Generalen

Där sitter generalen tung
och böjd av arbetsår
och vilar sig mot ekens stam
och ser hur tiden går.
Han är en tyst Napoleon
vars hela stolta här
kring fält och dalar myllats ner,
vars kolonner stupat med bröst mot jord
och aldrig vakna mer.
Och slättens jord är vapenströdd,
se, mullen blänker av rostat stål,
av rinnande blod blev den genomblödd,
den mark där av vagnar hopades bål.

Men i vårens blomning, bland ljung och grus,
surra humlor kring gamlingens fot,
och han stirrar sig blind mot dagens ljus
och sjunker ihop vid trädets rot.
Och då brister hans hjärta, då mörknar det fort,
han hinner ej tänka allt stort han gjort,
han är ingenting mer än en kallnande kropp,
ett kadaver bland vårens blom.
Jag har glömt vem han var - ingen man skrev opp
hans bragd - ingen gud hans dom.