Garibaldis död

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök
"Quanto è allegro!"          
(Garibaldis ord på dödsbädden.)


Då hjältens sista lefnadsdag
Sjönk säll och ärorik
Med solens varma purpurklot
I lugn Caprera-vik,
Och redan döden fram sin dryck
Af evig ungdom bar
Åt detta lama, trötta stoft,
Som Garibaldi var;

Då har hans öga, så man sagt,
Än hvilat mildt och ljust
Vid hvarje jordiskt föremål,
Som förr hans själ förtjust:
Vid rankans vaggande guirland
Och hafvets djupblå färg
Och Corsica vid himlens bryn
Med violetta berg.

Han ville tacka än en gång
Den jord, där han fick kraft
Att föra ut det skönsta verk,
Som någon dödlig haft;
Där han fick slita slafvars band
Med denna lama arm
Och sluta frihet och natur
Till denna trötta barm.

Han, som så oförsonligt bröt
Förtrycket ned i stoft,
Han älskat hvarje harmlöst lif
Och hvarje blommas doft.
Ännu i själfva segerns stund
Han kunnat småle godt
Att se ett skonadt fågelbo
På fältet, plöjdt af skott.

Allt djupare mot böljebädd
Skred solens ljusa tåg,
Om hjältens hjärta göt sig sval
Re’n evighetens våg.
Den underbara gästen nu
Hans bleka panna kysst --
En hvar sin anda återhöll,
I rummet var så tyst.

Då slog en liten fågel ner
På fönsterkarmens rand
Och sjöng och jublade af fröjd
I aftonsolens brand.
Den gamle frihetskämpen log,
Och de som sörjde där
Förnummo så hans sista ord:
»Se, huru glad den är!»

Ett ögonblick -- och fågeln lyft
Sin vinge för att fly
Och smalt med ekot af sin hymn
In i en gyllne sky.
På samma gång steg hjältens själ
Utur sin bräckta kropp
Mot frihetens och ljusets hem,
Mot glada himlar opp.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.