklagansvärde!

DIREKTÖR BRUHN.
Ni tror det inte? Och ändå borde ni förstå mig. Jag är som en fången konung – kan ni tänka er det? Han har sin hofstat – ett vackert palats, lyx och öfverflöd. Hvad begär han mer! I vinterträdgården grönskar det året om: drifhusblommor i krukor och träd i baljor, konstuppvärmda rabatter och springvatten i vackra façoner – och tiden rinner, enformigt som sanden i ett timglas. Alt går af sig själf. Han behöfver bara njuta, ingenting annat. – Menar ni det?
Men om han så af en slump kom upp på slottets öfversta tinne – ensam – och stannade där och såg.
(Drömmande, med en gest som utåt öfver ett stort landskap.) Utsikten är vid – där nere ligger hans land: skogar, sjöar och bärg; blå, violetta, tunnande sig mot luften långt borta vid horizonten.

STENSTRÖM.
Jag kan ändå inte i ord ge uttryck åt ...
(Repliken drunknar i sorlet).

GROSSHANDLARE HOLLGREN
(närmar sig direktör Bruhn och Saima).
Nå, fröken Rönne, ni har visst alla skäl att vara nöjd med er värd. Hä, hä!

DIREKTÖR BRUHN
(muntert).
Det skulle jag tro att alla ha; men tack för påminnelsen!
(Går, blandar sig i sällskapet och synes under det följande konversera här och hvar, artig och förbindlig.

GROSSHANDLARE HOLLGREN
(till Saima).
Han tycks inte förstå sig på kvickheter, hä? Men en stilig karl – hva?

SAIMA
(likgiltigt).
Åhja.

GROSSHANDLARE HOLLGREN.
Och en karl med affärsgeni! Tro mig – jag har blick! Han slutar som millionär!

SAIMA
(med en snabb blick).
Tror ni det?

GROSSHANDLARE HOLLGREN.
Lita på mig – jag har blick, hä!

FRU BRUHN
(kommer till).
Nå, fröken Rönne, hur har ni det?

FRÖKEN SANDGREN
(som promenerat omkring vid Sörlings arm, nalkas nu rampen, inbegripen i ifrigt samtal med sin kavaljer).
Jag tycker för min del, att det inte kan finnas mer än en tanke om saken.

SÖRLING.
Nej, det kan nog vara.

FRÖKEN SANDGREN
(med emfasis).
Hon kunde inte handla annorlunda. Hela hennes kvinliga värdighet måste ju uppresa sig mot detta tyranniserande.

SÖRLING.
Ja-a.

FRÖKEN SANDGREN.
Ty det fins något, som man icke får, icke kan gifva efter – denna aktningsfulla vördnad, med hvilken mannen sedan sekler tillbaka sett upp till oss kvinnor.

SÖRLING.
Ne-ej, det är tydligt.

FRÖKEN SANDGREN
(lugnare). I det fallet vet jag ingen älskvärdare representant för den gamla nordiska ridderligheten, än direktör Bruhn.

RÖNNE
(kommer till).
Anser ni ridderligheten som något specifikt nordiskt?

FRÖKEN SANDGREN
(med märkbar köld).
Ja, naturligtvis!
30 % förlegad romantik,
5 % snörlif,
41⁄2 % tournyr,
1⁄2 % själfständig tankeförmåga.

FRÖKEN SANDGREN
(med illa dold förtrytelse).
Nu kom jag underfund med en ny sida hos er – ni är plump. Ni har ingen aktning för oss kvinnor.

RÖNNE
(småleende).
I det fallet äro vi åtminstone likstälda. Ni har ingen aktning för pigan, som borstar era skor. Och hon är lika mycket kvinna som ni!

SÖRLING
(gör energiska försök att hålla sig allvarsam).

FRÖKEN SANDGREN
(indignerad; till Sörling).
Får jag be om er arm!

SÖRLING
(spritter till).
Tackar!
(Bugar förlägen. Han bjuder henne armen. De gå mot fonden).
(Fru Bruhn och Saima från höger.)

SAIMA.
Åh, så mycket vackert jag sett!

FRU BRUHN.
Det är ingenting; men ute på villan fins en del. Jag svärmar för alt som är skönt, och Hugo är kännare.

STENSTRÖM
(belåtet).
Tackar! Jag tar er på orden! FRU BRUHN
(till Saima).
Det har just kommit en sändning ut till villan, och alt skall ordnas innan vi flytta dit. En statyett i marmor, som naturligtvis skall ha »den bästa platsen».
(Hon gör en paus, vänder på hufvudet och ser skälmaktigt bort till mannen; drager Saima ett steg längre ditåt.) Men jag skall säga er något: ni kommer med och delar mina lidanden. Jo, det gör ni. Det blir förtjusande.

SAIMA
(förvånad).
Men –

FRU BRUHN.
Åh, inga men. Jag är en smula bortskämd, må ni tro. Och jag släpper inte dem jag tycker om.

SAIMA.
Tack, men jag vet inte ...

FRU BRUHN.
Nej, det är jag som skall tacka. Jag skall nog draga nytta af er.
(Anderberg kommer förbi med likörbrickan.) Nu ska’ vi ha oss ett glas chartreuse – inte sant? Det är godt. Skål! Om jag finge lof ... det fins intet ord så behändigt och trefligt som det där lilla »du».
(De klinga och kyssa hvarandra.)

SAIMA.
Tack! Men du är så rysligt snäll. Du gör mig alldeles förlägen.

FRU BRUHN.
Jo, i längden. Och så leds jag.

SAIMA.
Kan du göra det, du som är så glad och ...

FRU BRUHN
(afbryter).Hugo du!
(Direktör Bruhn närmar sig.) Du får alt taga Saima och mig ut till fabriken en dag. Eller hur, Saima?

DIREKTÖR BRUHN.
Ja visst. Det var ett charmant förslag.
(Ifrigt till Saima.) Det måste ni vara med om. – Ponnyhästarne och splitternya korgvagnen – damerna i framsätet – jag själf på hundsvotten – och en korg komprimerad lifsglädje under fotsacken.

SAIMA.
Har ni lifsglädje korgvis ... ni lycklige, som har alt.

FRU BRUHN
(skrattar ystert).
Ha, ha, ha! Du känner inte Hugos språk. Komprimerad lifsglädje – det är champagne det. SAIMA

(med glänsande ögon). Åh!

DIREKTÖR BRUHN.
Jag hoppas kunna lära er det språket.

SAIMA.
Hvilket?

DIREKTÖR BRUHN.
Så länge det varar ja!
(Stenström och Saima gå ut, arm i arm.)

SÖRLING
(stryker omkring i närheten af fru Bruhn och betraktar henne med smäktande ögonkast).

DIREKTÖR BRUHN.
Nå, dansar ni inte, herr Sörling?

SÖRLING.
Tackar – inte nu!

DIREKTÖR BRUHN.
Nej, det ser jag.
(Går förbi honom och gör ett slag ut i balsalen.)

SÖRLING
(går fram och gör min af att bjuda upp fru Bruhn).

RÖNNE
(träder till).
Nej, min gosse, fru Bruhn är uppbjuden.

SÖRLING
(förlägen).
Jaså – ja-a – hm! – Ursäkta!(Går.)

FRU BRUHN
(skämtsamt).
Hvem ger er lof att disponera mina danser?

RÖNNE.
Ingen. Jag begagnar mig emellertid af den starkares rätt.

DIREKTÖR BRUHN.
Du?! – Inbilla mig det!

FRU BRUHN.
Jo, och så är jag uppbjuden.

DIREKTÖR BRUHN.
Så mycket bättre! Stulen lycka ... Hvar är min rival?

FRU BRUHN
(pekar på Rönne).
Där!

RÖNNE
(som hela tiden sökt få ett ord emellan).
Din fru får inte dansa mer.

DIREKTÖR BRUHN.
Åhå, din lurifax! Unnar du mig inte ett enda hvarf?

