Fridsröster
När de mäktige på jorden
trampa en föraktad ätt,
och i södern och i norden
styrkan överallt har rätt:
när den svagare förtryckte
svekets dolk i gördeln bär,
i din egen barm du flykte
och slut frid med världen där.
Stiger dagen på det höga,
blickar glad och fridsäll ner,
hata ej: hans rena öga
djupet av dit hjärta ser.
Kommer kvällen med sin stjärna,
kvällen är med friden släckt:
stäng ditt bröst för hat så gärna
som din dörr för nattens fläkt.
Döm ej strax den vilseförda,
stolte broder, med förakt.
Icke vägde du den börda
ödet på hans skuldra lagt.
Icke talde du de strider
som han stridde för sin dygd,
icke vet du vad han lider
av sin ånger, av sin blygd.
Du som hämnd och hat förkunnar
i din egen himmels namn,
ser du icke himlen unnar
rum åt alla i sin famn.
Och den slutna evighetens
dolda rädslag vad vet du?
Vem har mätt Barmhärtighetens
bottenlösa djup ännu?
Ack, vad gör det hur vi kalla
denne far om dock är vår?
Vad tillfälligt är må falla,
det väsentliga består.
Månn den vise med sin lära
än så djup, så konstigt byggd,
kommer världens Gud mer nära
än den vilde med sin dygd?
Hör mig, hör mig, gode fader,
väsen bakom världen gömt!
Ibland jordens myriader
lys de många som dig glömt.
Tyd för dem instiktningsorden
till vad ädlast jorden såg;
Gudi ära, frid på jorden,
mänskorna en helig håg!
Mänska, någon himmelsk flamma
lever i dig, vårda den;
frid och kärlek måste stamma
från den faderliga vän.
Vet du på din levnads gåta
något tröstligare svar
än att älska och förlåta
sönerna av samma far?
Âr du lycklig, väl så gläd dig
åt din lycka med en var,
och ju mer du delar med dig
desto mera har du kvar.
Räck oss handen, vägra ingen,
låt var glädje som du njöt
flyga genom brödraringen
liksom en elektrisk stöt.
Om du lider, om du faller
misskänd, utan tröst och hopp
genom livets fängselgaller
se i öppna himlen opp,
där var hatfull själ, var bitter
svartnar som en slocknad brand,
och Försonligheten sitter
på den Högstes högra hand.
Yngling, du vars stjärna rullar
över livets paradis,
sola dig på dina kullar,
hata ej, var glad och vis.
Medan än bekymret tiger
drick ur kärlekens pokal,
drick dig varm förrän du stiger
ner i årens kalla dal.
Du som ren med fulla händer
uppå livets höjder står,
gör det goda förrn du vänder
åter med förblekta hår.
Bygg med svettig flit din boning,
bygg den uti fridens land,
bjud var ovän till försoning
och var vän till stöd din hand.
Du som släpar sista stenen
opp till livets pyramid,
vill du från dess höjd se scenen
utan fasa, så äg frid.
Ack, du vet ej var du landar
ifrån dödens stilla hav,
därför mana goda andar,
endast goda, till din grav.
Innan än din plats är öde
bland de levande, gör gott;
dö, och hoppas bland de döde
ingen hämnd, försoning blott.
Ingen ånger, ingen vrede,
till din sotsäng tränge sig!
Stilla saligheter brede
sina vingar över dig!
1806. Omarbetad 1808 och 1828.
Aktivera autouppdatering av kommentar