Flodguden

I poppelskuggor, tätt vid flodens rand,
En Flicka satt vid middagssolens brand.
Zefiren smekte barmens nakna klot
Och silfvervågen kysste hennes fot.

Så underbart hon var till mods i dag.
Det lilla hjertat slog med ökta slag
Och tåren sakta ur dess öga rann
På kinden ned, som het och eldröd brann.

Men se ur böljan med ett stilla ljud
Af säf bekransad höjer sig en Gud.
Af skum ett bälte kring hans länder går
Och pärlor regna ur hans gröna hår.

Hans växt är ädel och hans panna klar,
Det blixtrar vällust ur hans ögonpar.
Nu talar Guden och hans silfverröst
Med ljufva känslor skakar Flickans bröst.

»Kom, sköna Flicka!» ropar han, »att bo
I mina riken, mina salars ro.
Kör hvarje trånad, som ditt hjerta tär
En salig lisa dig skall gifvas här.

Med vårens blommor länge nog Du lekt
Och ängens lam med fromma händer smekt.
De re’n försvunnit, dina barndomsdar –
Till högre fröjder nu Du mognat har.

Förgäfves skaptes ej din barm så rund,
Förgäfves blomstrar ej din rosenmund,
Är ömheten så läsbar i din blick,
Din kind så röd, så vällustfullt ditt skick.

Ack! månget under jag dig lära skall –
Kom ned till mig i grottor af kristall
Af veka mossor grönskar bädden där
Och sådd med pärlor baldakinen är.

Här skall Du nöjd, vid silfverurnans ljud,
I mina armar slumra in, o Brud!
Af mina kyssar festligt väckas opp
Och herrska purpurklädd bland Nymfers tropp.»

Han teg, och Flickan mot Förförarn log.
En magisk kraft åt djupet henne drog.
Om Flickans höfter, yr och älskogsvarm,
Den sälla Guden lindade sin arm,

Och djupt i floden ryckte henne ner.
Ej Flickan binder ljufva kransar mer,
Ej smeker kärligt sina hvita lam
Och lätt i ringdans far kring almens stam.