FRU BRUHN.
Bara ett hvarf, – stränge doktor!

RÖNNE.
Ni har redan dansat hundratals hvarf för mycket.

DIREKTÖR BRUHN
(halft ironiskt i det han bjuder sin fru armen).
Jaså, är det bara i egenskap af medikofilare du har något att invända, så generar jag mig inte.

FRU BRUHN
(tar hans arm, vänder sig om och småler vackert mot Rönne).
Åh – se inte så ond ut. Bara ett litet hvarf!
(De gå.)

ANDERBERG
(från fonden, stel och rak. Ser sig omkring, men då han ingen observerar, antager han otvungna later, går fram till bordet, serverar sig ett glas likör, njuter det sakta och smackar med kännaremin. Håller just på att servera sig ännu ett glas, vänder sig om för att kasta en blick mot dörren och varseblir Rönne, som intresserad lyfter på hufvudet och betraktar betjänten med ett bredt, godmodigt smil. Anderberg studsar, men återvinner genast fattningen och går fram till Rönne med brickan. Musiken har slutat därutanför. Man hör de afskedstagandes sorl).

RÖNNE.
Tack, jag har redan försett mig. Nu kunna vi ha fått nog, båda två.

ANDERBERG
(bugande).
Får det inte vara?

RÖNNE.
Nå, om vi skulle ta en till. Skål, Anderberg!

ANDERBERG
(bugar, men låtsar icke förstå).

RÖNNE.
Tag ett glas, gamle skämtare.

ANDERBERG.
Det kan aldrig komma på frågan.

STENSTRÖM
(i dörren, varm och andfådd).
Hå, hå! Här kommer man lagom, tycks det. En chartreuse ofvanpå en sådan dans, det är alt hvad njutning en människa har behof af.

STENSTRÖM.
Du?
(Skrattar.)

RÖNNE (lätt).
Ja; jag är inte bornerad, och sedligheten ger jag i allmänhet fan. Men under nuvarande förhållanden måste man, gunås, hålla till godo med moralen, d. v. s. skenet.

STENSTRÖM.
Så följ hem syster din, och kom så igen. Kanske få vi Bruhn med.

RÖNNE.
Åhja, egentligen känner jag mig inte upplagd för sängen.

STENSTRÖM
(lyssnar utåt; sorlet har aftagit).
Nu få vi alt ge oss af,
(reser sig) öfverenskommet således?

RÖNNE.
Ja.
(De gå. I dörren möta de fru Bruhn.)

FRU BRUHN.
Ser man på! Medicinen och konsten sida vid sida!

STENSTRÖM.
Anatomien och konsten! De ha altid varit goda vänner. (Bugar sig djupt.) Farväl. Tack för i dag.FRU BRUHN. Åh, jag ber.

FRU BRUHN (med ett matt småleende).
För det vet du ju, att den som sofver inte gör.

DIREKTÖR BRUHN
(skrattar).
God natt då – Bettina! (Tar henne om lifvet och vaggar henne ett ögonblick fram och tillbaka, medan hon håller armarne om hans hals). Och glöm nu inte bort, att du skall sofva riktigt, riktigt godt. (Kysser henne slapt; lösgör sig.)

FRU BRUHN
(med forcerad glädtighet).
Jag skall göra hvad jag kan. Godnatt!
(Han går, vänder sig om i dörren och kastar en slängkyss åt henne. Hon nickar muntert och viftar med näsduken. Sedan han försvunnit, går hon ett slag öfver golfvet. Hela spänstigheten i hennes hållning är borta med ens. Hon sjunker ner i en ämma vid bordet.) Ah – jag kan inte mer!
(Stirrar slött framför sig ett ögonblick, låter så ansigtet sjunka ner på bordskifvan. Vid ljudet af pigans steg spritter hon upp och återtager sin eleganta hållning.) Sofi – drag af mina skor!

SOFI
(drager dem af med synbar ovilja).

FRU BRUHN.
Och så mina toffler.

SOFI
(går in till höger).

FRU BRUHN
(betraktar under tystnad sina fötter och skakar på hufvudet).

SOFI
(otillgängligt).
Än sen då? Det har han väl lof till!

ANDERBERG
(med en grimace).
Hva’ tror hon han skulle ute så dags? SOFI.
Seså, tag kopparne och bekymra sig inte om andra!

ANDERBERG.
Inte ville jag vara i fruns ställe.

SOFI.
Hvarfördet?

ANDERBERG
(grinar, blundar med ena ögat och ser på henne).

SOFI.
Usch, så’n knöl han är!

ANDERBERG
(närmar sig).
Nä?
(Kärvänligt.) Inte är jag det, hva?
(Tar henne om lifvet och vill kyssa henne.)

SOFI
(med frökenhållning, förolämpad; söker göra sig lös).
Släpp mig, karl, annars blir han olycklig!

ANDERBERG
(ogeneradt).
Seså, var nu snäll.

SOFI
(ger honom en örfil).
Där har han! Akta sig bara, annars talar jag om det för direktören.

ANDRA AKTEN.

Samma dekoration.
Morgon vid 11-tiden. Sofi går och dukar ett ytterst elegant litet kaffebord för två.

DIREKTÖR BRUHN
(från vänster).
God morgon, Sofi.

SOFI
(niger kokett).
Go’ morron!

DIREKTÖR BRUHN.
Ska’ vi frukostera här i dag?

SOFI.
Ja, jag tänkte det var bäst, för i matsalen ser ut så ingen människa kan äta där.

DIREKTÖR BRUHN.
Det här var ju fan så stiligt; här borde man altid frukostera.
(Gnuggar händerna.) Varmt och godt
(slår sig ner i en karmstol) och inte de där otrefliga ekstolarne. – Hvar är posten?

SOFI.
Jag skall tömma lådan.
(Går.)

DIREKTÖR BRUHN.
Har jag gjort dig emot med något?

FRU BRUHN.
Hå nej.

DIREKTÖR BRUHN.
Men hvad i Herrans namn är det? Något måste det ju vara. Du är dig inte lik.

FRU BRUHN.
Nej.

DIREKTÖR BRUHN.
Är du ond?

FRU BRUHN
(sätter koppen ifrån sig).
Nej, Hugo, jag är inte ond. Men förändrad – det är sant. Jag var så trött i går, att jag inte kunde sofva; och så tänkte jag.

DIREKTÖR BRUHN.
Hvad säger du! Nå, resultatet af denna okvinlighet?

FRU BRUHN
(allvarligt).
En själfbekännelse.

DIREKTÖR BRUHN.
Jaså.

FRU BRUHN.
Jag såg att det lif jag fört har gräft ut mig. Jag är tom – ihålig, ser du. Det är alltsammans.DIREKTÖR BRUHN. Du är nervös. Du har dansat för mycket och sofvit för litet.

FRU BRUHN.
Ja.
(Kort tystnad.)

DIREKTÖR BRUHN.
Hvad var det så du ville säga?

FRU BRUHN.
Ingenting – hugskott och tankar, som man kanske yttrar när man sitter förtroligt tillsammans för stängda dörrar, men som man eljes håller inne med.
(Reser sig, trött, som för att gå.)

DIREKTÖR BRUHN.
Nå, kära du – tamburdörren är visst riglad. Och så är ju all right.

FRU BRUHN
(ler vemodigt och ser på honom).

DIREKTÖR BRUHN.
Skulle vi så tala allvarsamt?

FRU BRUHN
(skakar på hufvudet; med konstlad munterhet).
Nej, det var bara dumheter.
(Vill gå.)

DIREKTÖR BRUHN.
Nu börjar jag värkligen bli nyfiken.
(Fattar hennes hand, allvarsamt.) Betty, säg mig hvad det var.

FRU BRUHN.
Eller tror du, jag tänkt på någon annan än dig, då jag stått för spegeln i timvis för att maskera mig till min ingenue-roll?
(Reser sig och vill gå.)

