Här går man tyst

Här går man tyst, och tyst på dörr'n man gläntar.
Därutanför står vinterns vita dimma.
I detta sjukrum, timma efter timma,
den som mig kärast är på jorden väntar.

Jag vet, i sal'n därute någon sitter,
han bidar också, blek och mörk och stillsam.
Jag känner dig, fastän din dräkt är villsam,
men namnet ditt jag icke nämna gitter.

Finns ingen nåd? O Gud, du som har makten,
o låt, låt den, som är mig kärast, leva
och jag skall skänka allt vad du begär.

Hör, uret knäpper, i detsamma takten,
i vinterdimman finns det ingen reva.
På döden bidar den, som jag har kär.

• Det var en slump att vi fick träffas åter
• En grå och stilla sjö med sanka stränder
• En höstlig dropp från blad och grenar faller
• Här går man tyst
• Madame är död
• Madame är mycket fin och mycket näpen
• Nu har baronen gått till sina fäder