Guden och bajadèren
Mahadöh från ljusets rike
Sjätte gången stiger ned
För att dela som vår like
Lust och kval på jordisk sed.
Låga stoftet här han trådar,
Pröfvar själf hvad oss plär ske.
Han, som straffar och benådar,
Måste män’skor mänskligt se.
Se’n staden på resandes vis han betraktat,
På väldige spejat, på ringheten aktat,
Om kvällen han vidare vill sig bege.
När han på sin gång nu hinner
Husen sist vid stadens tull,
Han en glädjens dotter finner,
Kind af lånta rosor full.
Tärna hell! -- Din tjänarinna!
Dröj, jag kommer genast ut!
Bajadèr är jag -- prästinna
Här vid nöjets tempelknut.
Och i hennes händer cymbalen nu klingar,
I ringar hon lekande, smekande svingar,
Och nigande bjuder en blomma till slut.
Sakta hän mot tröskeln skjuten,
Snabb han ryckes inomhus.
Sköne främling, på minuten
Lampor göra hyddan ljus.
Är du trött, jag ansar genast
Foten, öm af vägens damm.
Allt du får -- befall allenast --:
Hvila, kärlek eller glam!
Hon lindrar beställsam hans låtsade smärta;
Då ler han af glädje -- ett medlidsamt hjärta
Den himmelske ser under all hennes skam.
Slafviskt vill han bli betjänad:
Hennes nit blott ökar han.
Från de förra konster renad,
Hon naturlig blir och sann.
Liksom knopp och blomsterprydnad
Fort till frukter öfvergå,
Så, om i ett bröst bor lydnad,
Bor där kärlek snart också.
Men han, som kan höjden och djupet rannsaka,
Med fröjder, förfäran och dödskval vill skaka
Det hjärta, som strängare pröfvas nu må.
Och hans kyss på sminket brinner:
Hon i kärlek fången står,
Och på hennes kinder rinner
Första gången tår på tår.
Ej om njutningar hon tigger,
Gyllne lön ej värde har;
Vid hans fot hon maktlös ligger,
Hon, som nyss så smidig var.
Kring svällande lägret och älskandes gamman
Förtroligt ett täckelse sluter sig samman,
Och natten sitt skuggtält tillhopa nu drar.
Sent från ljufva lekar somnad,
Tidigt re’n hon vaken är.
Ve, i dödens dvala domnad
Ligger hennes älskling där!
Med ett skri hon störtar neder.
Intet väcker honom opp,
Och man bålet snarligt reder
Och man bortför stelnad kropp.
Hon hör hur brahminen hans dödshymn uppstämmer,
Hon rusar bland skarorna fram under jämmer.
Hvem är du? Hvart syftar ditt rasande lopp?
Hon förtviflans tårar gråter,
Dignande vid älskarns bår:
Att min make fordra åter,
Själf jag ned i grafven går.
Skall till stoft den skapnad falla
Som har gudars fägring fått?
Min han var, min framför alla,
Ack, en natt, en enda blott!
Hör prästerna sjunga: vi bära på båren
De gamle, som tyngdes och kyldes af åren,
Vi bära de unge, som skördades brådt.
Lyssna på hvad prästen säger:
Denne ej din make var,
Och det kall en hustru äger,
Ej som bajadèr du har.
Skuggan blott sin kropp tillbaka
Följer i det tysta ner;
Blott sin make följer maka:
Det är plikt -- det ära ger.
Så tonen, basuner! O klagen, o klagen!
Den härlige yngling, I gudar, nu tagen
På eldsflammor buren till himlen och er!
Kören utan misskund brusar,
Döf för hennes bittra nöd,
Och med utbredd famn hon rusar
Midt i bålets heta död.
Men af lågan omkringgjuten,
Gudaynglingen blir röjd:
Hon, intill hans hjärta sluten,
Sväfvar med mot eterns höjd.
Odödlige älska den ånger förkrossat
Och bära förlorade barnet, förlossadt,
På flammande armar till himlarnes fröjd.
Aktivera autouppdatering av kommentar