DIREKTÖR BRUHN
(tar hennes hand och håller henne kvar).
Seså, du är upprörd. Det är någonting i vägen med dig. Du är ju riktigt mjältsjuk, – du, som annars är så yster och glad.

FRU BRUHN.
Glad? – Hå, jag skulle ha blifvit alt hvad du velat och hur du hade velat. För mig fans endast ett: din värld skulle bli min.

DIREKTÖR BRUHN.
Det blef den ju också.

FRU BRUHN.
Nej, den blef det aldrig.
Jag kände att något stod emellan oss. Jag såg att du gled alt längre bort ifrån mig. Jag måste vinna dig tillbaka – och det fans icke det medel, som jag skulle ha skytt. Så blef jag den jag var; och jag spelade så väl, att jag ett ögonblick höll på att dupera mig själf. (Paus; därefter med ett matt småleende.) Jag märkte inte hur lönlöst det var.

DIREKTÖR BRUHN
(lätt sarkastiskt).
Jag var kanske inte besväret värd?
(Det ringer. Direktören spritter till och betraktar sin hustru med nervös oro.)

FRU BRUHN.
Hvem kan det vara, som kommer så tidigt?

DIREKTÖR BRUHN.
Det vet jag inte. Men du får väl göra toalett ordentligt.

FRU BRUHN.
Nej, jag tänker taga emot sådan jag är.

DIREKTÖR BRUHN.
Det är Saimas röst ... Åh, jag ber dig, Betty!

FRU BRUHN (reser sig häftigt).
Nej!
(Ser på honom ett ögonblick med harm; veknar. Går hastigt in till sig.)

SAIMA
(från fonden; klädd i en elegant vårkostym, glad och kokett).
God morgon! Jag kommer bestämdt för tidigt. Åh, jag kan aldrig lära mig det cirklade, regelrätta.

DIREKTÖR BRUHN
(står stilla och betraktar henne).
Så morgonfrisk! Är ni inte trött?

SAIMA
(skakar på hufvudet).
Nej!
(Hon går fram och räcker honom handen.)

DIREKTÖR BRUHN.
Den slumrar ännu.

SAIMA.
Jag tror inte min begåfning ligger åt älskarinnefacket.

DIREKTÖR BRUHN.
Hvem vet! Kanske man kan väcka den. SAIMA.
Omöjligt. Rösten är för svag.

DIREKTÖR BRUHN.
Min röst har tonfall som ni aldrig hört.

SAIMA.
Ja men min. Det är den som inte duger.

DIREKTÖR BRUHN.
Kanske inte era ögon häller?

SAIMA.
Hvad vet jag!

DIREKTÖR BRUHN.
Skrymterska! Det gäller bara att få uttrycket dit.

SAIMA.
Ja, det tror jag.
(Hon reser sig, står stel och rak, läser med entonig och liflös röst en replik ur sin roll.)»Jag sökte endast plåga och pina dig, jag var så ond,

SAIMA
(eftersäger).
Jag älskar dig, Gaston.

DIREKTÖR BRUHN.
Vi äro
inte i kyrkan och skola
inte vigas för prästen.

SAIMA
(härmar honom).
Och jag älskar
inte Gaston.

DIREKTÖR BRUHN
(skrattande).
Jo, det skall ni.

SAIMA.
Åh, men det är hårdt att gå på.
(Ser på honom skälmaktigt från sidan, säger sedan med kvickt och lekande tonfall.) »Och ändå borde du kunna förstå det»,
(gör en kort paus; därefter helt varmt, med hufvudet tillbakalutadt och blicken sänkt i hans) »jag älskar dig, Gaston».

DIREKTÖR BRUHN
(gör en hastig rörelse som för att omfamna henne, men häjdar sig, då frun i detsamma kommer i dörren).

FRU BRUHN
(vänlig men allvarsam. Sminkad, pudrad och bränd. Ser bra ut, men icke längre kokett).

SAIMA
(springer emot henne).
God morgon, Betty lilla, hur är det med dig?

FRU BRUHN.
Tack. Hur mår du själf?

SAIMA.
Att göra narr af mig.

DIREKTÖR BRUHN.
Nu spelar ni den naiva. Det gör ni bra; redan det vitnar ju om anlag.

SAIMA
(med en utmanande blick).
Jag blir ond.

FRU BRUHN.
Är du inte trött i dag?

SAIMA.
Nej ... åh, tack för i går. Gud hvad jag är ...

DIREKTÖR BRUHN.
Hm – det cirklade –
(Båda skratta.)

FRU BRUHN.
Ja, oss emellan kan det gärna vara öfverflödigt. Men tag plats! Eller kanske ni ska’ fortsätta repetitionen? Då skall jag inte störa.

SAIMA.
Nej, nej – nu ska’ vi sätta oss här i soffan och inrätta oss det riktigt bekvämt.
(Det ringer.)

DIREKTÖR BRUHN
(lyssnar förargad).
Seså där ja ...

SAIMA.
Väl att du kom. Vi längtade just efter något spirituelt.

STENSTRÖM
(bugande).
Kan inte jag också på något sätt bidraga till damernas nöje?

SAIMA.
Jo, ni skall säga oss artigheter.

DIREKTÖR BRUHN.
Jo jag tackar! Det här artar sig till något extra trefligt.

RÖNNE
(till fru Bruhn).
Nå, hur mår ni efter gårdagens excesser?

STENSTRÖM
(skriker till).
Excesser!?...
(Afbryter sig, generad.) Hm!

FRU BRUHN
(till Rönne).
Tack bra.

RÖNNE.
Och ni har sofvit godt?

FRU BRUHN.
Ja.

RÖNNE.
Då har ni bättre hjärta än jag trott.

DIREKTÖR BRUHN
(skämtsamt).
Du tycks inte haft höga tankar om –

RÖNNE.
Nej, men vi lade oss visst för sent – du. Apropos! Mins du ditt löfte?DIREKTÖR BRUHN. Hvilket då?

RÖNNE
(skrattande).
Ha, ha, ha – jo det är fint, han kommer inte ihåg det. Låt mig se, (räknar på fingrarne) det är inte mer än åtta timmar sedan du hade nog dålig smak att förklara, att Stenström var en af Sveriges förnämsta konstnärer och beställa hans senaste tafla för ditt galleri.

DIREKTÖR BRUHN
(lindrigt förlägen).
Jo visst – visst mins jag det.

STENSTRÖM.
Vi skulle gå upp på ateliern och titta på den, sa’ du.

RÖNNE.
Ja, det var egentligen skälet till vårt besök. Vi trodde naturligtvis inte, att här redan skulle vara främmande; men här tycks aldrig vara tomt.
(Det ringer.) Oj, oj! Ännu fler! Det gör mig ondt om herrskapet Bruhn. Så många hemsökelser på en enda förmiddag: först Saima ... så Stenström och jag
(vänder sig om, ser på den inträdande och hviskar med försmädlig min) och så fröken Sandgren!

FRÖKEN SANDGREN
(från fonden).
God morgon, mitt herrskap! Tack för i går!

FRU BRUHN.
Det var snällt. Stig fram, stig fram!

FRÖKEN TÖRNBOM.
Tackar.
(Båda damerna stiga fram och slå sig ner, hälsande åt alla sidor.)

FRÖKEN LUNDBERG
(till fröken Sandgren).
Fröken är ute och går i dag.

FRÖKEN SANDGREN.
Ja-a. Och damerna också.

FRÖKEN TÖRNBOM.
Ja, vi kommo just att gå förbi.

RÖNNE.
Ja, och så tänkte herrskapet – det hörde vi nyss af fröken Lundberg.
(Kort förlägen tystnad. Stenström skrattar till högt.)

FRÖKEN TÖRNBOM
(utan att svara; vänder sig bort med en axelryckning).

DIREKTÖR BRUHN
(förbindligt).
Hur står det till med fröken Törnbom ofvanpå gårdagens ansträngningar?

