Fiskaren

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Vid vattnets svall och sakta fall
Satt fiskarn lugn i hog.
Till midjan bar, han sval och kall
Blott på sitt mete såg.
Men bäst han sitter uppmärksam,
Det sjuder under sjö:
Där höjer sig på skummets kam
En böljeboren mö.

Hon sjöng och kvad och så hon sad’:
Med mänskolist så snöd
Hvi lockar du ur djupets bad
Mitt folk till glöd och död?
Ack, visste du på djupets grund
Hur lycklig liten fisk,
Du stege neder, strax på stund,
Att blifva säll och frisk.

Månn' sol ej drogs mot hafvets salt,
Ej månens blida hamn,
För att i dubbelt skön gestalt
Stå upp ur böljefamn?

Månn' djupets himmel fuktigt klar
Ej lockar ditt begär?
Din bild därnere -- allt dig drar
Där evig svalka är.

Och vattnet flöt och lent sig bröt,
Kring naken fot det rann.
En trånad i hans själ sig göt,
Som ropte kärestan.
Hon lockade, hon sjöng och kvad; --
Och då var han förgjord.
Halft gick han själf, drogs halft åstad
Och sågs ej mer på jord.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.