Fragment
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - livets bakterier frodas på din slemhud.
Stad, du vist välvda, du har icke brutit mitt hjärta:
alla dina människor komma från stäpper,
även den gråaste, tystaste, tristaste stäppen
är öppen för vinden.
Stad, du lidande, du är helgonbild,
stad, du kvalmiga, kvalfulla, du har djup,
där vi djupsjöfiskar andas.
Petersburg, Petersburg,
från dina tinnar fladdrar min barndoms förtrollade fana.
Det var tiden före de djupa såren, före de väldiga ärren,
före föryngringens glömskebad.
Petersburg, Petersburg,
på dina tinnar ligger min ungdoms glöd
som ett skärt draperi, som en lätt ouverture,
likt drömmarnas flor över titanens sömn.
Petersburg, Petersburg,
stå upp ur gyllne syner!
Vad jag älskar vill jag sammanfatta i lösryckta ord.
Minnets violer strör jag på drömmarnas guldtrottoarer.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Vad sker mig, medan jag talar?
Anar jag väl omätliga tragedier?
Stiga mina sagoviadukter aldrig över dina tak,
blixtra ej tågen förbi med hänförda vimplar
till Berlin - Paris - London?
Blir allt vad jag ser en omätelig askhög?
Eller är det blott trötthetens skyar som draga förbi?
Stiger ej i Helsingfors vårt underbara citadell ur havet?
Stå där ej väktare med blå och röda fanor som världen icke sett!
Stå de ej stödda mot spjutet, spejande ut över havet
med ödets granit i förstenade drag?
Eller är allt blott en spegling i sömngångarögon,
bor jag i dröm på en annan planet?
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Himmelen själv vill stiga ned på jorden.
Älsken ingenting annat än opålitligheten! är hans första bud.
Drömmen icke mindre än att kyssa Guds lillfinger.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Barn därnere, lastande gödsel på pöbelns kärror,
på knä! Gören bot! Nalkens icke ännu de heliga trösklar -
Zarathustra väntar därinne på utvalda gäster.
Vänner, vi äro så låga som masken i stoftet.
Icke en rad utav oss består inför framtidens blick.
Med allt det förgångna skola vi störta i Lethe.
Framtiden är rik, vad ha vi att ge ur vårt tiggarekram?
Över oss framtiden går med sin segrarehäl.
Vi äro ej värda att korsen stå kvar på vår grav.
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Vänner, jag siar en fest uti skönhetens tecken...
Var kan den väl vara om ej i Engadin?
De gamla bondgårdarna stå och se:
"Varifrån kom denna skönhet till oss?
Varifrån en främmande, väldig, nerrivande ande med gränslösa vingar,
bringande sorg och melankoli, avsked och död,
Skönhetens rastlösa, giriga, krävande ande...
Rivande ner våra brokiga blomster. Krossande rutan in där geranierna stå.
Inga idylliska stigar leda mer till hundraåriga hem,
demonernas väg är en annan, demonernas gång
är solarnas hjärtlösa flykt genom rymden.
Evig Föhn lämnar inga stenar kvar på våra tak,
stormen upphör ej på jorden...
Barnsäng och gravar, stjärnskott och blixtar;
skapelsedagar.
Har icke denna skönhet legat död bland oss i tusen år?
Som jungfru Snövit sovande i sin kista av glas.
Vi hava vandrat över hennes näsrygg, vi hava trampat hennes ögonlock...
Nu hava bergen stigit upp och börjat vandra,
bärande solens förfärande boll som lykta i handen.
Våra gamla ögon se intet mer.
Vi kunna ej knota. Prisad vare handen
som hänger stjärnekransen i våra gamla berg.
Undergående välsigna vi dig, obegripliga stjärnenatt.
Det kommer en gång en renare vind över jorden.
Då stiger människan ur bergen, som de,
med storhetens eviga sken över pannan.
Då öppnar sig Kosmos. Gåtorna falla klingande
in i Minervas omätliga offerskål."
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Människor, vi skola glömma oss själva
och bli förenta med Kosmos igen.
Vi skola höra skaparens stämma
tona metalliskt ur tingens bröst.
Intet är nog för den längtan som knäböjer
villig att draga en värld till sitt bröst.
Strömmen igenom oss: eviga vindar,
himmelens honung, alltets välsignelse!
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Den som har hört det och den som har sett det
stige att offra på heliga berg.
Aktivera autouppdatering av kommentar