FRÖKEN TÖRNBOM.
Jo, jag tackar bra.
(Fru Bruhn går till fonden och ringer. Sofi kommer in och får befallningar. Kort därefter kommer Anderberg med bakelser och vin.

STENSTRÖM.
Åh, förtjusande. En sådan utsikt! Och det inre är i full harmoni. Hela villan är ett galleri af modern konst ... statyetter – taflor –

RÖNNE.
Och sådana viner där fins i källrarne! Iskyld champagne !
(Smackar.)

SAIMA. Där ha vi materialisten.

STENSTRÖM.
Eller kanske snarare spiritisten.

RÖNNE.
Hvarför inte lika gärna kall-vinisten, – efter vi hålla på med omöjliga kvickheter.
(Skratt.)

FRU BRUHN
(till fröken Sandgren).
Har Bertha aldrig varit därute?

FRÖKEN SANDGREN.
Nej. Jag är ju altid ute och reser om somrarne.

DIREKTÖR BRUHN.
Ja, men ni får nödvändigt komma dit någon gång.
(Får en idé, lifligt.)
Hvarför inte i dag, för resten?
(Vänder sig till sällskapet.)
Om vi skulle fara dit ut och äta en liten lunch i solgasset? Dagen är glad – jag tycker just vi äro i stämning. – Hvad säger Betty?

FRÖKEN SANDGREN.
Det är ett särdeles gästfritt hus.

FRÖKEN LUNDBERG.
Ja, man kan då inte träffa på älskvärdare menniskor än herr och fru Bruhn.

FRÖKEN TÖRNBOM.
Nej, det är säkert.

FRÖKEN LUNDBERG.
Hvad tycker fröken Rönne?

SAIMA.
Åh, jag är förtjust. Sådana små improviserade fester äro just i min smak.FRÖKEN SANDGREN. Och man kan då värkligen inte komma in om dörren förr än direktören strax har något rolighetsförslag att göra.

RÖNNE.
Det är därför han har sådan tur hos damerna.
(Kort paus.)
(Fröken Sandgren reser sig, går öfver golfvet och slår sig ner i chaislonguen. Rönne följer och sätter sig bredvid henne med ironisk uppsyn.)

SAIMA
(till Stenström).
Nå, er nya tafla – hvad föreställer den?

FRÖKEN TÖRNBOM.
I värsta fall kan direktören göra ett tillbygge på villan.

SAIMA
(skrattande).
Det vore värkligen »konsten för konstens skull».

FRÖKEN LUNDBERG
(skrattar).
(Sällskapet fortfar att sorla, men utan tydliga repliker.)

FRÖKEN SANDGREN
(som blifvit häftig under sitt samtal med Rönne, nu fullt hörbart).
Men jag försäkrar er, att jag sätter högt värde på honom. Han är till och med en af mina älsklingsförfattare. Jag beundrar denna fina satir, under hvilken indignationen böljar. Och han har altid visat, att han aktar och ärar oss kvinnor och sätter vår sak högt.

RÖNNE
(nickar med sarkastisk uppsyn).
Har ni läst hans »Balstämning»?

FRÖKEN SANDGREN.
Är det en roman?

RÖNNE.
Nej, det är en stämning.

FRÖKEN SANDGREN.
Ja-a ... den kan jag inte få låna af någon enda människa.

RÖNNE.
Stackars er älsklingsförfattare, som ni uppmuntrar genom att låna honom.

RÖNNE
(till Stenström).
Där fick du, artifex. Tålar du dig med det?

STENSTRÖM.
Åhnej, det var nog en annan som fick.

DIREKTÖR BRUHN
(från fonden).
Seså! Om en liten stund äro ekipagen för dörren.
(Får syn på Sörling, som bugar sig.)
God dag, herr Sörling; ni far väl med ut?

SÖRLING
(bugar åter).
Tackar.

DIREKTÖR BRUHN.
Vädret är briljant.

FRÖKEN SANDGREN.
Men är det inte ändå en smula kallt? Jag får bestämdt gå hem först och ta mig en varmare kappa.

FRU BRUHN.
Altid är Bertha lika förståndig.

FRÖKEN LUNDBERG.
Ja, jag är kanske också väl tunnklädd.

FRÖKEN TÖRNBOM.
Javisst, Agda lilla – du med ditt svaga bröst. Jag går med dig och så ber jag tant skicka pigan hem och säga hvart jag tagit vägen.

FRÖKEN SANDGREN.
Och fröken Rönne är då aldeles för lätt klädd.

DIREKTÖR BRUHN
(vänder sig om).
Följer inte herr Sörling med?

SÖRLING. Hm – nej – jag tackar.

DIREKTÖR BRUHN
(småler medlidsamt).
(Herrarne gå in till vänster.)
(Kort paus.)

FRU BRUHN.
Ni ser inte frisk ut, herr Sörling.

SÖRLING
(nervöst).
Åhjo ...

FRU BRUHN.
Var ni nöjd med er afton i går?

SÖRLING.
Ja – tack ... det – det var utmärkt angenämt.
(Paus. Sörling ser på sina naglar.)

FRU BRUHN
(reser sig).
Ni ursäktar väl ett ögonblick – jag har en smula husbestyr.

SÖRLING.
Nej – stanna. Jag måste –
(förlägen) måste tala vid er.

FRU BRUHN
(sätter sig).
Nå?

SÖRLING
(betraktar henne förvånad, ängslig, strider mot sin rörelse och söker förgäfves få fram ett ord).

FRU BRUHN.
Visst käns det tungt i början, men, tro mig, det går öfver. Och ni skulle gå igenom det – det skulle ha kommit ändå, äfven om våra vägar aldrig korsats. Ty den första kärleken är en dum känsla – fast skär och vacker – och man finner aldrig en lefvande varelse, som kan ge den realitet. Det är alla sagor och drömmar, som då kvälla fram och rinna in i vårt lif; det är lifskraften och lefnadslusten som bultar i ådrorna, liksom safven stiger i trädens stammar och går i knopp, därför att solen skiner och det är vår.
(Paus.)
Men detta försvarar icke mig; och jag erkänner att jag felat.

SÖRLING
(med gråten i halsen).
Nej – nej – nej!

FRU BRUHN.
Jo – låt oss få det klart från början: för mig var ni ingenting ... ingenting. Ett tacksamt föremål för mitt koketteri – det var alt.

SÖRLING.
Ah – tror ni inte jag visste det mer än väl; – men hvad hjälpte det? Det var som lydde jag en annan, starkare vilja – jag måste – jag kunde inte stå emot ...
(söker beherska sig, tar fram näsduken och torkar sig öfver pannan). Men det var ju inte det jag skulle säga ... det

FRU BRUHN.
Hur?

SÖRLING.
Direktören har tagit pängarne ur bankens kassa ... Jag borde ha infört det i räkenskaperna ... gjort anmärkning ... Han sade mig att det blott var tillfälliga lån – att han strax skulle lägga dit dem igen ... och att jag ingenting riskerade ... Så har det gått ett halft år ... och summan har stigit alt mer och mer.

FRU BRUHN
(våldsamt). Och det vågar ni!... det tror ni er kunna inbilla mig? Min man en vanlig ... åh, det kan ni säga åt hela världen, det fins inte en – hör ni – inte en som skall tro er!

SÖRLING.
Det är så i alla fall ... Blir det nu upptäckt, så drar han mig med ... och hela min framtid är ödelagd.

FRU BRUHN
(utom sig).
Du ljuger, pojke! Din framtid – hvem frågar efter den? Det är du som stulit ... och så vill du skjuta skulden på honom ... usling – du –

SÖRLING
(rätar upp sig).
Ni borde inte ha sagt det där! Min plats mister jag ... men er man är för hederlig karl att neka, eller söka skjuta skulden på andra, som ni.
(Ser på henne med harm och trots; vill gå.) . Men direktören måste ha fått skrifvelse från styrelsen. Hur kan han vara så lugn?

