Flickan och jägaren

Mamma sagt mig hundra gånger:
»Svär, o Flicka att åt skogen
Dina blickar ens ej vända,
Ty af bergsrå är han full.
Mången Flicka där med ånger
Önskat, att, förbudet trogen,
Hon ej lupit från sin slända,
Sina kardor och sin ull.»

Rosig morgonen sig höjde,
Hjul och quarnar hördes bullra.
Jag åt skogen såg och tänkte
På hvad Mamma förr mig sagt.
Kom så jägarn, kom och dröjde
Utför hyddan – på hans skullra
Herrligt eldgeväret blänkte
I den röda Solens prakt.

Och han började att locka
Och han sade: »Bästa Flicka!
Kom att mig till skogen följa.
Se hur ljuf och grön han är.
Kom att purpursmultron plocka
Under ekarne och dricka
Källans friska silfverbölja,
Kom att bryta rosor där.

Gyllne äpplen träden kröna,
Underbara foglar sjunga,
Harpor ner i berget tona,
Skogsfrun på dess kullar går.
Mellan buskar i det gröna
Frasar den af pärlor tunga
Silfvermanteln och en krona
Strålar kring den högas hår.»

Och hans ord min åtrå väckte –
Allt hvad Mamma mig förmanat
Jag, min toka! straxt förglömde
Och till skogs med jägarn gick.
Mörka skuggor snart oss täckte –
Hvad min tanke aldrig anat,
Hvad mitt hjerta aldrig drömde
Innan kort jag röna fick.

Bästa Flickor! mig ej frågen
Hvilka under det kan vara.
Inga ord min tunga äger
Som dem riktigt nämna kan.
Varen stilla och på hågen
Läggen detta rådet bara:
»Misstron allt hvad jägarn säger.
Blott med falskhet umgås han.»