Fogelboet vid landsvägen
Lilla fogel, hvarför byggde du
Vid den stora vägens larm din hydda?
Var din djupa skog ej sval och ljuf,
Stodo ej dess björkar löfbeprydda?
Lyste icke morgonrodnan der
Lika blid och tjusande som här?
Bäckens tysta silfverbölja sam
I de långt, långt bort belägna dalar;
Här med buller åker flärden fram
Sina tunga jernbesmidda salar.
Lugn och stillhet var den gömdas lott;
Arma fogel, här bor fruktan blott.
Hvarför bytte du mot parkens doft
Dammet kring den nötta vägens gränser?
Hvarför älska mer ett härjadt stoft
Än den färgprakt, som i lunden glänser?
Hvarför, för att skåda verldens strid,
Offra opp din obemärkta frid?
Synes dig ej dagen ofta lång,
Innan nattens lugn ditt tjäll besöker?
Klappar ej ditt hjerta mången gång,
När ett dån sig närmar och föröker?
Lyfter du ej ofta nog förskräckt
Vingen, öfver dina späda sträckt?
Bodde du i fjerran lund ändå!
Ingen oro der ditt hjerta röjde,
Ingen fruktan skrämde der de små,
Om du äfven nångång borta dröjde;
Ty för dem naturens stillhet der
Vore, hvad din lätta vinge är.
Fogel, fogel, när de späda snart
Börja sina fjädersegel lyfta,
Led då utan tvekan deras fart
Till en nejd, dit inga stigar syfta,
Bygg och lär dem bygga der i ro
Nästa sommar hvar sitt lilla bo.
Aktivera autouppdatering av kommentar