FRU BRUHN
(ser på bordet och vänder brefven). Här ligger posten – brefven inte brutna ännu. Hugo vet således ingenting ... Misstänker man något i banken?

SÖRLING.
Nej.

FRU BRUHN.
Men hur kunde ni låta det gå? Det var ju ert fel, att ni tillät det.

SÖRLING.
Hvad skulle jag göra? Han är min förman – har skaffat mig platsen ... Jag var beroende af honom ... och så min tacksamhet. – Alt skulle ju betalas – det var ju bara för en kort tid.

FRU BRUHN.
Och kassakontrollanten?

SÖRLING.
Vet ingenting.

FRU BRUHN.
Men ni borde inte ha tillåtit det!

SÖRLING.
Det är lätt att säga nu – efteråt.

SÖRLING
(bugar sig).
Farväl.

FRU BRUHN.
Reser ni inte med ut?

SÖRLING.
Nej, jag kan inte. Jag skulle bara bli ett åtlöje med min sorgsna fysionomi ... kanske fördärfva alt.

FRU BRUHN.
Än jag då? Men jag måste. Ingenting får märkas, det är ett hufvudvilkor. Jag skall vara glad – sprittande glad och yr. Det går nog för sig – ty jag har en lång, bitter skola.

SÖRLING
(bugar sig stum och går).

FRU BRUHN
(sjunker ett ögonblick samman med ett uttryck af trötthet, men reser sig hastigt och återtager sin spänstiga hållning då direktören tar i dörren).

DIREKTÖR BRUHN
(från vänster).
Jag tyckte jag hörde någon tala härinne.

FRU BRUHN.
Herr Sörling. Han gick nyss.

DIREKTÖR BRUHN. Aha, en liten scen – hva? Han är illa fast, pojken.

FRU BRUHN.
Det är en bra pojke.

DIREKTÖR BRUHN
(skämtsamt efter henne).
Och så – Bettina – inte någon likbjudarfysionomi – hör du! Då ber jag allesammans kvar –
och skickar efter fler till.

FRU BRUHN
(ut).

DIREKTÖR BRUHN
(går planlöst omkring i rummet, får fast i brefven och ser på dem likgiltigt; bryter det första).

SAIMA
(i resdräkt; tittar in genom dörren). Kommer jag också nu för tidigt?

DIREKTÖR BRUHN.
Visst inte.

SAIMA.
Men jag stör er ju.

DIREKTÖR BRUHN
(lägger undan brefven).
Nej – det här kan uppskjutas. Stig in och slå er ner.

SAIMA
(kommer in).
Hvar är Betty?

DIREKTÖR BRUHN.
Hon gick att sörja för vårt lekamliga lifsuppehälle.

SAIMA.
Åh, hvad jag gläder mig åt färden!

DIREKTÖR BRUHN.
Och jag!

SAIMA.
Bah, jag kan ha tänkt.

DIREKTÖR BRUHN.
Det skulle varit för kallt.

SAIMA. Då kan jag ha drömt.

DIREKTÖR BRUHN.
Det skulle varit mer svärmiskt.

SAIMA
(sakta). Då kan jag ju – frukta det.

DIREKTÖR BRUHN.
Frukta?

SAIMA
(utan att se upp).
Ja.

DIREKTÖR BRUHN
(böjer sig fram). Menar ni att man fruktar det?

SAIMA
(dämpadt, liksom drömmande).
Vet ni hur det käns att hissna? Tyst, jag skall säga er det.
– Man står ensam på en klint åt hafvet till, högt uppe vid fyrtornet, med alla bärgknallarne under sig, som stora, stora vågor ... och vårstormen sveper omkring en, ljum men frisk, mättad med lukten af ljung och svälda knoppar. Vinden har dragit sig tillbaka utåt sjön; den håller andan, och för en minut blir det lugnt omkring en.

DIREKTÖR BRUHN
(med lidelse).
Men om du utmanar honom, skall han gripa dig med sina armar och tvinga dig att tillhöra honom.

SAIMA
(reser sig häftigt).
Nej.

DIREKTÖR BRUHN.
Kärleken är laglös som stormen – den känner icke till förbud och moral.SAIMA. Jag har ingen moral! Men denna fadda hyllning, denna försiktiga halfhet – jag afskyr den. Och jag är inte den som böjer mig och gör offer; jag begär.

DIREKTÖR BRUHN
(går emot henne).
Saima!

SAIMA.
Åh, du känner mig inte! Du är ingenting för mig, ingenting mer än sandkornet på marken. Du ger mig tiondedelen af ett hjärta, och du tror att jag med hela min ungdom skall vara färdig att kasta bort mig till dig, blott du ger tillkänna att det vore dig kärt. Du tror mig så omedveten och så svag? Ha, ha, ha!

DIREKTÖR BRUHN.
Saima! Jag älskar dig.

SAIMA.
Mig som de andra – af hvilka du »älskar» ett dussin hvarje år. Ditt hjärta skall göra bankrutt.SAIMA. Om du vore fri – kanske. (Sorl höres utifrån salongen, damernas gälla prat, Stenströms och grosshandlare Hollgrens bullersamma skrattsalvor.)

DIREKTÖR BRUHN.
När jag blir fri?... Hör, de sorla redan därute, man kan komma i hvilket ögonblick som hälst. Säg, säg! (Han omsluter henne också med sin andra arm och gör en rörelse liksom för att kyssa henne.)

SAIMA
(gör sig lös och går hastigt mot fonden; vänder sig om). Gör dig inga illusioner! Frihetskampen blir hård, och jag kommer icke att hjälpa dig. – Men jag väntar.
(Ut.)

DIREKTÖR BRUHN
(ser efter henne, glad och strålande; går sedan drömmande och med ett lyckligt småleende af och an på golfvet, får syn på brefven och bryter dem med ett frånvarande utseende. Vid läsningen af det andra blir han uppmärksam, leendet försvinner, hans ansigte förvrides och han griper fastare kring stolryggen; tar upp sin näsduk och far med den öfver panna och ansikte; koncentrerar hela sin uppmärksamhet på brefvet, läser det omigen med ögonbrynen sammandragna, under synbar viljeansträngning. Sjunker slutligen ner i stolen, med hufvudet lutadt mot händerna, och stirrar slött framför sig. Sorl och skratt från salongen. Grosshandlare Hollgrens röst höres öfver alla de andras).

GROSSHANDLARE HOLLGREN
(utanför).
Jaså, direktören är på sitt rum. Ja, jag hittar nog hva? Det är ett rent nöje att vigilera till en sånhär lista – folk ä’ så hjärtinnerligt räsonnabla! (De gå in till vänster)

RÖNNE(från fonden).
Nå – sengångare!
(Ser sig omkring; ropar utåt.) Men han fins här ju inte.

FRU BRUHN
(kommer till).
Jaså – då ha han och grosshandlaren gått in i hans egna rum. Jag skall säga till.

RÖNNE
(ser på henne med ett leende).
Hvarför inte lika gärna jag?
(Går mot vänster)

FRU BRUHN
(häjdar honom).
Nej, nej – låt mig ... det är visst bäst –
(Med tillkämpad munterhet.) Jag menar – gå ni ut och roa damerna så länge. Jag är rädd de annars bli otåliga.

RÖNNE
(fixerar henne skarpt).
Menar ni det? Hm!
(Går ut i fonden.)

FRU BRUHN
(trycker händerna mot bröstet med ett uttryck af förtviflan; beherskar sig och går fram mot dörren till vänster. Knackar). Hugo!
(Ingen svarar. Hon lyssnar, vänder sitt upprörda ansikte utåt, men gör åter våld på sig och knackar ännu en gång, hårdare.)
Hugo!

DIREKTÖR BRUHN
(i dörren; blek och nervös).
Hvad är det?

GROSSHANDLARE HOLLGREN.
Kan? Hä, hä, hä! Man vet inte så noga ... om det riktigt gälde. (Plirar fryntligt med ögonen.)

