Grev Bernhards bröllop
Dyrbart klädd i präktig riddarskrud,
från sin borg den ädle Bernhard lände.
Möta ville han sin sköna brud ...
Vilken fröjd hans unga hjärta kände!
Omvärvd av en glättig ungdomstropp,
fiksam deras sena färd han lastar,
sporrar fålen och i sträckt galopp
långt förut i djupa skogen hastar.
Skräckligt öde ... O, en rövarhop
blodbegärligt ser hans gyllne smycken.
Fåfäng strid! Förgäves är hans rop:
han är plundrad och hans kropp i stycken.
Ned i jorden gömmande sitt brott,
rövarskaran med en hast försvinner,
då i förväg ren till Bernhards slott
unga bruden med sitt sällskap hinner.
Bröllopslaget uti festligt skick
dagens helgd med fröjdens blickar röjde.
Bernhards moder ... endast hennes blick
var ej glad, ty hennes Bernhard dröjde.
Bispen väntar, vigseltimmen slår ...
Bruden hemsk en sorglig aning känner.
Hastigt hän att söka Bernhards spår
sänds en flock av riddare och svenner.
Bruden darrar ... tåren föll ... o, Gud!
Maktlös hon av moderns armar stöddes.
Hennes halsband - sorgsna förebud -
plötsligt sprang och pärlorna förströddes.
Rysligt vilt en stormvind rasar fram,
ugglan skränar från det öde tornet,
blixten splittrar mången åldrig stam,
vindbron fälls, och ängsligt skallar hornet.
Kommo svenner ... ångestfulla stund!
Kindren bleka, rivna voro håren.
Gällt för dörren gnisslar Bernhards hund,
som dem åtföljt, sökande i spåren.
Som en pil han fram i salen far:
Skräck och jämmer ... o, vad kval det gäller!...
Bernhards hand med fästningsringen kvar,
blodig än i brudens sköt han fäller.
Nu ett skrik, den vassa smärtans skrik,
och hon dignar dödsblek, hon i skruden,
skön som brud ... ack, skön ännu som lik ...
Gråtom den olyckeliga bruden!
Aktivera autouppdatering av kommentar