Framtidsbilder

Se detta barn, en sluten rosenknopp,
Hvars blommas doft en dag skall sällhet sprida!
Se modrens blick, af kärlek full och hopp.
Ömt hvilande på engeln vid dess sida.

Hur lekfullt söker ej den späda hand
Det sväfvande, det falska klotet fatta,
Hur hjertligt, när det lyckas allt ibland
Den lilla hörs i segerglädje skratta!

Af lyckans hjul är nystanet en bild:
Vid modershanden det sig fånga låter,
Men för den vuxna, ack! från handen skild,
Det rullar bort och finnes sällan åter.

Det rullar bort mot ryktets tempelport
Och genom kärleks ljufva myrtenlunder;
Det rullar genom guldets glimmerort
Och vi – vi följa, om vi än gå under.

De täta lockar glesna mer och mer
Vid mödan att det trollska nystan fånga,
Och qvällens månljus faller sakta ner
Och vinden tystnar, skuggorna bli långa.

I aftonskimret då de stora barn
Med lösa ändar af sitt nystan leka
Och tro att det är helt, det brustna garn,
Och för hvarandra på dess färgprakt peka ...

En sorglig bild, fast oftast allt för sann! –
Dock vilja vi ej länge dervid dröja,
Men teckna i vår fantasi en ann,
På fliken af den lillas framtidsslöja:

Mytologiens bildergalleri
Ett ämne gifve oss, det man kan gilla:
En Theseus framstår för vår fantasi,
En Ariadne ha vi i den lilla.

En labyrint – en Minotauros – ve!
Hvar yngling – hvarje Theseus – nog dem finner,
Så äfven din, du lilla, låt då se
Din kärleks ledtråd båda öfvervinner!

Hvar afväg är en labyrint, och hvar
Passion en Minotauros, svår att döda,
Men blott en Ariadnetråd du har,
Kan, yngling, tusen odjur du föröda.

Ty ack, du vet, att, efter slutad strid,
Till ljus och kärlek denna tråd dig leder;
Du vet att segrarn vinkar ljuflig frid,
Då Hymen öfver er sin brudpell breder.

Och du, vår lilla Ariadne, här
När du blir stor, och kärleks ljufva smärta
En eldig Theseus innan kort dig lär,
Skänk honom gerna ledtråd, hand och hjerta

Och älska troget, älska varmt också
Och fråga ej hvad lön som dig kan vänta;
Vet, att den sanna kärleken förstå,
Det är, o barn, på himlens port att glänta.

Som för din namne, kanske ock för dig
Ett Naxos finns, der man ditt hjerta sårar;
Nåväl! tryck törnet till ditt bröst och – tig
Och älska Theseus ännu under tårar!

Ur Svenska Familj-Journalen nr 5, 1866.