DIREKTÖR BRUHN.
Jag skulle bli dig mycket förbunden.

GROSSHANDLARE HOLLGREN.
Hur mycket behöfver du? Skulle tro att jag ...

DIREKTÖR BRUHN.
Ja du, summan är något stor, och så kom det mig något hastigt uppå. Men så blir – som jag sade dig – vinsten betydlig. Och så får man ju våga något.

GROSSHANDLARE HOLLGREN
(allvarligare).
Hm! (Efter en paus.) Naturligtvis. Och hur mycket?

DIREKTÖR BRUHN
(med låtsad bekymmerslöshet).
I alt inemot en tretiotusen kronor.

GROSSHANDLARE HOLLGREN
(studsar).
Så mycket!

DIREKTÖR BRUHN.
Ja, alt hänger på att det måste vara kontant. Och jag sade dig ju att ... GROSSHANDLARE HOLLGREN
(bekräftande, men med en min af doldt tvifvel). Förstås – förstås ... (Dröjande.) Men ser du, att få upp det strax ... det behöfs tid – hä?

DIREKTÖR BRUHN.
Nej. – Ja, då skickar jag Anderberg bort i morgon förmiddag, så kanske du är snäll att lämna honom anvisningen.

GROSSHANDLARE HOLLGREN.
Jaha – ja, det skall ske. Morjens!
(Går.)

DIREKTÖR BRUHN
(går bort och ringer.)

SOFI
(kommer in och niger kokett).
Hvad befalls?

DIREKTÖR BRUHN
(frånvarande).
Min rock och min hatt.

SOFI
(mäter honom med en förolämpad blick och går).

DIREKTÖR BRUHN
(promenerar tankfull af och an på golfvet).
Ja – det återstår inte annat ... från hus till hus ... några tusen här och några där ... Åh, det blir en, tung promenad!

SOFI (med hatt och rock).
Var så god.
(Hon hjälper honom beskäftigt på med rocken.)

DIREKTÖR BRUHN
(går utan att säga tack och utan att se åt henne).

SOFI
(blickar efter honom med förvåning och förargelse).
Ridån faller.

________ DIREKTÖR BRUHN.
Herre gud – börjar du nu med det!

FRU BRUHN.
Åh nej, nej; att du inte kan förstå mig! Jag förebrår dig intet och har ingenting att förebrå. Men vi bli ändå två om att bära det, låt oss då också vara två om att rådgöra.

DIREKTÖR BRUHN.
Ja, ja, sedan. Men jag måste ... (vill ut).

FRU BRUHN.
Skaffa pängar.

DIREKTÖR BRUHN.
Ja.

FRU BRUHN.
Men om du inga får?

DIREKTÖR BRUHN.
Jag måste skaffa, om jag också ...

FRU BRUHN.
Nej, inte den där öfverretningen. Här behöfs lugn.

DIREKTÖR BRUHN.
Det är ingen konst att prata. Släpp mig ut.

FRU BRUHN.
Säg först, är det bara fabriken? Eller ...

DIREKTÖR BRUHN.
(osäkert).
Hvad?

DIREKTÖR BRUHN.
Han har varit där flere gånger – förgäfves. Man svarade altid att grosshandlaren var borta.FRU BRUHN. Men han kommer nog hem innan bankdags.

DIREKTÖR BRUHN
(förskrämd; griper henne om handleden). Betty ... om han misstänker?

FRU BRUHN.
Nej, det är inte möjligt.
(Eftersinnande.) Kan du få ihop sjuttontusen i dag?

DIREKTÖR BRUHN.
Ja ... nej – jag vet inte ... men det fins ingen annan möjlighet.

FRU BRUHN
(med fasthet).
Jo. Du har ett dygn på dig; ännu kan du komma undan.

DIREKTÖR BRUHN.
Rymma!

FRU BRUHN.
Ja. Det gäller att vara undan när katastrofen inträffar; det gäller att vinna tid. Så blir det administration eller cession; men kanske banken dessförinnan kan godtgöras.

DIREKTÖR BRUHN.
Nej, det går inte ... då ramlar det altsammans ... Jag måste –

DIREKTÖR BRUHN.
Betty! Hur kan du taga det så lugnt, när du står inför en olycka som denna?

FRU BRUHN.
Här behöfs lugn. Och olyckan är för mig ingenting nytt. Länge har den stirrat emot mig – formlös likt ett ansigte utan konturer. Nu nyss – på två nätter – har den klarnat och antagit dragen af ett oundvikligt öde.

DIREKTÖR BRUHN.
Det är omöjligt. Du visste ingenting.

FRU BRUHN.
Inte om vår ruin, – den är för mig en bisak. Hvad som stått tydligt för mig var nödvändigheten af att vårt äktenskap upplöstes.

DIREKTÖR BRUHN.
Och nu begagnar du dig af tillfället. Det är nobelt.

FRU BRUHN.
Du får tänka hvad du vill – nu gifs det ingen tid till förklaringar. (Ser på sin klocka.) Du reser naturligtvis med snälltåget.

DIREKTÖR BRUHN.
Nej. Jag stannar för att omintetgöra din vackra plan.

FRU BRUHN.
Min plan?... Ah! Men du glömmer, att det är ännu lättare att bli skild från en fästningsfånge.DIREKTÖR BRUHN. Jaså!... Det var gentilt.

FRU BRUHN.
Hugo – sök att förstå mig. Lägg bort den där sarkastiska tonen ... du vet att jag menar dig väl.

DIREKTÖR BRUHN.
Ja visst! Inte nog med att du sparkar mig bort så fort det kommer en motgång inom synhåll, du vill att jag skall locka en annan i fördärfvet – en ärlig, öppen ung kvinna, hvarsskoremmar du inte är värd att upplösa.

FRU BRUHN.
Nej, jag vet ju, att det är din åsikt ... klandra mig då inte för det jag resignerar och lämnar min plats åt den, som är bättre än jag. (Kämpar med sin rörelse; beherskar sig). Det är ej fråga om att locka eller bedraga. Säg henne alt – du skall få se, att hon väljer dig och landsflykten.

DIREKTÖR BRUHN.
Och skandalen – hennes rykte?

FRU BRUHN. Hvad kommer henne skandalen vid, när hon är borta? Hvad rör henne folkets skvaller, när hon reser dit, där det icke når henne?

DIREKTÖR BRUHN.
Men hon skall inte gå in på ... hon gör det aldrig ... nej!

FRU BRUHN.
Tänk på hvad det gäller! Ensam skall du fälla modet. Men icke med Saima. Hennes tillförsikt skall ge dig kraft att arbeta, hennes kärlek ge dig mod att lefva. Ännu är icke alt förloradt. Din afsikt var inte att bedraga – och hvad gör det så om menniskorna fördöma, när man blott icke behöfver blygas inför sig själf. Dessutom kan ju alt rangeras här hemma, så att ingen fläck kommer att låda vid ditt namn. Du kan med friskt mod börja bygga dig en ny framtid.

DIREKTÖR BRUHN.
Ja, ja! Men alt detta är så nytt och märkvärdigt, att det går rundt i mitt hufvud.

FRU BRUHN.
Jag kan förstå det. För mig är det kanske inte nytt, men det har haft svårt att bryta igenom.

DIREKTÖR BRUHN.
Men ... du; det är ohyggligt med de pängarne! Jag fick tvåtusen af Hansson. Han skulle ha dem igen om en vecka. Och han har inte råd ...

FRU BRUHN.
Han skall få dem. Det blir ju tillgångar, och dessutom ...

DIREKTÖR BRUHN.
Hvad?

FRU BRUHN.
Här är inte tid att tänka på det. Det gäller att

SAIMA.
Så märkvärdig ni ser ut! Upprörd – glad – och ändå – (springer fram och ser honom frågande in i ansiktet).

DIREKTÖR BRUHN
(tar hennes händer och för henne fram till rampen, med armen kring hennes skuldror). Jag har så mycket att säga dig, att jag inte vet hvar jag skall börja. SAIMA(ser sig misstroget omkring).

DIREKTÖR BRUHN.
Nej, du kan vara lugn, det fins ingen som spionerar på oss .... Du sade ju att du ville bli min, om jag vore fri. Nu är jag det.

SAIMA.
Åh, Hugo – det är ofattligt.

DIREKTÖR BRUHN.
Också för mig.

SAIMA.
Men Betty ...?

DIREKTÖR BRUHN
(af brytande).
Saima, jag visste inte hur mycket jag höll af dig! Nu känner jag det, ty glädjen öfverröstar hvarje annan känsla.
(Breder ut sina armar).

SAIMA
(lägger smekande sitt hufvud mot hans axel).
Det är som en dröm.

DIREKTÖR BRUHN.
Det är därför, att från och med i dag börjas för mig en ny tillvaro.

SAIMA.
Men hur kunde Betty ...?

DIREKTÖR BRUHN
(kysser henne passioneradt).
Det vet jag inte – bryr mig inte om det. Jag har inte en tanke för annat än dig, dig!

SAIMA
(ömt, med armarne om hans hals). Du stora barn!

DIREKTÖR BRUHN
(gör sig lös). Men nu ha vi inte tid ... kan du vara färdig till snälltåget?

SAIMA
(rycker till).
Hvad?

DIREKTÖR BRUHN
(ifrigt).
Du stiger på här, jag först vid nästa station. I Lübeck skiljas vi för att vilseleda och sedan ...

SAIMA.
Vilseleda? – Men Hugo, det är ju bättre att Betty reser. Din plats i banken ...

DIREKTÖR BRUHN.
Glädjen alldeles kollrar bort mig. Jag har ju ännu ingenting sagt. Men det kom inte af misstro eller fruktan
Jag har varit blind, Saima; jag har plottrat bort det bästa i mig själf, jag har slösat med mina år som med pängar. Jag ser nu, hur ruttet det var – alt.
Jag är inte värd dig, men jag skall bli det. Inför dig känner jag ingen blygsel, knapt någon ånger; jag kan lägga hela mitt lif för dina ögon – alt som jag nu kastar bort. För dig kan jag visa alla tankar, hela mitt innersta jag. Du skall förstå mig, ty du älskar mig ju.

SAIMA
(med smärta).
Hugo, säg inte mer.

DIREKTÖR BRUHN.
Jo. Mitt hjärta är så fullt, att jag kunde tala både dagar och nätter och ändå inte få taladt ut. Det är alt det, som legat bundet och gömdt – som nu bryter fram; det är det jag hånat och grinat till döds, som nu lefver upp. Åh, Saima, sådan är lyckan, nu först har jag lärt känna henne!
Men du står så tyst och stilla; har du då ingenting, ingenting att säga mig?

SAIMA
(med saknad, utan att se upp). Jag visste aldrig, att lifvet kunde vara så tungt.

DIREKTÖR BRUHN.
Tungt?

SAIMA.
Ja. Eller är det inte tungt att i ett ögonblick se dess härligheter draga sig förbi – för att i nästa se alla önskningar strypta ... en efter en, i samma stund de fått lif? Är det inte tungt? Åh, det är så att ...

SAIMA.
Så tänker du, därför att du redan bränt dina skepp. Endast genom att blindt störta framåt har du möjlighet till räddning. För dig kan det inte bli tal om en återgång. Du riskerar ingenting ... Men jag!

DIREKTÖR BRUHN.
Du vill inte?

SAIMA
(ärligt). Nej. Jag vill inte.

DIREKTÖR BRUHN.
Åh, att finna denna ljumma, lumpna halfhet, där man drömt sig alting stort och djärft! Din tillgifvenhet,
(i vemod) så snart den kunde svalna! Det behöfdes blott att motgången blåste på den.

SAIMA (raskt).
Den har inte svalnat; men jag är för nykter att inte se, hvad som skulle inträffa. Dig skulle man anhålla, och jag skulle stå ensam i främmande land, utan medel, och för altid utstött urden värld, där jag är hemma. Brännmärkt och utskämd, skulle jag få gömma mig hvar jag kunde. Man skulle minnas mig med ett medlidsamt löje och tala om mig med dygdesamt hån. Nej, Hugo – jag har redan gått längre än som var klokt.

DIREKTÖR BRUHN.
Härliga lefnadsvishet! Att väga precist på grammet – med sina känslor i ena vågskålen och risken i den andra!

FRU BRUHN
(från höger med en liten reskoffert i handen).
Entrédörren gick. Jag tyckte det var Saima.

DIREKTÖR BRUHN.
Ja.

FRU BRUHN.
Men hon kommer igen?

DIREKTÖR BRUHN.
Nej.

FRU BRUHN.
Inte?

DIREKTÖR BRUHN
(slår med händerna utåt).
Jag har ingenting – ingenting! Alt ramlar.

FRU BRUHN.
Men Saima ...

DIREKTÖR BRUHN.
Gjorde som råttorna, när fartyget sjunker. FRU BRUHN. Hvad? Drar hon sig nu tillbaka?

DIREKTÖR BRUHN.
Det hör du ju.

FRU BRUHN.
Åh, men det är skamligt! anade aldrig smärtan under min nervösa ysterhet. Och nu förebrår du mig, att jag inte känner på djupet.
Är det därför att jag packar din koffert i stället för att gråta och lamentera? Förmodligen! Jag borde ha kastat alt öfver bord, hvarje tanke på hvad som är att göra, för att i stället puppa in mig i bedröfvelsen, utan att fråga efter annat än min egen olycka. Det hade sett bättre ut. (Med stigande indignation.) Men jag vet inte hvad det är att låta stämningen rycka en med, så att man glömmer handla. Jag vet inte hvad det är att deklamera, när man behöfver den fågelfries rådighet. Jag vet inte hvad det är att låta fånga sig som en räf i sin håla, när det fins en möjlighet att komma undan. Jag vet inte hvad det är att ge sig på nåd och onåd, ty för mig gifs det blott ett: strida så länge det fins lif.
(Hon har under talet rätat på sig och står nu framför honom spänstig och rak, med flammande kinder och blixtrande ögon.)

DIREKTÖR BRUHN
(ser på henne med förvåning och beundran, som på en han icke känner, inför hvilken han ofrivilligt krymper samman).
Betty ... (nästan ödmjukt) förlåt mig, nyss.

FRU BRUHN
(beslutsamt).
Jag har sagt ifrån om vagnen. Vi resa båda ut till fabriken och därifrån till stationen, ty du kan inte gå på tåget här i staden. Sedan stannar jag på villan till sent i kväll, så kommer man inte på den idéen att sakna dig.

DIREKTÖR BRUHN.
Men banken? (Kastar en blick på pendylen, som visar half 11.) Jag måste vara där om en halftimme.

RÖNNE.
Jo.

FRU BRUHN.
Det var älskvärdt. Var så god och stig på.

RÖNNE.
Tackar. (Slår sig ned i en stol vid divanbordet.)

FRU BRUHN
(sätter sig midt emot honom).
Hur står det till i dag?

RÖNNE.
Det borde snarare jag fråga. Ni är blek ...

FRU BRUHN.
Ja, jag mår värkligen inte bra. Ni får ursäkta ...

RÖNNE
(fattar hennes hand).
Fru Bruhn, tror ni jag är er vän?

FRU BRUHN
(drar sin hand tillbaka).
Naturligtvis tror jag det.

RÖNNE.
Låt då bli att förställa er. Det bara irriterar nerverna, och ni kommer att behöfva er själsstyrka till annat. Jag måste bereda er på en olycka.

FRU BRUHN.
Har Saima ...?

RÖNNE.
Nej, hon har ingenting sagt. Men jag vet alt.FRU BRUHN. Hvilket? ordförande. Det var i går eftermiddag. De utskickade kommo i dag morse. FRU BRUHN.
Då är alt förloradt.

RÖNNE.
Om också alt vore förloradt, återstode ändå altid något för er att göra.

FRU BRUHN
(skakar på hufvudet).

RÖNNE.
Lära Hugo att vara en man i olyckan; inge honom mod, så att han inte förtviflar.

FRU BRUHN.
Jag är trött. Jag kan inte mer ... Mod? Hvar skall man taga det, när det inte fins utvägar?

RÖNNE.
Ni skall taga det från er själf, och ge det åt honom. Ni får inte låta det sjunka, ty han skall taga intryck af er, och om ni vacklar, går han helt och hållet under. Han skall digna som ett djur under straffet och gå i fängelset utan spänstighet att lefva, utan tro på en upprättelse.FRU BRUHN. Ni begär för mycket af mig. Mina krafter räcka inte till.

RÖNNE.
Jo. Och jag måste framtvinga sista gnistan af er energi, om jag också inger er en förhoppning, som kanske gäckas.

BANKTJÄNSTEMANNEN.
Det är bäst jag går själf. Det rör affärer. FRU BRUHN.
Hvad är det om?

BANKTJÄNSTEMANNEN.
Ja ... jag vet inte ... ja, efter ni vill så ... Var god säg honom, att direktionen begär nycklarne till kassahvalfvet.

FRU BRUHN
(griper krampaktigt tag i en stol).

BANKTJÄNSTEMANNEN.
Jag visste väl det! Det hade varit bättre om jag fått uträtta ärendet själf.

FRU BRUHN
(högdraget). Hvarför det?

BANKTJÄNSTEMANNEN.
Hm – ingenting.

FRU BRUHN(anvisar honom med en gest att taga plats). Jag kommer strax. (Går in i sin mans rum.)

BANKTJÄNSTEMANNEN
(bugar. Då hon gått, stoppar han händerna i fickorna, vankar af och an på golfvet, spottar på mattan).

FRU BRUHN.
Var så god. (Går fram och lämnar honom nycklarne.)

BANKTJÄNSTEMANNEN
(bugar sig och går).

DIREKTÖR BRUHN.
Men skammen ... skammen!

FRU BRUHN.
Är endast vår egen feghet.

DIREKTÖR BRUHN.
Men den är starkare än vi. (Reser sig och går mot sitt rum.)

FRU BRUHN
(bevakar honom med blicken, närmar sig dörren ett par steg före honom; springer fram, vrider om nyckeln och gömmer den i handen).

DIREKTÖR BRUHN.
Betty, gif mig nyckeln!

FRU BRUHN.
Nej!... Ah, du – jag såg revolvern.

DIREKTÖR BRUHN.
Gif hit, säger jag!

FRU BRUHN.
Nej.

DIREKTÖR BRUHN.
Det är några papper jag måste söka upp. Tag hit nyckeln!

FRU BRUHN.
Du får den inte.

DIREKTÖR BRUHN.
Jag måste in! Seså – hit med den!
(Rycker nyckeln ifrån henne.)

FRU BRUHN
(rycker sig lös; bultar på dörren). Hugo ... åh, Hugo!RÖNNE. Förstår ni inte, att om han velat, hade det redan skett. Nu behöfver ni inte frukta mer.

FRU BRUHN
(ser på honom).

RÖNNE.
Det är ingen småsak att vid full besinning afklippa sitt lif. Försumma det hetsigt afgörande ögonblicket, låt nerverna komma under reaktion ... då vill det mer kallblodigt mod till, än Hugo nånsin ägt. FRU BRUHN.
Ni har rätt.
(Vacklar fram och kastar sig i chäslongen.) RÖNNE.
Försök att samla er. FRU BRUHN
(skakar på hufvudet).
Jag kan inte ... Hvarken tänka eller handla – knappast känna. Det är som hela mitt lifs öfverretning nu hämnades i en bottenlös trötthet. RÖNNE. Ni får vara beredd att säga Hugo farväl. Man kommer att hämta honom ... Ni förstår?... Det var försent ... man hade redan ... FRU BRUHN.
Ja, ja, det var ju bara ett halmstrå. lyfte revolvern och såg i dess svarta mynning, då kom det för mig hur det skulle vara att sikta fel ... En enda ryckning på handen vore nog – en enda liten vickning när hanen slog ned. Om jag inte sprängde hjärnan, endast splittrade och förödde! Och så fick vänta på döden! FRU BRUHN
(håller för öronen och trycker sig mot chäslongens karm). DIREKTÖR BRUHN
(kastar sig ned och gömmer hufvudet i hennes knä). Betty, hvarför skänker oss inte vetenskapen ett medel att dö utan plågor; ... somna som barnet från leken ... sluta ögonen och hvila ... slumra från alla smärtor – drömma om alt som var oss kärt – alt som vi gått bort ifrån. FRU BRUHN
(sakta, i det hon böjer sig ned och stryker öfver hans hår, kämpande med gråten). Därför att vi inte äro barn – och lifvet ingen lek; därför att vi inte få vika, om än striden är tung. Därför att det inte skall finnas någon undflykt – ingenting annat än slå sig igenom eller gå under.

RÖNNE
(från fonden med ett glas konjak på en tallrik).

DIREKTÖR BRUHN
(reser sig). Ja; och så säger man att det är fegt att ta lifvet af sig.(Med ett försök till skratt.) Jag vill visa mitt mod – och lefva.

RÖNNE
(ger fru Bruhn konjaken).

FRU BRUHN
(tömmer glaset och tackar med en böjning på hufvudet).

RÖNNE.
Det går öfver.

DIREKTÖR BRUHN.
Nej, nej ... åh, du vet inte hvad det är att vara brännmärkt för hela sitt lif!

RÖNNE.
Kanske jag vetat det ändå. Men tro mig – ja, det är en gammal sanning – det fins ingen olycka så stor, ingen smärta så hvass att inte vanan förtar dess udd.

DIREKTÖR BRUHN.
Utskämd – utstött – ruinerad! Hvarför skyr du mig inte, du som de andre?

RÖNNE.
Sky dig? För mig är du densamme i dag som i går.

DIREKTÖR BRUHN.
Det är fraser! Du föraktar mig – och du har skäl.

RÖNNE.
I går som i dag.

DIREKTÖR BRUHN.
En banktjuf!

RÖNNE.
Världen är full af tjufvar. Tjufvar som lyckas och tjufvar som bära sig dumt åt. En fattig satan bryter sig in och stjäl en kappe potatis – han lagföres. En rik man stjäl millioner och man vill inte se det. Sättet gör Och de ska’ tänka på den tiden – tänka tillbaka med en rysning af saknad och nöje. Men inte en af dem skall kunna lefva som jag – om de än vågade det ...
Kryp och mal, som fladdrat omkring mig! Tjufvar som stjäla så smått och rufva sina smulor i smyg. Jag har strött mitt för himlens vindar; men jag har lefvat!
Hit med champagne! Jag vill dricka min sista skål och krossa mitt glas!

RÖNNE.
Hugo, du talar i yrsel. Öfverretning är svaghetens mod och det varar inte så länge som ett rus champagne.

DIREKTÖR BRUHN.
Jag är en geting i ett glas. På alla håll kör jag hufvudet i era kalla reflexioner. Tillbakastött öfveralt!... Skall jag stå som en skolpojke inför er?

RÖNNE.
Din försnillning i banken var en följd af det andra; det mäst brottsliga ligger kanske inte i den. Men det syns så, därför att det är den som satt lavinen i rörelse, hvilken nu rullar ner öfver ditt hufvud.

DIREKTÖR BRUHN.
Säg mig – hvart vill du hän med alla dessa argument?

RÖNNE.
Jag vill att du skall gå till dig själf – till grunden.
(Lyssnar utåt.)
Man kommer, Hugo. (Räcker honom sin hand.)
Detta är dräggen. Har man druckit det andra, får man hålla till godo med också den.